Iglakärr / Igelkärr

Torp under Öijared/Öjared

1650-1940

Iglakärr - en summering

Torpet kan vara från runt 1600 men i varje fall finns det i mantalslängderna från 1650-talet. År 1752 är ett tragiskt år i Iglakärr, först dör dottern Marit Nilsdotter, sedan mannan Nils Jonsson och sist dör hustrun Elin Persdotter. Men det verkar varit en hel del dödfall på ställer, kolera, drunkningar mm. Ända har man haft rätt mycket boskap med oxar. 1904 flyttar Svante Jakobsson in med familj. Svante Jakobsson en tidig folkpredikant och en av de tidiga ledarna i Skallsjö missionskyrka som han var med om att bilda.

Början

Genom åren har det hetat eller kallats lgelkärr(et), Iglakärr och även Iglabo. Iglakärr var ett rå- och rörhemman under Öijared. I frälserannsakningen 1608 upptages bland 8 frälsetorp även Iglatorp, upptagna under åren 1594-1602, varför det är möjligt, att Iglakärr förskriver sig från tiden omkring 1600. (1)

Torpet Iglakärr dyker i vilket fall som helst upp i mantalslängderna i mitten på 1650-talet. Däremot finns det inte på " Häradskarta, Geografisk länskarta, Kettil Claeson felterus - 1654 ".

Per och Jon, de första torparna

År 1655 och resten av 1650-talet är det Per/Peder som brukar torpet. Troligtvis är det denne Per/Peder som bröt upp jorden och byggde det första torpet. Sedan brukar en Jöns Andersson tillsammans med Per Andersson torpet. Per eller Peder är också snickare. Dessa två personer bor kvar hela 1600-talet ut. År 1695 träder den första kvinnan på Iglakärr fram, hon står som "hustru Marit i Iglakiär" och är vittne till ett dop av en Maria Andersson.

Kanske är Per, i ett fall skriven som Per Siggesson, kvar tom år 1720 och kanske är även Jöns kvar till 1710 men står då som Jon. Vem är Marit på Iglakärr hustru till? Senast år 1731 finns hon med som " hustru Maret i Iglabo" som vittne på ett dop av Margaretha. Per verkar fått i varje fall fyra barn: Britta, Sigge, Karin och Elin. År 1731 står Ingeborg Pährsdotter i Iglabo som vittne till ett dop. Är det ännu en dotter till Per? På mitten av 1720-talet står Drängen Sigge som brukare. Är det samma Sigge som ovan, det verkar mycket troligt.

I 1722 års jordebok står Iglakärr liksom Sunnet under Nääs, vars ägare då var Petter Göthenstierna; denne köpte Nääs 1718 av Oxenstiernska stärbhuset på Ek. (1)

Många dödsfall och svårigheter

År 1730 står Pigan Elin (Persdotter) och Nils (Jonsson) som brukare. Är det ovanstående Elin som gift sig och tagit över torpet ? Vi får tro det. De får i alla fall två barn Maret och Karin. Men år 1752 är ett tragiskt år i Iglakärr, först dör dottern Marit Nilsdotter, sedan Nils Jonsson och sist dör Elin Persdotter också. När bouppteckningen efter Nils Jonsson görs finns det 2 oxar, 3 kor och 3 kvigor. Behållningen var i dödsboet var 81 31/3 riksdaler.

Anders och Karin

År 1753 gifter sig Nils och Elins dotter Karin Nilsdotter med Anders Jonsson ifrån Wik. Paret flyttar in i Iglakärr. Familjen kommer att få åtta barn men sorgligt nog dör fyra av dem i ung ålder.

• Anders Jonsson, 1720, torpare
• Karin Nilsdotter, 1734-11-01, hustru
• Gundla, 1754-10-17 , dotter
• Brita, 1755-06-15, dotter
• Jon, 1757-06-08, Dödde strax therpå
• Jon, 1764?, son?, dör 6 år gammal i rödsot
• Maret, 1769-05-05 , dotter
• Pär, 1769?, son?
• Jon, 1772-06-06, dör 1 år gammal i halssjuka
• Annika, 1775-01-26, dör 3 år gammal i magsjuka

År 1774 står Anders Jonsson som utfattig. Dottern Brita brukar då gården tillsammans med sina föräldrar. År 1777 har storasyster Gundla Andersdotter tagit över och nu är föräldrarna utgamla. Hustru Karin dör 1791 av slag. Gundla står som brukare tills brodern? Pär tar över. Tyvärr drunknar Pär Andersson endast 32 är gammal år 1801. Den gamle änklingen Anders Jonsson dör till sist 84 år gammal år 1804.

Ny torpare Pehr Jönsson

Någon gång på början av 1800-talet kanske tom annan gamle Anders Jonsson dött tar Pehr Jönsson och hans hustru Annika Pehrsdotter över. Båda står som vittnen åren 1801 och 1802. Pehr Jönsson var född på Låddegården/Loddegården i Hjälsnäs.

Under första halvan av 1800-talet bodde dessa personer på Iglakärr

• Pehr Jönsson/Jonsson, 1767-07-25, Torpare/Åbo, Dör 1831
• Annika Pehrsdotter, 1770, Hustru och som änka står hon ibland som fattighjon
• Anna, 1786-01-01, Syster
•  - Hans, 1830-03-27, Son till syster Anna
•  - Peter, 1833-01-11, Son till syster Anna
• Marit (Maja), 1798-07-15, Dotter
• Olof Persson, 1800-05-01, Son som efter faderns död tar över torpet
• - Maja Helena Svensdotter, 1802-08-25, Olofs hustru, dör 1853
• - Maria, 1830-01-05, Dotter till Olof och Maja
• - Andreas, 1832-07-05, Son till Olof och Maja
• - Maria, 1830-01-05, Dotter till Olof och Maja
• - Inga Maja, 1838-06-21, Dotter till Olof och Maja, Död 1839
• - Inga Maja, 1840-01-14, Dotter till Olof och Maja
• - Carl Fredrik, 1844-02-14, Son till Olof och Maja
• Anna, 1804-06-01, Dotter
• Johanna, 1808-01-03, Dotter
• Ingeborg, 1811-08-18, Dotter
• Catharina, 1816-05-19, Dotter

Tills Pehr Jönsson dör i bröstvärk år 1831 är det han som är åbo. Efter hans död är det sonen Olof Persson som tar över. I bouppteckningen 1831 finns dessa kreatur: 1 ko, 2 tjurkalvar, 1 kviga. Det är mindre än på mitten av 1700-talet. Att notera, de ägde ett väggur. Dessutom så översteg skulderna fodringarna. Är det därför som Annika Pehrsdotter står som fattighjon i husförhörslängderna vid denna tiden ? När Maja Helena Svensdotter dör 1853 finns det 2 oxar, 1 ko, 1 kviga och 5 får. Även nu så översteg skulderna fodringarna.

Runt år 1850 flyttar en ny familj in på torpet. Det är Johannes Svensson med hustru Anna Greta och tre söner August, Jonas och Janne. Kanske var Johannes Svensson en hetlevrad person. I domboken för år 1851 kan man läsa: Länsman stämde Johannes Svensson i Iglakärr för slagsmål med Davies Nääs fabrik. Davies dömdes för slag och okvädingsord till 2 rd böter, Johannes till böter för 1 sår 3:16, knuffningar 8:-, hemfridsbrott 13:16 eller sammanlagt 19 rd 40 ske böter samt ersätta 11 vittnen med 32 sk. banko till envar. Anledning till slagsmålet var avskedandet av ett par arbeterskor frän Öijared gods. (1)

Koleran

Liksom 1850 nådde koleran 1853 Alingsåsdistriktet via Göteborg. Vid dessa två tillfällen härjade - enligt Varenius - dock farsoten inte alls lika våldsamt som den gjorde 1834. Om spridningsvägarna 1853 skrev han bl. a. följande:

"Från Göteborg spreds koleran till Skallsjö fyra gånger - först till Nääs fabrik, sedan till Svensered, Skallsjöhed och Rönndalen (Ränndalen), varifrån den spred sig till Foglekärr och Nääs fabrik, dit den samtidigt fördes från Brännet i Lundby socken. Från Skallsjöhed fördes koleran till Skallsjöstom och Apelsås, där två barn, vilkas mor varit sjuksköterska på Skallsjöhed, insjuknade fastän modern ej varit angripen av kolera. I Svensered blev farsoten efter en stor begravning - där man trotsat förbudet mot omfattande folksamlingar - särskilt våldsam, och därifrån spreds den sedan till Iglakärr och Vik".

Nya familjer

Kanske runt 1860 flyttar ytterligare en familj till Iglakärr. Det ska ha funnits två hus på Iglakärr och det har nog definitivt behövts. Den nya familjen är Anders Bengtsson och hans hustru Christina. Men det verkar som om Johannes Svensson med familj flyttar ut samtidigt.

• Anders Bengtsson, 1817-03-05
• Christina Carlsdotter, 1806-03-28
• August, 1842-05-19
• Johana Fredrika, 1845-07-25
• Britta Maria, 1848-10-12
• Sophia, 1851-10-25

Den gamle Olof Persson som bott på Iglakärr, i varje fall nästan hela sitt liv, dör 73 år gammal år 1873. Olof efterträdes av en dräng och hans familj som bott på torpet ett tag. Det är Carl Anders Petersson och hans hustru Maria

• Carl Anders Petersson, 1823-09-13, Brukare
• Maria Olofsdotter, 1830-01-05, Hustru
• Anna Sofia, 1871-12-08, Dotter
• Johan August, 1859-09-15, Son
• Carl Fredrik Olsson, 1844-02-18, Svåger

Från Iglakärr gjordes på 1890-talet dagsverken av August, en hygglig man. Fredrik, som var mekaniskt intresserad, gjorde några dagar i smedjan på Öijared. Tillfrågad om kol var tungt, svarade han korrekt: träkol är lätt, men stenkol är tungt. (1)

Ett kort tag är också Carl Fredrik Petersson med hustru Anna Christina  Andersdotter brukare. År 1891 flyttar Lars Wilhelm Albom och hans hustru Anna Maria in på torpet. Han är f.d. banvakt och hans son är det också.

• Lars Wilhelm Albom, 1834-08-21, Brukare, f.d. banvakt,
• Anna Maria Andersdotter, 1841-10-27
• Carl Oskar, 1878-04-18, Banvakt
• Fritz Wilhelm, 1881-10-05
• Viktor Emanuel, 1884-04-20
• Gustaf Frithiof, 1875-09-21
• Gerda Elisabeth Hansson, 1881-01-02, Piga, Kommer från Slätten

Ahlbom, som efter Fredrik övertog hela Iglakärr, var banvakt och syntes icke mycket på herrgården, men hans två småväxta söner gjorde i tur och ordning dagsverken. (1)

År 1904 flyttar familjen Albom ut till Krösekullen i Stora Lundby på gränsen till Skallsjö. Samtidigt flyttar den "sista" familjen in på Iglakärr. Det är Svante Jacobsson med hustru Anna. De flyttar in 1904 från Slätten i St. Lundby där Svante varit rättare. Före detta hade han varit rallare?

• Svante Jacobsson, 1847-09-16, Brukare och predikant, Dör 1936
• Anna Elisabeth Svensdotter, 1855-10-04 , Hustru, Dör 1933
• Julius, 1881-12-25, Arbetare
• Fritz Albert, 1887-01-30, Tvillig
• Olga Katarina, 1887-01-30, Tvillig, Dör 1943
• John Viktor, 1891-05-03
• Karolina Sofia Svantesdotter, 1883-12-16

Om Svante Jakobsson (Från Skallsjöboken)

Bland de unga män från Skallsjö som vid besök i St. Lundby upplevde omvändelse till levande tro var Svante Jakobsson, rättare på Slättens gård och sedermera bosatt i Iglakärr. Han blev den förste folkpredikant, som framväxte ur läsarnas krets i Skallsjö. Han var utrustad med goda prediko- och ledaregåvor och ägde allmänt förtroende.
Från början var ifrågavarande verksamhet i Skallsjö koncentrerad till den del av socknen som gränsar mot St. Lundby och som tillhör Öjareds fideikommiss. Dess innehavare sökte vid ett tillfälle förbjuda Svante Jakobsson predika. Jakobsson har själv omnämnt detta i en av sina efterlämnade anteckningar. Under en följd av år var det ock av fideikommissarien förbjudet att uppträda och predika i något hus tillhörande Öjared. Sammankomsterna måste därför hållas under bar himmel, såvida årstid och väderlek icke lade alltför stora hinder i vägen. Förhållandena ändrade sig emellertid mötesförbudet för hemmen upphävdes rätt snart och nu förlades sammankomsterna till olika hem; det blev oftast trångt om utrymmet, men verksamheten kröntes med påtaglig framgång. Svante Jakobssons verksamhet var i stort sett begränsad till hans hembygd och där utförde han i mer än ett halvsekel en trogen och andligt fruktbärande gärning. Då han 1936 gick ur tiden var han 90 år gammal.

Svante Jakobssons dödsruna

Svante Jakobsson död

I den höga åldern av nära 89 år har en av Skallsjö missionsförsamling äldsta medlemmar, Svante Jakobsson i Iglakärr, gått ur tiden.

Jakobsson, som var med om att bilda Skallsjö missionsförsamling, har inom denna intagit en bemärkt plats och har för sitt rättrådiga sinne och sin kristliga vandel varit allmänt älskad och vördad, såväl av gamla som unga. Han var en man, som var mycket förtrogen med sin Bibel, vilket klart framgick icke minst då han vittnade om Herren och föreläste hans ord inför stilla lyssnande åhörare.

Nu har han gåt! till vila. Aktat och ljust lever hans minne. 

Om korna som de sa på Iglakärr

Kornas betäckning och kalvningen: En särskilt invecklad ceremoni omtalas av Svante Jakobsson i Iglakärr: Då en ko hade varit hos tjur, hade de ofta besynnerligheter för sig. Det var en, som var här i Iglakärr med en ko en gång, och då hon var betäckt, ledde de kon och tjuren åt var sitt håll runt ladugården tre gånger. På det sättet kom de att mötas tre gånger.

Husdjurens sjukdomar: En vanlig sjukdom hos korna, var att de »meste dröppjen», d. v. s. 'upphörde att idissla. Då kunde man ge dem »dröppjen» från en sö, men det vanligaste var, att man »tuggade dröppje» och gav dem. Man skulle tugga på en bit bröd, under det att man gick tre gånger runt köksspisen. De skulle gå genom tre dörrar, medan de tuggade. Det gjorde Maria i Iglakärr.

Anna Elisabet Svensdotter dör 1933 och Svante Jacobsson dör tre år senare 1936. Döttrarna Karolina Sofia och Olga Katarina flyttar båda ut 1937.

De sista som bodde på Iglakärr var familjen Gösta Svensson och hans hustru Regina Viola. De flyttar in år 1936 men redan 1939 flyttare de ut och till torpet Vik.

Slutet

Läget är vackert , det ena torpet beläget i ett ekhult mot Sävelången, det andre vid Iglasjön. Trakten nordväst om Iglasjön, de s.k Grässjödalsbergen, är en vildmark, förr tillhåll för rovdjur. Under 1890-talet skötos där tvenne lodiur, och sådana ha senare uppträtt på hare och räv, enär rådjur där saknades. (1)

Enligt Skallsjöboken läggs torpet ned på 1940-talet och det stämmer väl med att familjen Gösta Svensson och Regina Viola flyttar till Vik 1939.

Men torpet stod kvar öde och dess slutgiltiga öde blev att Iglakärr brändes ned av Skallsjö borgarbrandkår någon gång 1959-60. Så runt 300 år levde Iglakärr.

Nu (år 2022) finns grunden till torpet kvar, även ladugårdens grund är synlig och en jordkällare.

Hitta hit

Enklast att hitta hit är att ta sig till Norsesunds station. Gå sedan vägen/stigen som går sydväst efter sjön. Efter c:a 1,5 km ser man ett "berg" (Pikenborg) till höger och vintertid Iglasjön också till höger. Här finns torpgrunden på högersidan och ladugården på vänster sida, jordkällaren något längre fram.

Exakta GPS koordinater finns här på hemsidan här: Google Maps

Källor och efterforskning

Efterforskning: Mats Ericson

Källor: RAÄ, Kyrkböcker, Mantalslängder, mm, Skallsjöboken (Evald Widéll), Ingemar Rapp, Öppen vård i Mittenälvsborg då, nu och sedan med fokus på Lerum (Bengt Dahlin och Jan Kruse), Folkliv och folkdikt I Vättle härad under 1800-talet av Helmer Olsson, Tidningsartikel (Dödsruna), Eivor Eriksson , Öijareds säteri i Vättle härad och dess ägare i gångna tider av K-F Adelsköld (1), " Häradskarta, Geografisk länskarta, Kettil Claeson felterus - 1654 ".

Bilder: Lisbeth Eriksson, Skallsjö hembygdsförenings samlingar