Skallsjö by (tom 1400-talet)

Skallsjö by från stenåldern tom medeltiden

Sammanfattning

Skallsjö by utgjorde traktens historiska centrum och gav namn åt hela socknen när kyrkan byggdes under tidig medeltid. Byn är belägen på en grusplatå som skapades av smältvattenälvar när inlandsisen drog sig tillbaka för 12 000 år sedan.

Människor har levt vid Säveån sedan äldre stenåldern, då de livnärde sig främst på jakt och fiske. För cirka 4 000 år sedan nådde jordbruket trakten, och den lättarbetade jorden på platån blev tidigt uppodlad. Arkeologiska fynd vittnar om mänsklig närvaro under olika tidsåldrar. Under järnåldern ledde ett sämre klimat till att man började bygga fasta hus för både folk och boskap. Vid arkeologiska utgrävningar år 2016 påträffades spåren av två stora långhus. På medeltiden bestod byn av ett antal gårdar samlade runt den gamla kyrkan.

Början på Skallsjö by

Skallsjö by låg högt uppe på en grusplatå som utfyller dalgången. Platån bildades när inlandsisen smälte bort för ca 12 000 år sedan, och en smältvattenälv mynnade ut med mängder av grus och sand just här. Landet var då nedpressat av isen så att havet nådde ända hit, och platån byggdes upp till strax under havsytan

I Skallsjöområdet finns en stor mängd fornlämningar som sträcker sig från stenåldern fram till medeltiden. Området kring Skallsjö by kan beskrivas som ett forntida centrum, faktiskt med fynd som i vissa fall är unika för Norden.

För att visa kontinuiteten följer här en karta över fornlämningar – Karta från RAÄ

Kontinuiteten – Bild: Google NotebookLM (AI)

Stenåldern

Vid Säveåns forsar har man funnit grovt huggna skivyxor som tros tillhöra de allra första istidsjägarna. Det rika fisket i ån, med stora mängder lax, röding och öring, var en avgörande faktor för att locka bosättare till platsen. Dalgången fungerade redan under denna tid som en viktig förbindelselänk mellan kusten och inlandet. Under bondestenåldern förändrades livsvillkoren när befolkningen gradvis övergick från jakt och fiske till boskapsskötsel och jordbruk. Denna förändring ledde till att människorna blev alltmer bofasta och började slå sig ned på strategiska platser.

Kopia av hus från yngre stenåldern. Foto David Hawgood / First Irish farmers hut, Irish National Heritage Park

Stenåldern och Skallsjö by

Området kring den nuvarande kyrkoruinen på grusplatån valdes som boplats troligen tack vare dess goda överblick och skyddade läge. Inom Skallsjö by har arkeologiska undersökningar identifierat flera boplatser med rikliga mängder flintfynd.

Vid en specifik plats i byn under kraftledningen har man vid upprepade tillfällen funnit tvärpilar, skrapor och flintavslag (RAÄ 103:1). Ytterligare boplatser från stenåldern har dokumenterats vid gården Ollan (RAÄ 104:1). Fynden av slipade flintyxor och skafthålsyxor vittnar om ett utvecklat hantverk och en växande social organisation.

Under den yngre stenåldern infördes nya gravseder i form av monumentala hällkistor byggda av stora stenhällar. Två sådana hällkistor fanns tidigare dokumenterade i Skallsjö by, men dessa har i modern tid tagits bort (RAÄ 19:1 och 65:1 ). Gravskicket visar att invånarna på platån tillhörde en välorganiserad bygdegemenskap med rötter djupt i förhistorien. Tidiga samhällsbildning på grusplatån lade grunden för det som senare skulle utvecklas till socknens centralort. Genom stenålderns lopp etablerade sig Skallsjö som ett viktigt bebyggelsecentrum tack vare dalgångens unika förutsättningar.

En hägnadskonstruktion som en sådan skulle kunna se ut – Bild AI-genererad (Google NotebookLM)

En vision av en hägnad, men inte så täta stolpar – Bild AI-genererad (Google NotebookLM)

Bronsåldern

Under bronsåldern expanderade bebyggelsen och man började uppföra långhus som var betydligt större än under tidigare epoker. Den dyra bronsen bidrog till framväxten av ett mer skiktat samhälle där lokala stormän tog kontrollen över resurserna.

Hägnaden – Bild från våra informationstavlor

Ett av de mest anmärkningsvärda arkeologiska fynden från denna tid vid Skallsjö by är en hägnadskonstruktion som påträffades nära Skallsjö hembygdsgård år 2016. Hägnaden har daterats till bronsålderns period IV, vilket motsvarar tiden mellan 1120 och 1010 f.Kr. (RAÄ 333). Detta fynd beskrivs som unikt för hela Norden och saknar direkta kända paralleller i Sverige. Konstruktionen bestod av fyra rännor med tretton identifierade stolphål och täckte en area på cirka 600 kvadratmeter. En ingång fanns i hägnadens norra del, med en yttre öppning som var cirka 1,6 meter bred. Arkeologer diskuterar om hägnaden användes som en djurfålla eller om den hade en mer rituell och kultisk funktion.

Vid Skallsjö Högar har man påträffat en bronsdolk. Stormännens makt manifesterades tydligt genom anläggandet av monumentala gravrösen och högar på framträdande platser. Ett sådant röse (RAÄ 10:1) fanns tidigare vid vattenverket men togs bort i modern tid i samband med ett vägbygge. Ytterligare spår av rituell aktivitet syns i form av skålgropar, även kallade älvkvarnar, på stenhällar vid Skallsjö Högar.

Dalgången längs Säveån fungerade under hela bronsåldern som en viktig förbindelselänk för handel och utbyte mellan kusten och inlandet.

Det stora långhuset - Bild från vandringsledens infotavlor

Järnåldern och folkvandringstid 550 f.kr – 550 e.kr

Under 400-talet, vet via att bosättningen hade en betydande omfattning. Vid arkeologiska utgrävningar år 2016 påträffades spåren av två stora långhus under markytan (RAÄ 333). Det största av dessa hus hade en full längd på 30 meter och var av en treskeppig typ, vilket innebar att taket bars upp av två rader av parställda stolpar placerade inne på golvet. Dessa byggnader fungerade som kombinerade bostäder och ekonomibyggnader där människor och djur levde tillsammans. I husens ena ände fanns utrymmen för bostad och förråd, medan den andra delen användes som lada och stall för boskapen.

En bild hur en gård med våra två långhus kan ha sett ut – Bild AI-genererad (Google NotebookLM)

Denna form av stallning blev nödvändig när klimatet försämrades, vilket tvingade bönderna att hålla djuren inomhus under vintern. Förändringen krävde ett nytt och drygt arbete med att slå hö på fuktiga ängsmarker för att säkra vinterfoder åt djuren.

Vid utgrävningarna 2016 identifierades det ena huset troligen som en huvudbyggnad, medan det andra kan ha fungerat som en ekonomibyggnad. Arkeologerna fann även en bit dekorerad keramik från en bägare som daterats till tidsperioden 300–500 e.Kr.. Området kring Skallsjö högar på platån fungerade kanske som en samlingsplats för kulthandlingar, offerfester och rådslag. Ett unikt fynd från dessa högar är ett keltiskt bronssmycke från perioden före Kristus, vilket bevisar tidiga kontakter med kontinenten.

Bild från vandringsledens infotavlor

Under järnåldern anlades ett flertal gravar i form av låga stensättningar, resta stenar och små högar i landskapet. Även bautastenar (resta stenar) restes också som minnesmärken över de döda under den yngre järnålderns tidigare skeden. En finns vid väster om Skallsjö högar (RAÄ 23:1). Under den yngre järnåldern blev tillgången till fuktiga ängsmarker allt viktigare för att stödja den expanderande boskapsskötseln.

Vikingatiden (och vendeltiden)

Arkeologisk forskning tyder på en obruten bebyggelsekontinuitet från den äldre järnåldern ända in i medeltiden för detta område. Man kan anta att det fanns en stor gård som fortlevde under hela denna period. Byn fungerade som en viktig knutpunkt längs Säveåns dalgång, vilken var en vital förbindelselänk mellan kusten och inlandet. Under den yngre järnålderns tidigare skeden, alltså vendeltid, restes sannolikt de bautastenar som pryder landskapet som minnesmärken. De stora långhusen, började generellt försvinna mot slutet av vikingatiden. Istället skedde en gradvis förändring av gårdarnas struktur och byggnadsteknik i takt med att det vikingatida samhället omformades.

Det religiösa livet var under denna tid centralt, platser med namn som Korpakullen och lämningar som Tors offerkälla visar på asatrons historiska förankring i trakten. Namnet Skallsjö, ursprungligen skrivet som Skals-ö, syftade under denna tid på byns läge på en upphöjd platå över sank mark.

Mot slutet av vikingatiden började kristendomen successivt vinna insteg i bygden genom utländska kontakter och mission. En teori är att innehavarna till Skallsjö gård lät uppföra en egen privat träkyrka på sin mark, kanske omkring år 1000. Liksom som i övriga Västergötland var nästen alla varit privata, egen- eller stormannakyrkor.

Vikingatiden representerade därmed en brytningstid där det gamla ättesamhället gradvis ersattes av en ny stats- och kyrkoorganisation. Under denna fas lades den sociala grunden till det som senare under högmedeltiden formellt organiserades som Skallsjö socken.

Haltdalens stavkirke – Foto J. Morten Dreier Wikipedia

Medeltiden

I den medeltida utvecklingen i Skallsjö by bedöms det som troligt att det stod en liten privat träkyrka nära den nuvarande kyrkoruinen under medeltidens tidiga skede. Kyrkans placering i bygden lade grunden till den formella sockenbildningen. Under medeltiden, kanske omkring år 1200, ersattes den tidigare träkyrkan av en liten gråstenskyrka med ett rakt avslutat kor. Dateringen här är osäker Skallsjö kyrka uppfördes i en stil som var karaktäristisk för södra Västergötland under denna period.

Medeltidskyrkan - Bild från vandringsledens infotavlor

Namnet Skallsjö, som i medeltida urkunder skrevs som Skalsö eller Skalsöja, syftade på byns läge på en upphöjd platå över övriga marken.

Namnet Skallsjö

Skallsjö, vad kommer namnet ifrån ? Här är troliga förklaringen till namnets ursprung och delar:

Vi börja med andra delen ("-ö" som blev "-sjö"): I de äldsta skriftliga källorna från 1400-talet skrevs namnet som Skalsö (1421) och Skalsöja (1445). Efterleden "ö" (eller det äldre plurala öja) betyder i detta sammanhang en upphöjning i terrängen, en platå eller höjd som reser sig över omkringliggande sank mark. Detta beskriver väl Skallsjö bys läge på en markant grusplatå. Först år 1815 dokumenteras den nuvarande stavningen med "-sjö".
Sedan följer den knepigare första delen ("Skall-" eller "Skal-"): och det finns flera teorier om ursprunget till den första delen:

◦ Mansnamn: Den främsta teorin är att det kommer från ett fornnordiskt mansnamn, sannolikt Skalf eller Skal. Det var vanligt att jordområden döptes efter sin ägare, och namnet skulle då betyda "Skalfs höjd". Viss forskning pekar specifikt på binamnet skalpr (svärdslida).

◦ Terrängbeskrivning (Skalle): Namnet kan också härledas från ordet "skalle", vilket förr användes för att beskriva toppen på kala kullar och sandhöjder. Skallsjö by ligger ovanför en markant backe som kan ha liknats vid en panna, där området ovanför utgjorde "skallen".

◦ Byggnad (Skåle): En annan tolkning är att det syftar på ordet "skåle", vilket betecknade den förnämsta byggnaden på en gård, såsom en hall eller sal. Även stuga, hall eller sal.

Sammanfattningsvis anses namnet ursprungligen ha betytt "Skalfs höjd" eller "Höjden med den förnäma byggnaden". Namnet har under historien rört sig från Skals-ö (höjden) till det nutida Skall-sjö.

Arkeologiska fynd vid kyrkoruinen, såsom en medeltida dopfunt, vittnar om det andliga livets centrala roll i byn. Väster om kyrkoruinen har man även identifierat lämningar efter en medeltida boplats (RAÄ 257) bestående av ett flertal anläggningar i form av härdar, gropar och stolphål. Boplatsen påträffad vid förundersökning år 2011.

Kyrkans ekonomiska och politiska makt växte stadigt under perioden, understödd av introduktionen av kyrkotionde. Under 1300-talet drabbades bygden av digerdöden, vilket ledde till att folkmängden minskade och vissa gårdar i området kan ha övergivits.

Den första kända skriftliga referensen till namnet härrör från ett medeltidsbrev daterat den 14 januari 1421. År 1445 dokumenterades socken-termen "skalsoya sokn" för första gången i ett skriftligt dokument rörande Gudhems kloster. Gudhems kloster ägde mycket mark i Skallsjö, tex Floda som 1250 var donerat av Erik Erikssons änka Katarina till Gudhem.

Medeltidens by

Så, hur Skallsjö by såg ut under medeltiden? Man kan tänka sig att det låg flera gårdar där. En var knuten till kyrkan och det var gården "Stommen". Namnet Stommen betecknade ursprungligen under medeltiden ett hemman som var avsett för prästens försörjning (stomgård/prästgård), ofta i en annexförsamling. Det måste även varit flera andra gårdar i Skallsjö by. Vad de kallades för vet vi inte. Namnen Skattegården, Västergården, Ekeberg uppkommer först på 1600-talet. Heden eventuellt på 1500-talet.

På medeltiden var Skallsjö by och Nääs de stora byarna i Skallsjö. Gudhemskloster ägde mycket mark i socknen.

Nästa kapitel

I nästa "kapitel" finns info om Skallsjö byn i nyare tid (1500 och 1600-talet)

Källor och efterforskning

Efterforskning: Mats Ericson

Källor: Skallsjöboken (Evald Widéll), "Nääs i äldre tider" av Hans Thorbjörnsson, Lars-Erik Karlsson, Bengt Olsson , Vandringsledens infotavlor, Skallsjöboken, Utgrävningen 2016, Stefan Brink (Sveriges hembygdsförbund webbinarie "Sockenbildningen i Sverige 2"), Fornsök RAÄ, Lars-Erik Karlsson, Välkommen till Skallsjögården (Från en skrift utgiven av Skallsjö hembygdsförening), Lars-Erik Karlsson, Lerums tidning, Skallsjö kyrka och kyrkoruin

Bilder: David Hawgood / First Irish farmers hut, Irish National Heritage Park / CC BY-SA 2.0,

J. Morten Dreier - CC BY-SA 2.5, Lars-Erik Karlsson, Vandringsledens infotavlor

AI information: Vissa bilder i texten är genererade mha AI, verktyg som använts är Microsoft Copilot och Google NotebookLM. Dessutom är vissa av texterna genererade mha AI (Google NotebookLM). Både bilder och text och granskade och vid behov redigerade.