Råbo skola

1868 - dags dato

Summering

Råbo skola byggdes år 1868 som ersättning för den ambulerande skolundervisning som då fanns i södra Floda. Antalet barn var på 1870-talet mycket stort och år 1872 finns 58 barn antecknade, plus 26 s.k. "läxbarn" som tillfälligt hade delgivits undervisning. År 1951 läggs skolan ned och ersätts av skolbussar. Nu för tiden bor Britt och Bosse Andreasson i det gamla skolhuset och före dem deras föräldrar Elmer och Ingrid Andreasson. Råbo skola är nog mest känt för sin julgrans-försäljning nu för tiden. 

Råbo skola byggs

Bakgrunden till byggandet av Råbo skola var att det förekom en ambulerande skolundervisning inom de s.k. skolrotarna i trakten. År 1861 anställdes som småskollärare Erik Blomberg för denna undervisning. Skolan ambulerade då på fem platser med två månaders läsning på varje plats.

Det var kapten Johan Theodor Berg på Ekudden som lät bygga Råbo skola. Den var närmast avsedd för barn från Sävhults och Råbo skolrotar, vilka låg inom Ekuddens (Nääs fabriks) och Nääs ägor. Skolan uppfördes nödåret 1868 och benämnes i äldre handlingar Nääs södra skola. Denna och några andra mindre folkskolor fanns, där varannandagsläsning tillämpades: ena dagen undervisade läraren småbarnsklasserna, den andra dagen folkskolebarnen. Äldst av dessa mindre folkskolorna är Råbo skola, som byggdes år 1868. Den byggdes av August Andreasson i Västra Viebo och Janne ifrån Hallabron.

Den fick sitt läge invid vägen mellan Sävhult och Högsboholm. Byggnaden, c:a 14 m. lång och 10 m. bred, inrymde lärosal och en bostadslägenhet om tre rum och kök. I skolan erhöll barnen fri middagsmat (ärtsoppa) en dag i veckan och för kostnaden härav svarade kapten Berg. Tillredningen av maten för barnen i skolan ingick i lärarens tjänst.

Johannes Larsson första läraren

Då skolan togs i bruk blev Johannes Larsson dess förste lärare och innehade tjänsten några år, tills han förflyttades till Kyrkskolan i Skallsjö.

Från hösten 1872 till våren 1875 var Anna-Kristina Johansson lärarinna i Nääs södra skola (Råbo skola). Anna-Kristina Johansson var Evald Widells, som skrivit Skallsjöboken, mor. Dvs hon gifte sig med sonen August på Västra Viebo. Hon var född i Stora Lundby socken i Malöga, 1854-03-09 och genomgick lärareutbildning innan hon flyttade till Råbo. Hennes årslön var 240 kronor, samt fri bostad. Men sitt första läsår fick hon dock själv svara för bostad och det var i torpet Hallabron. 

Anna Kristina Andreasson (fd Johansson) berättar år 1939

Anna Kristina Andreasson

Miste två barn av tolv, tog två andra i sin vård.

85-årig f. d. lärarinna med ett arbetsamt och rikt liv.

Den hedervärda västgötakvinna, vars bild här återges, fyller i morgon åttiofem år. Hennes namn är Anna Kristina Andréasson och hon har sitt hem i gården västra Wibo, som har ett vackert och högt läge utmed den frekventerade turistvägen mellan Floda och Hindås. Här på denna gård har hon bott i över sex årtionden och uppfostrat ej mindre än tolv barn, och dessförinnan var hon lärarinna i bygden. Det är inte mycket att berätta om, säger hon, när G.-P:s korrespondent ber henne ge några glimtar ur sitt liv. Men nog har livet haft både sin solsida och sin möda, tillägger hon. Och med en eminent minnesskärpa och livlighet ger hon några intressanta drag ur sin rika erfarenhet.

Åren 1871-1872 genomgick hon B. C. Rodhes seminarium i Göteborg. Redan innan seminarietiden anförtroddes hon småbarnsundervisning i sin hembygd, Stannum i St. Lundby socken. Hennes far var byskräddare och skrivare och dessutom bygdens »advokat». Han härstammade från en gammal krigarsläkt i Herrljungatrakten. Modern däremot tillhörde en ansedd bondesläkt med gamla anor i St. Lundby. Efter seminarietidens slut fick hon anställning som lärarinna i Skallsjö socken vid Råbo skola.

Det var en arbetsam och flera avseenden originell skola, säger fru Andréasson. Barnantalet uppgick till en sextio á sjuttio stycken, som jag ensam hade att undervisa. En del av dem voro också äldre den nuvarande skolålderns maximigräns, samt rätt så bångstyriga. Vissa dagar voro s. k. matdagar, då samtliga skolbarn utspisades med ärtor och fläsk -- det var kapten Berg på Nääs, som bestod barnen den kosten. Matlagningen var ganska krävande, då jag ju var ensam med det extra arbetet. Och lönen den tiden? Ja, penningvärdet var ett annat — men inte låter det nu något, då jag säger att jag hade 240 kronor i kontantlön för tjänsteår. Min första termin fick jag dessutom hyra bostad för den lönen. Men det var trevligt i alla fall, ty jag tyckte om skolarbetet och framför allt om barn. Och vad arbetet beträffar så kändes det friskt att få hugga i med uppgifterna. — Men hur gick det att övervinna avstånden och ensamheten denna mera avlägsna del av socknen? Jo, jag var van att taga långa vandringar till fots.

Under min seminarietid vandrade jag ofta till fots den två och en halv mil långa vägen mellan Göteborg och mitt föräldrahem i St. Lundby: västgötajärnvägen fanns ej på den tiden, ej heller andra av nutidens bekväma fortskaffningsmedel. Och när jag sedan kom till Råbo skola fotvandrade jag ofta den nära två mil långa vägen till föräldrahemmet. Men när jag sedan gifte mig och lämnade lärarinnebefattningen och blev bondhustru var ju ensamheten definitivt övervunnen, och min livsuppgift växlades in på andra spår.

I sitt äktenskap med lantbrukaren August Andréasson, en av bygdens förtroendemän, hade fru Andréasson tolv barn — två av dem dogo i sin spädaste ålder, men då hennes tio egna hunnit över den egentliga uppväxtåldern åtog sig fru Andréasson vården av tvenne föräldralösa barn, vadan hon alltså fostrat jämt ett dussin barn — en i sanning högst respektingivande fostraregärning, ett stycke hjältedåd av ingalunda obetydliga dimensioner. Hon har ägt en ovanlig energi, stor vitalitet och goda kroppskrafter. Och ännu in i hennes höga ålder givas goda bevis på en rik intellektuell utrustning. Med läslust och stort intresse följer hon alltfort dagshändelserna. Hennes man dog 1918, och av hennes stora barnskara äro sju kvar i livet. Hon åtnjuter sitt otium hos yngste sonen, som är brukare av Wibo gård, vilken övergått från far till son i fyra generationer.

—- Ja, mitt liv har varit mycket arbetsamt, men också lyckosamt, och nu förbidar jag den värld, där allt är vordet nytt, säger hon slutligen, den vördnadsvärda åldringen.

Året efter, 1940, dör Anna Kristina 86 år gammal i Viebo.

Erik Blomberg

Då hon frånträdde tjänsten blev förutnämnde Erik Blomberg lärare i Råbo skola, som den nu började kallas. I fjorton års tid hade han innehaft ambulerande läraretjänst i socknen.

Erik Blombergs familj var ganska stor, men inget ovanligt för denna tiden.

• Erik Blomberg, 1841-02-16, Lärare
• Johanna Sofia Andersd:r, 1841-12-10, Hustru
• Ida Charlotta, 1866-01-21, Dotter
• Carl Emil, 1870-03-08, Son
• Frans Richard, 1872-03-22, Son
• Frans Richard, 1872-03-22, Son
• Ruben Cornelia, 1874-10-18, Son
• Hilda Wilhelmina, 1877-01-22, Dotter
• Jenny Elisabeth, 1879-06-21, Dotter
• Ernst Joel, 1881-11-26, Son
• Hanna Alfrida, 1883-06-13, Dotter
• Fanny Mejling, 1886-01-05, Dotter
• Rut Elin Sofia, 1890-05-15, Dotter

Antalet barn var på 1870-talet mycket stort i Råbo skola. I en examenskatalog från den 2 dec. 1872 är namnen på 58 barn antecknade, vilka deltagit i den reguljära undervisningen. Dessutom fanns det året 26 s.k. "läxbarn" som tillfälligt hade delgivits undervisning. Det är också antecknat att vid nämnda examen erhöll 17 barn vardera en psalmbok som premie; ett av barnen fick ett exemplar av Nya testamentet och ett annat barn erhöll en sparbanksbok.

Med fliten var det beträffande skolgången ytterst klent beställt. Av nämnda dokument framgår, att av de 58 barnen var det blott ett, som varit närvarande samtliga stipulerade skoldagar under läsåret, men 37 av barnen hade vardera varit frånvarande i över 50 läsdagar under året. Enligt dåvarande praxis med varannandagsläsning var bestämt, att antalet skoldagar per barn och år skulle vara 112. Det fanns dock sådana, som ej varit närvarande i skolan mer än omkring ett tiotal dagar under året.

Johanna Matilda Sandberg, född 1859-03-09, var en av dessa elever med få närvarodagar. Under läsåret 1872 hade hon bara 5 närvarodagar och hela 101 frånvarodagar. Matilda var född på torpet Sågbron men 1872 var familjen inhyses på Högsboholms gård. Detta gjorde säkert att Matilda blev tvungen att arbeta och inte fick gå till skolan.

Kapten Berg hade en viss förkärlek till Råbo skola och dess lärare. Då Blomberg utsattes för en del trakasserier, därför att han blivit läsare (1) och öppnat sin bostad i skolan för andliga sammankomster, blev det tal om att t.o.m. avskeda honom från läraretjänsten. Vid ett sammanträffande med kyrkans representanter och några andra förtroendemän i socknen kom denna fråga på tal.

Kapten Berg blev upprörd och sade bl.a.: Jag har låtit bygga Råbo skola och jag har en gång kallat Blomberg till lärare därstädes att undervisa barnen i Sävhults och Råbo skolrotar. Och jag har funnit att läraren skött sitt åliggande klanderfritt. I sin privata bostad har han rätt att ta emot vilka han vill, även att ha religiösa sammankomster. — Därmed var den saken avgjord. Blomberg kunde sedan i många år obehindrat fortsätta sin läraregärning i nämnda skola och var även aktiv i den fria andliga rörelsen, sade berättaren.

1) Läsare var ett utryck om dem som greps av den väckelse som gick fram i vårt land på 1800 talet, det var då frikyrkan växte fram. "Läsare" kom av att dessa läste Bibeln och ville leva efter den.

Erik Blomberg innehade sin tjänst i Råbo skola t.o.m. 1897 och efterträddes av Ida Hjort (Ida Hjort (Ida Bernhardina Johansson Hjort) född 1862-03-20), som efter ett års tjänst fick förflyttning till Tollered. 

Någon gång runt år 1898 renoveras skolan.

Mathilda Bohman 

Från början av 1899 och sedan i 28 års tid var Mathilda Bohman (född 1866-07-30) lärare i denna skola. År 1899 flyttar hon från torpet Bomans i Stenkullen, det Stenkullen som ligger alldeles nära Skallsjö kyrka. Hon var dotter till skräddaren Johan Alfred Boman och hans hustru Anna Christina Carlsdotter.

Astrid Andreasson berättar: Lärarinnan var vänlig mot oss men bestämd och ordningsfull och vi hade stor respekt för henne. På lektionerna fick vi inte se ut genom fönstret eller vända oss om och vara helt tysta. Var det någon som inte var lydig eller gjort något som hon ej tyckte om fick denne gå snällt ner till sista bänken och sitta där.

Se mer i Skolminnen Tiden 1908-1915, av Astrid Andreasson

Sara Edvardsson 

Åren 1928-1944 var Sara Edvardsson (född 1901-07-29) innehavare av tjänsten, tills hon flyttar tillbaka till Ornunga där hon var född. Mer står om henna under avsnittet " Bilder och minnen av Pertti Kiviniemi om Råbo skola ". Pertti Kiviniemi var krigsbarn från Finland och har skrivit om hur det var att bo på Råbo skola under andra världskriget.

• Lärarinnan i bakre raden är Sara Edvardsson.  
  
• Främre raden från vänster Arne Helgesson född 1927. Intill Arne Sitter Elmer Andreasson. Längst till höger främre raden Allan Andreasson f 1924.
• Andra raden från vänster Britta Höglund, Sävhult och Elvy Börjesson, Kolabotten.
• Stående från vänster och framför lärarinnan. Den korta flickan är Doris Andreasson och till höger om lärarinnan Tora Johansson, från Klippanshult. Ev. Viola i Wiebo sittandes på en stol snett till höger om Tora.
• Bakre raden från vänster John Pettersson eller Folke (Andersson?). Eventuellt Elon Benjaminsson nr 2 från vänster i bakre raden Vem är det längst till vänster ?

Slutet av skolan - Selma Cedermark

Från höstterminen år 1944 till dess att skolan med utgången av vårterminen 1951 nedlades, innehade Selma Cedermark tjänsten och blev alltså den siste läraren i den över 80-åriga Råbo skola. Hon var född 1901-06-07 och kom från Åmål. Selma var småskollärare och flyttar till Ryttarbackens småskola efter att Råbo skola lags ned. Barnen runt dessa trakter fick i stället åka skolskjuts ned till Floda.

Efter skolan nedläggning

De som flyttade in i Råbo Skola efter skolans nedläggning, bodde där som hyresgäster och fastigheten ägdes av Skallsjö kommun. De fanns vid denna tid två lägenheter utöver skolsal och korridor. Lärarbostad med tre rum och kök samt en liten lägenhet på andra våning.

Tora Johansson som bodde i Saxås eldade i kakelugnarna på Råbo skola. På vintern kunde detta innebära att hon gick upp började med detta arbete redan klockan 4.00 på morgonen. Tora lagade även mat och bodde i skolan med sin man Ture efter den lags ned.

Efter Tora och Ture flyttar då paret Viktor Amandus Johansson och hans hustru Greta Elisabet in. De kommer från Kullen på Sävhult. De hade tre barn Åke, Rune och Evy. Rune och Evy kom att flytta med. De kom att först bosätta sig på andra våning för att sedan flytta in i det som varit lärarbostaden. De bodde kvar ända fram till 1964.

Familjen Andreasson

Efter dem flyttar den nuvarande ägar-familjen Andreasson in, en i Floda mycket välkänd familj. Det är sommaren år 1953 som det nygifta paret Ingrid och Elmer Andreasson flyttar in. Då hade de gemensamt byggt om förutvarande skolsal och korridor till en lägenhet på två rum och kök. Elmer Andreasson är en av sönerna i Västra Viebo och Ingrid kommer från Kullings-Skövde i Vårgårda. Här föds barnen Bo (Bosse) och Britt snart. 1964 köper de skolhuset på ofri grund och en omfattande renovering genomfördes, vilket innebar att även skolhusets yttre såsom dörrar och fönster moderniserades. Senare köpte makarna Andreasson tomten av Nääs stiftelse och hela Råbo skola blev deras. Under åren har de tidigare lägenheterna nyttjats som sommar och fritidsboende. Bl. a. då av Evald Widell (som skrev Skallsjöboken) och hans hustru Anna som under många år tillbringade somrarna på Råbo Skola.

Elmer och Bosse är för Floda-bor nog mest kända för sin julgransförsäljning och båda har arbetat i skogen hela sitt liv. Hela familjen har alltid varit mycket engagerade i Missionskyrkan (nu för tiden Equmeniakyrkan) där Britt är pastor och även hon en känd Floda-profil. Hela familjen är oerhört snäll och vänlig. Elmer och Ingrid är döda sedan 2017 respektive 2020. Den gamla skolan ägs nu av Bo och Britt som förvaltar och vårdar den ömt.

Mats Ericson, författare, berättar (2023)

Jag är inte uppväxt i Floda utan flyttade hit 1997, så för mig var familjen Andreasson inga människor jag kände till. När jag blev pensionär och gick mina morgon-promenader med våra hundar stötte jag då och då ihop med Bosse. Vi hade alltid en trevlig pratstund och han berättade om det som varit förr i skogen. I och med mitt arbete i hembygdsföreningen träffade jag Britt på en av Equmeniakyrkans träffar i Skallsjö skogar. Det ena ledde till det andra och en kulen januaridag 2022 begav vi oss sju personer till det som är kvar av torpet Torstaås. Där satte vi ned en stolpe med torpets namn. Sedan har vi även utökat detta samarbete till torpvandringar. Jag vill säga att jag har få ovärderlig hjälp av Britt med kontakter, bilder, minnen, mm när jag undersökt Skallsjös historia. Dessutom har vi blivit goda vänner. Jag hoppas detta fina samarbete kommer att fortsätta så länge vi kan och har hälsan.

/Mats Ericson

Skolminnen, Tiden 1908-1915, av Astrid Andreasson

Här skall jag nu berätta från min skoltid och från söndagsskolan.

Det skiljer sig mycket från vad ni nu får vara med om. Jag gick i Råbo Skola. På den tiden fanns skola i Råbo och i Högsboholm var också skola. Ni vet kanske var dessa ställen ligger. Lärarinnan hette Mathilda Bohman och jag hade samma lärarinna alla 7 åren.

Då vi barn kom till skolan på morgonen hade vi alltid högläsning innan lärarinnan kom och började lektionen – så då var det ett surr må ni tro då alla läste högt på läxan. Hon började alltid med den lilla bönen "Jesus låt mig städse börja i ditt namn allt vad jag gör " o.s.v.

Första timmen hade vi kristendom, då vi läste några verser var ur Nya testamentet. Sedan kom läxan ur biblisk historia och i Luthers Lilla Katekes den skulle vi kunna ordagrant och inte staka oss. Det kunde ibland bli svårt men som vi ej gick i skolan mer än varannan dag måste vi kunna den och läsa hemma.

Lärarinnan var vänlig mot oss men bestämd och ordningsfull och vi hade stor respekt för henne. På lektionerna fick vi inte se ut genom fönstret eller vända oss om och vara helt tysta. Var det någon som inte var lydig eller gjort något som hon ej tyckte om fick denne gå snällt ner till sista bänken och sitta där. En bänk fanns (skambänken) som ej hade så vackert namn precis men den användes aldrig vad jag kan komma ihåg. Örfilar och nyp i öronen kunde nog även förekomma.

Skrivningen var första året på griffeltavla — sedan med blyertspenna och då vi blev lite större med bläck. På griffeltavlan måste ju strykas ut och då använde vi antingen en har hartass eller en svamp.

Matbespisning fanns inte utan vi hade mat med oss, smörgåsar, och mjölk på en butelj var det vanligaste. Annat än ni nu har det i skolorna med lagad mat varje dag.Vi var många barn men på rasterna hade vi roligt – En lek minns jag särskilt. För omkring skolan låg skogen och där brukade vi bygga hyddor. Då murade vi upp med stenar en mur, rund eller fyrkantig som inuti föreställde ett rum, sedan tog vi med oss hemifrån någon låda eller brädbitar till bord och bänkar. Och gammalt porslin, om det var trasigt betydde ingenting. Gardiner inte att förglömma dom hängde vi upp mellan granarna. Ni kan föreställa er hur det såg ut. Det vara bara flickor som byggde "boer" som vi kallade dem. Bakade och kakor av vatten och bröd. Pojkarna fick hitta på något annat.

En lek som också var spännande hette "Hund och hare" men då fick vi be lärarinnan om lov att springa i skogen och lova att inte springa så långt bort utan att vi hörde då hon ringde. Då var alla med och jagade varandra. En timme varade middagsrasten. Änkeleken var mycket vanlig. Sista paret ut. Även så gömma-leken "Honka" kallade vi den för.

En händelse som vi tyckte var särskilt roligt var då vi ibland på våren fick ut långt bort i skogarna och planterade. Pojkarna hackade hålor och vi flickor sådde frö. Matsäck fick medtagas och på middagstimmen blev det lekar ibland stubbar och stenar. Lekarna leddes av plantören. Efter slutdags bar det iväg till skolan i Högsboholm, där vankades undfägnad.

Mitt barndomshem hette Saxås och på skolvägen var jag ensam åt det hållet. Och på vintern då var det mycket snö fanns inget spår. Då brukade far "oka oxen" (ett dragdjur) och spänna för en släde och så bar det i väg. En oxe kunde inte gå fort så det ville till att vara väl ompälsad för att ej frysa. Så jag har varit med om att åka till skolan efter oxe. Som jag också många gånger körde med, antingen ledde jag den eller också med tömmar. Snöplog körde far också ibland. Förr var det alltid mycket snö. Jag var mycket glad då jag kunde köra med oxen, det var roligt. Det var roligt må ni tro.

Jag påminner mig också något skojigt. En flicka till och jag funderade på om vi skulle sätta upp telefon mellan våra hem, vi kunde talas vid. Hon skulle köpa en trådrulle i affären, tråden skulle sträckas och viras om ett finger och stoppas in i örat av oss bägge -- men detta fick stanna i fantasier kunde ju inte fungera i verkligheten.

Examensdagen satte lärarinnan upp björkar och lövade skolan. Vi fick många förmaningar hur vi skulle uppföra oss. Vi darrade nog i knäna när prästen kom och vi skulle gå fram till stora svarta tavlan och räkna på den. Nya kläder till examen var brukligt och mammorna var alltid med. Vi hade 2 månaders lov på sommaren och 2 månader på vintern.

Söndagsskolan den hölls ibland i skolan, men ofta i hemmen. En gång på vintern då isen bar åkte vi i en skrinda förspänd med 2 hästar över 2 sjöar till ett ställe som hette Hagen (*), där blev vi bjudna på kaffe med dopp.

(*) Sjöarna var Uspen och Tvärsjön och Hagen finns kvar väster om sydändan på Tvärsjön.

Söndagsskolfesterna var i stort sett lika med dem ni har nu -- men då vi skulle gå hem efter festens slut var det alltid mörkt så då ville det till att inte ha glömt ljuslyktan. Flera stycken hade över 1 timmas väg att gå. Åka bil var inte vanligt på den tiden och skolskjutsar fanns inte heller.

Minnena är många och det funnes mycket mer att berätta.

Wiebo—Floda den 17/5 1976

Astrid Andreasson

Bilder och minnen av Pertti Kiviniemi om Råbo skola

Ska först försöka sammanfatta ett långt liv på några korta rader om min pappa.

Pertti kom till Sverige sommaren -42, som "krigsbarn" från Viborg i Finland, tillsammans med sin lillebror Torsti, de var 7 och 3 år. De kom till Vårgårda station, där de nästan blev skilda åt, om det inte hade varit för Perttis löfte, till deras mor, att de skulle hålla ihop. De hamnade iallafall tillsammans på Lilla Sjötorp i Ornunga, hos syskonen Anders, Eva, Stina och Sara Edwardsson (de var nog fler syskon), där de fick ett bra liv.

1947 fick de återvända till Finland igen, en inte helt enkel tid. Fattiga tider för familjen och Torsti fick så småningom flytta tillbaka till Sverige. Pertti hade språket bättre än sin bror och kunde gå i skola och sedan hanka sig fram på småjobb. Han gjorde militärtjänsten i Finland innan arbetslösheten drev honom tillbaka till Sverige, där han fick en del småjobb, bla på en gård i Fötene, innan ryggbesvär gjorde att han utbildade sig till finmekaniker och fick jobb som symaskinsreparatör på en firma i Stockholm. Han var även kolportör en tid, samt hemmapappa!

Han gifte sig med Katie och fick så småningom 4 barn. Efter att ha flyttat runt lite- de har bott både i Borås, Gingri och i Rånäs (Uppland) och tillbaka till Västergötland, Dalum, hamnade de sen på Åland (1991). Där bodde Pertti till sin död 2017, han blev 82 år.

Här följer berättelser från tiden på Råbo skola som Pertti själv har skrivit ner i en bok, lite längre ned finns bilder från album och lösa bilder som vi hittat.

Med vänlig hälsning Hanna Kiviniemi

Pertti Kiviniemi berättar

"På senhösten-42 blev Torsti ensam hemma med Eva o Anders i Ornunga. Jag fick följa med Sara till Skallsjö för att börja i skolan. Skolan hette Råbo skola och låg långt uppe i skogarna, ingen bilväg dit då. Skolan låg ca 6-7 km från Floda. Det var branta backar dit upp och jobbigt ta sig dit. Skolan låg fint omgärdad delvis av trädgård med stenmur åt ett håll och skog åt alla riktningar. Dessa skogar blev mina skogar som jag höll till i ofta.

I trädgården fanns en del fruktträd och buskar och en bit bort en vacker äng som sluttade mot en mindre mosse. Givetvis gräsmattor och skolgård. Vi bodde i skolhuset med tre rum och kök nere och ett par rum på andra vån. Så den stora skolsalen med en avklädningshall.

Till närmaste granne genom skogen var ca 1 km där vi också hämtade mjölk. De hade också ett par pojkar, Göran och Martin som också gick i skolan. Martin var i min ålder och vi var mycket tillsammans. Var ofta där på gården där man fortfarande delvis tröskade med slagor. Så hade de också en tröska som drogs av hästen som fick gå runt-runt på utsidan. Något liknande hade jag aldrig sett tidigare. På vintern då de tröskade plockade vi musungar i glasburkar och matade sedan katten med dem."

"Sara hade en kollega som hade två flickor, Ulla och Kicki. Ulla var i min ålder och Kicki ett par år äldre. Så de var mina lekkamrater då vi träffades. De bodde annars i Tollered. Ulla var söt och henne tyckte jag bäst om. Vi hade massa "hyss" för oss när vi var tillsammans.

I skolan hade man ju kompisar fast bara på rasterna och någon gång när vi gick för att hälsa på någon.

Sara tillhörde svenska Missionsförbundet och det gjorde de hemma i Sjötorp också. Missionskyrkan låg någon km nedan för de långa backarna (1) då man kom upp till Råbo. Dit gick vi ofta om söndagarna och mitt i veckan ibland om det var möte. När det var mörkt var det lite kusligt men vi hade alltid då ficklampa med.

• Reds, anm ; Skallsjö skogar, Högsboholmsvägen 116

Vaktmästaren hette Fina (2), och Sara och jag var goda vänner med henne. Hon var också postiljon. Hon hämtade posten från Floda och delade ut i lådorna per cykel. Vi fick posten genom att någon hämtade den som ändå skulle den vägen eller så fick vi hämta den själva.

• Reds, anm ; Trädet-Fina, Fina Lundin boende på torpet Trädet

Fina kunde spela så fint på cittra och sjunga härliga visor. Barnatro sjöng hon så fint och den tyckte jag om att höra. Hon kunde också berätta om gamla tider och då satt man som ett ljus och lyssnade.

En gång vi var hos henne skulle jag hjälpa henne att klyva ved. Efter ett tag slant jag med yxan och fick den i foten. Sara fick låna Finas cykel och åka ner till Floda med mig för att få såret sytt. Minnet har jag kvar ännu i form av ett ärr.

Ja, många spännande saker fick man vara med om där.

Minns de mörka kusliga höstkvällarna när vi gick till missionsmöte samt hem. Enda lyse var ju våra ficklampor. Det kunde också vara lerigt och såphalt i de branta backarna upp till skolan. (Bra kana ner för då det var snö.) Man såg "skuggor och troll" och hörde prasslande ljud i skogen. Värst var det om det också regnade och blåste i de stora granarna.

Men det kunde också var fint att gå då det var månsken. Ibland kunde man se de fina lysmaskarna vid sidan av vägen."

"Den första vintern på Råbo kommer jag nog bäst ihåg. Skidorna och pjäxorna jag fick på min födelsedag och en annan händelse. Det var en lördagskväll och möte i kyrkan. Snön föll ganska ymnigt då vi gick dit. Senare på kvällen blev det riktigt snöstorm så vi fick stanna hos Fina under natten. Några andra som också brukar gå den vägen låg över i lilla salen i kyrkan. Senare på söndag em. tog vi oss plumsande tillbaka till skolan. Det var ju inga plogar som plogade dit upp.

På måndag kom många av barnen för sent på grund av den myckna snön. Det var bara stigar de skulle gå på och få hade egna skidor.

Vid ett annat oväder den vintern fick alla barnen stanna i skolan över natten utom Martin och Göran som hade kort väg hem över skogen. Vi hade jättekul den kvällen."

"Några andra goda vänner hade vi också i skogarna där. Lisa och Helge som bodde några km från skolan. De hade också två pojkar som gick i skolan. Många gånger hade vi sällskap med dem ner till Missionskyrkan och ibland var vi hos dem. Lisa bakade så goda kakor som jag fick till saft.

Så var det Karl i Viebo med familj som bodde på vägen bortåt Hindås till (vandringsled). Karl var en stor karl men väldigt snäll och jag tyckte mycket om honom. De hade flera fullvuxna barn och den yngsta, Doris var jag lite kär i. I skolan gick också en flicka, Anna-Lisa som jag också gillade. Vi pussades ibland då vi var hos dem och hade mycket kul ihop.

Så var det Elon och Gun, syskon från Kolabotten. De var något äldre än jag och gick i högre klass. Ja, det var många flera, men har glömt namnen."

"På våren åkte vi hem till Sjötorp. Tåg från Floda till Alingsås och buss hem till Ornunga. Äppleträden stod så fint i blom och allt var så vackert. Torsti följde med oss sedan tillbaka och stannade hos oss en tid. Han fick vara med i skolan och satt bredvid mig och efteråt kunde vi leka och ha roligt.

Anders (Saras bror) kom sedan och mötte honom med cykeln. Avresedagens em. ringde Anders till skolan och berättade att de cyklat omkull just nere i Floda. De åkte tåget till Alingsås och lasarettet. Torsti hade brutit nyckelbenet."

"Sommarlovet tog slut och vi återvände upp till Råbo. Ruth (Saras syster) kom och hälsade på och hade en karl med sig. De hade förlovat sig. Han hette Helge och var en riktig skojig kille. Han hade varit i Amerika i flera år och han berättade ibland därifrån. Det blev förlovningskalas och vi hade riktigt roligt.

Den här hösten lärde jag mig att cykla. Sara hade ju en gammal bra damcykel som jag fick öva på. Satt nere på ramen och lärde mig hålla balansen. En dag skulle Sara vara med och hålla bak så jag kunde stå upp och trampa. Det gick bra och vad jag inte visste var att hon släppt taget och från den stunden kunde jag cykla själv. Oj, vilken härlig känsla att kunna susa fram på tvåhjulingen där på skogsvägen och inte behöva heller vara rädd för bilar."

"Ungdomsföreningen hade julfest några dagar före jul i missionshuset. Vi hade då fått en ny pastor som var från Ljurhalla och hette Kalle Berglund. Han var också en ganska kul kille. Jag var ju inte gammal nog att vara med på festen, men ensam hemma i Råbo ville jag heller inte vara. Det var roligt minns jag med olika lekar och hyss under kvällen. Risgrynsgröt skulle också ätas och det blev allmänt jubel då Kalle fick kanelen. Vad den hade för betydelse fick jag veta senare."

"På vårvintern hade vi besök av en skolklass från Göteborg som kom för att titta på Råbo skola. Men jag tyckte inte om dem för de var så busiga och malliga!"

"På försommaren -45 efter skolavslutningen med lövad sal och alla barns föräldrar var det dags för oss att flytta från Råbo. Avslutningen blev också en fest för Sara och mig. Sara hade köpt hus nära Sjötorp som hette Stugan. Hon skulle sedan vara lärarinna i Ornunga småskola. Det var iallafall kul att komma hem till Sjötorp igen."

Minnestal vid årsavslutnigen i Råbo skola den 12 juni 1951.
Av Carl Andreasson. Wiebo.

Av skolstyrelsen i Skallsjö har jag erhållit uppdrag att vid detta tillfälle ge en kort översikt av Råbos skolas historia. Anledningen härtill är den, att skolstyrelsen på förslag av skolinspektören beslutat, att från och med detta läsårs slut indraga denna skola.

Ehuru tid och möjligheter icke i tillräcklig grad har förelegat till fullgörande av sagda uppdrag, vill jag dock söka ge en snabbteckning av skolarbetet härstädes.

En minnesbild härav är och vid detta tillfälle motiverad. Vår samvaro här i dag är för denna del: av vår socken av historisk innebörd. Denna skola har varit en uppfostringsplats och en bildningshärd. Här har bygdens barn fått lära sig att ta de första stegen på kunskapens väg. Här har årskull efter årskull i många årtionden inskrivits och sedan efter den reguljära skoltiden lämnat skolan med sitt avgångsbetyg för att sedan gå ut i livets oftast kampfyllda gärning. Den grund och inriktning som gavs dem under skoltiden var av stor och gagnande betydelse. Vi har anledning att med tacksamhet minnas dem, som i denna skola med trohet utfört sin lärargärning.

Det är ett åttioårigt skolarbete i denna skola som idag avslutas. Såvitt jag kunnat finna uppfördes skolbyggnaden här år 1868.
Min far, som var en av dem som deltog i byggnadsarbetet nämnde ofta om att det var nödåret 1868, som Råbo skola byggdes. Det var han samt Janne i Hallabron, som utförde arbetet. Av allt att döma påbörjades skolverksamheten här året därpå (möjligtvis inte förrän 1870.

Den förste läraren härstädes hette Johannes Larsson och han tillträdde ordinarie tjänst här, då skolan stod färdig.

Ambulerande skolverksamhet hade dock pågått här i bygden tidigare.

Som känt så påbjöds genom den av riksdagen 1842 antagna stadgan för folkundervisningen (den s.k. folkskolestadgan) att i samtliga städer och socknar skulle finnas åtminstone en folkskola. Denna bestämmelse utgör ju ett gränsmärke ifråga om barnundervisningen i vårt land. Och den möjliggjorde skolverksamhet i alla delar av landet.

Långt tidigare hade dock privata personer inrättat enskilda skolor för sin bygds barn och umgdom.

Här i Skallsjö grundade sålunda godsägare Peter Wilhelm Berg, Nääs folkskola redan så tidigt som år 1827. Nääs skola underhölls privat av herr Berg i många år, den erhöll och från annat håll en donation på 5,000 kr. Men då den allmänna folkskolestadgan trädde i kraft, övertogs skolan av socknen och har sedan förvaltats av skolrådet.

Det var utifrån Nääs skola som den ambulerande skolverksamheten i vår bygd växte fram.

Den 7 maj år 1861 antogs den förste småskolläraren i Skallsjö. Han hette Erik Blomberg och hans tjänst ambulerade under många år framåt. Då han antogs erhöll han i årlig lön 80 kr, samt fri kost under åtta månader, som skoltiden varade.

Det var i s.k. rotar, som skolan hölls, som fick svara för kosthållet åt nämnde lärare. Blott fyra år därefter, alltså år 1865, bestämdes att Blombergs löneförhållande skulle ändras så att lönen per år utgjorde 300 kr i ett för allt alltså icke fri kost. Tjänstgöringstiden utökades då till 10 månader per år, och hans skolverksamhet skulle ambulera på fem olika platser eller stationer i socknen.

Innan Råbo skola blev byggd, hade således Blomberg i egenskap av skollärare bedrivit en kringvandrande skolverksamhet jämväl i denna trakt av Skallsjö. Blombergs skolarbete är alltså grundläggande för den del av socknen, som allmänt brukar benämnas Skallsjö skogar, alltså hela södra delen av socknen.

I en 8 — 9 års tid pågick den ambulerande skolan härstädes. Men då Råbo skola blev färdig förlades undervisningen givetvis hit. Blomberg fick några år framåt fortsätta sin ambulerande verksamhet i andra delar av socknen, innan han blev lärare här i Råbo skola. Denna skola erhöll från början beteckningen Nääs södra folkskola.

För densamma intresserade sig mycket herrarna Berg på Nääs och Tollered. Så vitt jag har rätt, var det på deras bekostnad som skolan byggdes. Vissa veckodagar erhöllo barnen i skolan här (Råbo skola) fri mat, huvudsakligast ärter och fläsk, som bekostades av herrskapet Berg.

Jag har redan nämnt att den förste läraren här i Råbo skola hette Johannes Larsson. Han blev efter något mer än ett par års tjänst här förflyttad till de s.k. kyrkskolan i Skallsjö. Larsson efterträddes av min mor som började sin tjänst här 1872. Hon var född i Stora Lundby och hade genomgått B.C. Rodhes seminarium i Göteborg. Hon fick sin första tjänstgöring som lärarinna härstädes. Hon innehade denna tjänst tills i mars år 1875, då Erik Blomberg tillträdde lärarbefattningen här. Han hade då arbetat, som ambulerande lärare i 14 års tid.

Då Johannes Larsson avflyttade från Råbo skola erhöll dock Erik Blomberg att fa bebo skolans bostad trots att lärarinna kallats för tjänsten.

Under det första året av min mors tjänst här bodde hon i Hallabron, men sedermera inreddes ett rum här i skolan åt henne. Min mors lärarinnelön uppgick till 240 kr per läsår. Det första året fick hon dessutom hyra bostad.

Barnantalet i skolan var då upp till 60 — 70 stycken per år. En del av eleverna voro ett stycke över barnaåren. Vid de s.k. matdagarna, då kapten Berg bjöd barnen på middag hade mor att svara för matlagningen. Man kan nog förstå att lärarinnegärningen var rätt så krävande.

Som jag nämnde, så blev Blomberg lärare här då mor avgick från tjänsten. Han fortsatte densanma här i skolan tills den 31 dec. 1897. Han var således lärare här i Råbo skola i 22 års tid.

Blomberg efterträddes av fru Ida Hiort, som började sin tjänst här den 1 febr. 1898. Hon innehade läsår. (läsåret började på den tiden 1 febr, och avslutades i början av december. ) Fru Hjort förflyttades till kyrkskolan, sedemera till Tollereds skolor, där hon tjänstgjorde tills uppnådd pensionsålder. Då fru Hjort blev lärarinna här i Råbo, avflyttade Blomberg från Råbo skola och bosatte sig, först på båtsmanstorpet Sandkullen, sedan i Jonsered. Bostaden här fick alltså disponeras av lärarinnan. Innan fru Hjort tillträdde här, genomgick skolan (byggnaden) en rätt genom-gripande reparation.

Fru Hjorts efterträdare i tjänsten här blev fröken Mathilda Bohman. Hon började Bin tjänst 1 Råbo skola den 1 t.o.m. 1927 alltså i e mindre än 28 år. Det är en längsta tiden , som någon av lärarna i denna skola tjänstgjort här. Hon var en dugande lärarkraft, högt värderad av alla sina elever.

Då hon till följd av uppnådd pensionsålder lämnade sin tjänst, tillträdde fröken Sara Edvardsson, som lärarinna här i Råbo skola. Hon innehade tjänsten från höstterminen 1927 t.o.m. vårterminen 1944.

Då skolan hösten samma ar började så välkomnades nuvarande lärarinnan fröken Selma Cedermark, som sedan dess tjänstgjort härstädes.

Många detaljer och minnen från denna skola kunde framlockas —— och en del hade ytterligare bort utforskats av denna skolas historia, men det nu anförda får vara nog vid detta tillfälle.

Nu står vi alltså inför avslutningen av denne skola, även om dess verksamhet kommer att på sitt sätt fortgå i andra skolor i vår kommun. De ändrade förhållandena i denna genuina skogsbygd, den allmänna flykten från landsbygden, samt den alltmer påtagliga bristen på förståelsen för småbruken och vad därmed är förenat har medfört, att bygden alltmera avfolkats. Att detta är en beklaglig faktor torde ej kunna bestridas. Det är icke heller med odelat hänförda känslor, som vi i denna sockendel ser vår gamla skola läggas ned, även om vi vet att våra barn kan få en gedignare undervisning på annat håll. Gärna ville man hoppas att den tid åter kom då denna skola återuppstod. En tid av allmän social uppblomstring även i denna trakt.

Så må vi då till sist bringa i tacksam erinran dem, som under denna skolas tillvaro sökt att i barnahjärtana nedmylla god och livsbefrämjande kunskap. Bygdens folk hyllar deras minne med tacksamhet.

Vi vilja också med tacksamma känslor minnas dem, som grundade denna skola, och alla dem, som under de gångna åttio åren visat förståelse för den.

Det är och tillbörligt att ägna sitt tack till Gud, som också genom denna skola skänkt goda och förblivande livsintryck åt de många elever som under åtta årtionden här gått ut och in.

En beryktad pedagog har ju sagt, att man lär icke blott för skolan utan för livet.

Detta är rätt, men det som läres i en skola har också sin betydelse för den kommande evigheten.

Källor och efterforskning

Efterforskning: Mats Ericson, Britt Andreasson

Källor: Pertti Kiviniemi (Hanna Kiviniemi), Thorbjörn Björlin, RAÄ, Kyrkböcker, Skallsjöboken (Evald Widéll), Cecilia Olsen, Johnny Lundgren, Lennart Johannesson, Annika Andersson, Carls Andreasson tal, Astrid Andreassons minnen, Skallsjö hembygdsförenings samlingar

Bilder: Pertti Kiviniemi (Hanna Kiviniemi), Britt Andreasson och Mats Ericson