Pålstorp

Tre gårdar, "Åses", "Derras" och "Larses".

Från medeltiden till dags dato

Summering

Pålstorp är ett hemman under Öjareds och det består av tre gårdar som vanligen kallas/kallades Åses, Derras och Larses. Gården/gårdarna har anor från medeltiden och två av dem finns kvar ännu. De sista att bruka jorden var syskonparet Margit och Gustav som bodde kvar till på 1990-talet. Många Flodabor kommer säker ihåg Café Pålstorp som fanns mellan åren 1998 och 2004. 

Gamla anor

Pålstorp och liksom Håvared bredvid har gamla anor och inte långt ifrån finns Djurslättskulle (på nyare kartor även stavad Ljurslättskulle) med både hällkista och gravröse. Det finns även en hällkista och ett röse alldeles västerut om Pålstorp och flera hällristningar alldeles österut i Lilla Håvared. Dvs området är en mycket gammal kulturbygd där människor bott länge.

Pålstorp tillhör som sagt de tidiga gårdarna i Skallsjö. För att tidsbestämma när gården började brukas måste vi titta på namnet eftersom det inte finns några skriftliga källor så här tidigt.

Förleden Pål- verkar vara en form av Paulus, äldst belagt i Sverige 1286, och detta är ju då ett kristet namn. På fornsvenska Pawel och senare Påfvel.

Efterleden -torp betecknar nybygge eller 'utflyttad gård' under vikingatid och tidig medeltid. I Västergötland började de troligen bildas åtminstone fram emot vikingatidens slut. Sedan kommer digerdöden runt 1350 och det är väl inte troligt att Påls torp tog upp efter den. Så baserat på detta är det Påls nybygge från kanske första halvan av 1300-talet. 

Enligt K-F Adelsköld: Pålstorp synes ha varit förenat med Öijared sedan urminnes tid. Kanske urminnes här är medeltiden.

Två eller tre stycken gårdar

Namnet omtalas första gången 1545 och då som Poffuelstorp, men hemmanet var bebott långt tidigare. En annan tidig skriftlig källa är 1562 års rusttjänst- och frälselängd som anger, att Arvid i Pålstorp äges av Hr "Knud Haralgszon" (sannolikt hövitsmannen Knut Haraldsson Soop). I handlingarna till Älvsborgs lösen år 1571 har Hr Bengt Piks landbönderna Assar och Torsten i Pålstorp.

Så mycket tidigt verkar det finnas två eller tre gårdar på Pålstorp. I varje fall från 1600-talet finns det tre gårdar och detta fortsätter in på mitten av 1900-talet. När de nuvarande namnen uppstår verkar vara mycket senare. Dessutom låg nog alla tre gårdarna ihop som en by men här saknas källor. 

På senare år kallas gårdarna från väster till öster:

• Åses (även Åsen och Karlssons)
• Derras (även Boens)
• Larses (även HåkeLarses)

På hemmanets skogsmark har också legat torpet Johanneberg och backstugan Pålstorpsudde.

Slutet av 1500-talet

Som framgått ovan finns det två eller tre brukare i Pålstorp år 1571. De var Arvid, Assar och Torsten.

De olika gårdarna upptagas här enligt de nämnda handlingarna. 

Arvid i Pålstorp - enligt 1562 års rusttjänst (1) - och frälselängd som anger någon typ av arrende.:

• Landgillis smör 4 pund
• Gingärds malt 1 tunna
• Gingärds havre 1 tunna
• Gästningspengar 18 öre
• Stedsle oxe 1 vart sjätte år  (troligen städsla , i detta fallet "hantera" oxen) 
• Fodernöts oxe 1 vart sjätte år (troligen utfodra oxen)

Assar Pålstorp - enligt handlingarna till Älvsborgs lösen (2) år 1571 (lösöre och skatt): :

• har silver 10 lod,
• koppar 1/2 pund,
• mässing 1/2 pund
• kor 6 st.,
• skatt:
• penningar för silver 5 dlr,
• penningar för boskap 6 1/2 dlr 3 öre.

Torsten därstädes - enligt handlingarna till Älvsborgs lösen (2) år 1571 (lösöre och skatt)::

• silver 3 lod
• koppar 1 1/2 pund
• skatt:
• penningar för silver 1 1/2 dlr
• penningar för koppar 9 öre

(1) Rusttjänst

Rusttjänsten reglerades 1562 då antalet ryttare och hästar ställdes i proportion till frälsegodsets inkomster.

(2) Älvsborgs lösen år 1571

Älvsborgs lösen 1571 var en förmögenhetsskatt, som beviljades på herredagen i Stockholm år 1571 för att kunna återlösa Älvsborgs fästning från Danmark-Norge efter det nordiska sjuårskriget. Förmögenhetsskatten skulle utgöra 10 procent av undersåtarnas uppskattade lösöre (metaller, boskap).

Asser och hans familj råkar illa ut för Truls i Håvared

År 1591: Asser i Pålstorp och klagade på Truls i Håvared, att han och hans söner hade bundit hans son, ofredat, slagit in hans dörr och slagit hans son medan han var fången och bunden. Dessutom slagit hans dotter. Dessutom hade hans slagit ihjäl hans hund och stulit fyra ting pipenhallth?.

Mer står att läsa om under berättelsen om Håvared.

Håvareds säteri under 1600-talet

Skattehemmanen Stora och Lilla Håvared, Stora Svensered, Vik, Ubbared och Sävhult hade donerats till Göran Eriksson (Ulfsparre), 1544-1612, redan av konung Johan III. De lades då som underlydande bondgårdar till Öijareds säteri. Donationen bekräftades 1602 av Karl IX och 1616 av Gustav II Adolf. Snart därefter tycks Stora och Lilla Håvared samt frälsehemmanet Pålstorp ha övertagits av Göran Eriksson (Ulfsparres) dotter Anna.

Håvared nämns på 1640-talet som säteri for Annas make, häradshövdingen Isak Henriksson Silfverhielm, men redan under 1630-talet hade han enligt jordeböckerna ett säteri på Pålstorp. Enligt en karta från 1653 låg Håvareds säteri på den plats där Lilla Håvared ligger idag.

Sedan följer en tid när gårdar säljs och byts mot varandra. Inte förränn år 1719 inköptes Pålstorp av generalmajoren och landshövdingen Georg Reinhold Patkull för 1000 dIr smt; fasta beviljades den 20 juni 1721. Därmed var Pålstorp åter förenat med Öijared, vilken förening sedan bestått.

Mer om detta och om arvsstriden finns att läsa i berättelsen om Håvared.

Senare delen av 1600-talet

På senare delen av 1600-talet kan vi följa Assr (Assar), Lars, Hans och Harald som brukare av Pålstorp.

Vi kan också se att krigen och militären ibland påverkade de som bodde på gårdarna. Kanske har denna notering att göra med Gyldenlövsfejden (1675-1679).

År 1679. Kerstin Andersdotter i Pålstorp, Joen Tohrsson i ? hult under Håvared rå och rör. Handlar om begravning och oäkta barn. Var belägrad av en ryttare i Finska regementet som 1678 var inkvarterade i häradet, hos hennes föräldrar.

Stackars Börta Haralsdotter

Vi ska titta lite närmare på Harald (se ovan) med efternamnet Nilsson och hans familj. Harald Nilsson är gift med Gunnur Nilsdotter (Månsdotter) och de har tre barn, Börta, Gunnur och Hans. Hustrun Gunnur måste ha avlidit för Harald gifter om sig med en Sigrid Jonsdotter.

Men det är den stackars Börta vi ska titta lite mer på. Hon gifter sig med Hans Jonsson och de får tre barn Lars, Jöns, Anders och Gunnar. Till att börja med är sonen Jöns "vanvettig och mållös". Sedan fanns på gården en piga vid namn Margareta Andersdotter, vilken är dotter till Anders Nilsson i Slätten, som är Börtas bror. Slätten var stor gård under Öijared och finns ännu idag.

Nedan följer summeringar ur domböckerna angående Pålstorp åren 1687-93.

1687. Hans Jonsson i Pålstorp, gift med Börta Haraldsdotter, åtalas för lägersmål med Margareta i Pålstorp, dotter till framlidne Anders Nilsson i Slätten, vilken även var Börtas bror. Dödsdom avkunnades.

1689. År 1689 avrättades på Knavraås Hans Jonsson från Pålstorp som hade ett barn med pigan Margareta Andersdotter som han förledde att döda barnet. Också hon dömdes till döden och blev avrättad tillsammans med nämnde man.

1689 oktober. Halshöggs och steglades på Knavraås Hans Jonsson ifrån Pålstorp för lägersmål med sin piga från Slätten som mördade barnet.

1691. Anders i Råbo förmyndare för barnen till Hans i Pålstorp har sak mot Anders i Ubbared och hans broder om barnens arv. Den enfaldige Hans'es hustru hava gripit till att byta arvet emellan sig efter salig Sven Olsson, inte betänkandes barnen Lars och Jöns Hansöner och Gunvor Hansdotter hade i oskiftat bo.

Börta gifter om sig men nu blev det ännu värre!

1693. Anklagad Anders Olsson 30 år från Pålstorp för att ha förgiftat sin hustru Börta Haraldsdotter med mercurium (en kvicksilverförening). Bland vittnena märkas gårdbon Lars Assarsson, en "redelig man", 26 år, den avlidnas fader, Harald Nilsson, och dennes hustru, Sigrid Jonsdotter (styvmoder) , 40 år, pojken Lars 13 år, drängen Jon Olsson, gårdbonden Anders Eriksson och hans hustru, Lars Ersson Håvared, en "redelig välfrejdad man", 50 år, Per Börjesson i Drängsered, 60 år; prästen och länsmannen underrättades. Lars Assarsson ridit en halv mil över fjällen till kyrkoherden. Sänt bud efter rederlige Lars Ersson. Anders en mycket hård och styv människa.

1693 4:e juni: Anders Olsson dömdes till stegel och hjul och avrättades på Knavraås.

1700-talet

Om slutet på 1600-taler var rätt omtumlande så verkar 1700-talet ett mycket stabilt sekel vad det gäller Pålstorps brukare/åbor.

Dessa är namnen på dem och under vilka är de står som brukare/åbor i mantalslängderna under 1700-talet.

• 1715-1740: Ambjörn Toresson / Hans Hansson / Nils Svensson
• 1740-1760: Gunnar Ambjörnsson / Harald Hansson / Jon Persson
• 1760-1790: Gunnar Ambjörnsson / Olof Svensson / Jon Persson
• 1790-1800: Dräng Per Gunnarsson / Erik Olsson / Per Persson
• 1800-1800: Sven Gunnarsson / Erik Olsson / Per Persson
• 1805-1810: Sven Gunnarsson / Anders / Per Jonsson
• 1815-1815: Sven Gunnarsson / Jonas Jonasson / Lars Ambjörnsson
• 1820-1820: Sven Gunnarsson / Jonas Jonsson / Karl Andersson

En mer utförlig lista finns under Appendix.

Vad det verkar så är det Ambjörn Toresson med familj som bor på "Derras" redan i tidigt 1700-tal. Sedan tar sonen Gudmund (Gunnar) Ambjörnsson över. I sin tur tar dennes son Pär Gunnarsson över. Pär verkar inte fått några barn men hans bror Sven Gunnarsson blir ny Åbo.

De övriga verkar inte ha några längre släktled. Inte heller vet man vilken gård som de brukade.

1800-talet

Nu kan vi se på vilka som bor på vilka gårdar. Vi börjar med "Larses"

Larses

"Larses" gården i samma släkt från år 1811 till 1899. Det börjar med åbon Karl Andersson.

Från år 1815 finns åbon Karl Andersson och hans hustru Britta Larsdotter. Han har tagit över arrendet 1811. De har fyra barn Petter, Lars, Anders och Elin. Sonen Lars kommer att överta arrendet på gården och Elin gifter sig arrendatorn Anders Jönsson i granngården "Derras". Ja det är verkligen granngården bara över vägen, 100 meter bort.

I februari 1839 hölls bouppteckning efter den i december föregående år avlidna Britta Larsdotter. I bouppteckningen upptages följande djur: 1 brun häst, 1 brunt sto, 1 par oxar, 1 par stutar, 1 röd hjälmig ko Morahjelmas, 1 röd hjälmig ko Lilla Hjelmas, 1 stjärnig ko Brun Kiemas, 1 röd kviga Plommon, 1 röd grimmig kviga, 1 svart kviga Stiernan, 1 liten tjurkalv, 9 får och 2 suggor.

Uppenbarligen en välbeställd gård med en dräng som kunde hjälpa till med både arbetet och dagsverk. Notera att de hade två hästar vilket inte var vanligt vid denna tiden.

Sonen Lars Carlsson kommer att gifta sig med Anna Larsdotter från Västeråsen och få fyra barn, Anna Christina, Inga Maja, Elsa och Lars Fredrik innan de tar över gården 1844. Då är Anna sjuklig, ändå lever hon i 30 år till och dör sjuklig år 1872. Änklingen Karl Andersson bor kvar till han dör i rödsot 1854.

Dottern Inga Maja gifter sig med Lars Jonasson. År 1879 överlämnade Lars och Anna arrendet till dottern Inga Maja och hennes man Lars Jonasson. De hade bott i flera år på gården och har barnen Carl, Johan Fredrik och Anna Christina.

Lars och Inga Maja arrenderade gården till 1899 med undantag av ett år 1888-1889, då sonen Carl Henrik innehade arrendet. Denne övertog det samma år han gifte sig med Brita Stina Johansdotter och de har tre barn Harald Betuel, Beda Henrietta och Ebba Emilia. Året därpå återlämnade dessa det till hans föräldrar och flyttade till Lerums socken och tillträdde torpet Ekås under Stora Bråta. Redan 1890 återvände de till Pålstorp och bodde sedan där, men återtog inte arrendet. Tyvärr dör Carl Larsson redan år 1894 i ansiktsros (rosfeber) på Vänersborgs lasarett. År 1899 lämnade Lars och Inga Maja arrendet och bodde sedan kvar som inhyses på gården till 1901, då de flyttade därifrån. Änkan Brita Stina och hennes barn flyttade därifrån 1900.

Det kanske inte är orimligt att gissa att gårdsnamnet "Larses" kommer från Lars Carlsson och Lars Jonasson som tillsammans var åbo i 60 år.

Adelskiöld skriver om Carl Henrik Larsson

Carl i Pålstorp, son till Lars, var en stor grann karl, som förstod att göra rätt för sig. Han löste faderns lösöre, när denne drog sig tillbaka, liksom denne en gång fått göra efter sin far. Carl gick bort i sin bästa ålder; det sades ha varit spetälska, som ändade hans liv. Jordbruket sköttes sen direkt under herrgården, men mot slutet av 1800-talet kom dit en lantbrukare från Göteborgstrakten.

År 1899 lades gården direkt under huvudgården. Detta år flyttade lantbrukaren Johan Bernt Andersson sin familj och började bruka gården. De var inte från trakten utan från Lundby i Göteborg. Johan Bernt, Rödbo'en kallad, och är gift med Ida Paulina Bergström från Bohuslän. Hela nio barn hade de Carl, Helga, Ellen, Ernst, Erik, Elsa, Märta, Gustaf och Lilly. Om det var att de inte var från trakten eller andra saker är svårt att säga. Men vad som säjs är att de gjorde livet surt för grannar och andra. De var inte omtyckta av ortsbefolkningen. Ett riktigt "rackarfolk" enligt de gamla godsarnas åsikt. Så alla verkar bli glada när de efter bara 10 år (1909) flyttar till Västerlanda socken i Bohuslän.

Nästa åbo/arrendator var Johannes Jonasson med hustru Sofia som flyttar in år 1909 men flyttar ut redan 1910.

Då flyttar Johan Johansson från Västeråsen in med hustru Ida Augustdotter. Hon är dotter till August "Boen" Olsson från granngården "Derras". De får fyra barn Gunborg, Anna-Greta, Lisa och Karin. År 1940 lämnade de arrendet och flyttade från gården. Dessa blev de sista arrendatorerna på "Larses". Gårdens mark lades sedan till granngården " Derras ".

På grund av detta utnyttjade Gustav på "Derras" torpets källare som stall för deras häst. 

Larses i Pålstorp är troligen uppförd 1852 och varsamt restaurerad i början av 1990-talet och beskrivs ha framkammarstugans plan och besitter ett högt kulturhistoriskt värde. Byggnaden vilar till hälften på en hög stenkällare på ett sätt som saknar motsvarighet i kommunen.

Renovering av Larses

På 1990-talet genomgår "Larses" en mycket omfattande renovering. Detta pga att bla hade taket börjat att falla in, det bara väggar med en jättepressening över. Detta drevs som ett A.L.U. projekt, I detta omfattande renoveringsarbete görs reparationer på grunden, timmerstommen, taket, ytterväggarna, insidan, murverk, övervåning, golv, bjälklag, murar, skorsten, timmerväggar, trappan och vedspisen i köket bl.a. Detta kommer att bli en direkt förutsättning för att kunna öppna Café Pålstorp. 

Iréne Eklöf berättar om Café Pålstorpet

Mellan 1998 och 2004 var Larses Pålstorp Café.

Jag (Iréne Eklöf) och Agneta Ahlberg fick ta hand om Larses i Pålstorp. Ett par killar ifrån ett A.L.U. projekt hade renoverat huset, bl.a. kakelugnen och fasaden, (Målat) samt en del väggar inomhus. I köket var det bara en ho med en kallvattenkran, inga tapeter eller målade fönsterkarmar/dörrkarmar.

Vi fick inte bestämma allt själva efter vårt tycke utan fick välja tapeter från c:a hundra år tillbaka. Vi åkte runt lite varstans, till Lim och Handtryck i Kungälv, där vi valde tapeter. Färg till fönster/dörrkarmar köpte vi ifrån Byggnadsvård på Nääs. Färgpigment och linolja och blanda själva. Inför tapetseringen fick vi inte använda spackel, det var torr-remsor och tidningspapper först, sedan tapeter.

Vi började med huset, slutet av 1997, klart för invigning, oktober 1998. Vi hade också sett till att få in vatten. Borrade egen brunn, (inte vi då men K-A som arbetade för Jonas Brandström).

Jag hade anställning i kommunen på ett äldreboende, Agneta var arbetslös. Hon fick inget starta eget bidrag. Vi gick till banken för att få låna, svårt men till slut fick vi låna i en bank 40.000:- . Vi lånade även privat på var sitt håll, så när vi slog upp dörrarna för första gången hade vi lagt alla pengar på renovering, samt lite presentartiklar som vi skulle sälja, och ingredienser till att baka med + köksattiraljer. Kaffekokare och dylikt.

Så vi började med "tom plånbok".

De 4:a första åren hade vi bara utedass, kallvatten (vi kokade diskvatten).

Öppet fredag, lördag och söndag (11:00-17:00). Alltid mycket folk, mest på söndagar.

Miljö och Hälsa hade ju lite att säga till om, så efter 4:a år var vi tvungna att ha 1 personal toa och 1 to till gästerna. Då byggde våra gubbar en vattentoa i källaren till gästena. Vi fick ta utedasset, Hu! Gillade inte detta. Rolf (min man) tyckete inte heller det var så roligt med utedass, hans uppgift var att tömma det.

Vi hade ju bara öppet fredag, lördag och söndag som sagt och däremellan hade vi lite annat.

• Catering till Öijared, (konferenser).
• Bröllop, 3 st tror jag
• Barndop
• Tjejträffar
• Keramikutställning – försäljning
• Kransbindarkurs
• Begravningskaffe
• 75 års kalas och 50 års kalas

Då hade vi lite enklare förtäring (inget Miljö och Hälsa vet) som soppa eller paj. Utom till bröllop då var det 3 rätters med vita dukar och extra personal.

Vi hade som sagt en del korrespondens med Miljö och Hälsa, så när vi fick lägga ned vår verksamhet efter 6 år så var det mycket insändare i LT från upprörda besökare. Nu var det inte bara p.g.a. Miljö och hälsa. Agneta separerade och behövde ett arbete så hon kunde försörja sig. Vi blev inte några miljonärer på caféverksamheten precis, men det var fantastiska 6 år.

Höll på att glömma att vi hade filminspelning från SVT. Det var sekvenser ur serien "Kommisarie Winter". Då hade vi faktiskt en del kändisar på lunch och fika i en vecka c:a. Bl.a.

• Krister Henriksson
• Johan Gry
• Roland Hedlund
• Jan Holmquist
• Lennart Jähkel
• m.fl.

Har säkert glömt något men det är för 19 år sedan vi stängde.

/Iréne

Derras

På "Derras" bor från 1800

Sven Gunnesson och hustrun Anna bor på "Derras" och de bor där med förre arrendatorn och Svens bror Pehr/Pär Gunnarsson. Sven Gunnarsson har tagit över arrendet efter sin bror Pär runt år 1800, som inte verkar ha haft någon familj. Sven Gunnarssons familj kan ha haft två döttrar Maria och Elin men de är utflugna när husförhörslängderna börjar år 1815. År 1821 var det bouppteckning efter Per Gunnarsson i Pålstorp som visade tillgångar 19 rd 7 ske men också skulder 34 rd 2 ske banko.

Runt 1820 flyttar Andreas Jönsson in från Slättens gård under Öijared. Han gifter sig år 1822 med Elin Carlsdotter som är dotter till Karl Andersson i granngården "Larses". Andreas Jönsson blir ny åbo och den gamle Sven Gunnarsson och hans hustru Anna Andersdotter blir inhyses boende. Anna Andersdotter dör år 1823. Andreas och Anna har tre barn Andreas, Johannes och Ingela. Även en fosterson Carl Edvard Andersson finns på gården.

Den gamla mangården var byggd på 1800-talets första hälft. Kanske var det Andreas Jönssons familj som byggde den?  Ladugården tillkom senare och var från 1871.

Äldste sonen Andreas Andreasson tar över arrendet troligen på slutet av 1850-talet. Han gifter sig med Johanna Maria Eriksdotter som kommer från Håvared. De får tre barn Ida, Anna Charlotta och Emma Mathilda. Andreas Andreasson var kallad Spelman på Pålstorp och skötte byskolan. Tyvärr så dör Andreas Andreasson redan 1864 och resten av familjen försöker troligen att bo kvar men flyttar ut år 1869. Då tvingas de att flytta till backstugan i Bergsängen där även hennes far, mor och syster bor.

Efter dem flyttar Anders Peter Andersson och hans hustru Brita Maria Eriksdotter in. De flyttar in år 1864 och kommer ifrån Svensered. De har fem barn August, Olaus, Svante, Emma Christina och Christina. I familjen ingår även en bror Petter Eriksson. Men tyvärr så dör Anders Peter Andersson år 1866, bara två år efter flytten.

I detta läget blir den då blott 21 årige och äldste sonen August åbo på "Derras", men han kommer att stanna länge och en högt respekterad person på Öijared. Han gifter sig först år 1871 med Anna Katarina Johansdotter och hon dör redan 1876 och de får inga barn. Katarina kom ifrån Håvared där hon var piga. Sedan gifter sig August för andra gången i slutet på 1870-talet med Anna Kristina Andreasdotter som är dotter till Andreas Larsson på "Åses". Sedermera kommer August Olsson att kallas för "Boen".

K-F Adelsköld

Sin blomstringstid under 1800-talet hade Pålstorp omkring 1890. August Ohlsson, känd under namnet Bo'en i PåIstorp, var den ojämförligt myndigaste bland dem, som gjorde dagsverken på Öijared. Stor, stark med manligt utseende såg han onekligen respektingivande ut. Han hade en mer än tvåårig nämndemanna-tjänst bakom sig, fullgjord med osviklig pliktuppfyllelse. Han sattes alltid på hedersposter i arbetet, sålunda gick han närmast rättaren vid mejning av säd, som togs upp och bands av hans dotter Ida , rask och duktig, sedermera gift med Johan i Västeråsen, som övertog 1/3 mtl Pålstorp, det s.k. Larses i Pålstorp. Sonen Edvin gick med tiden helt i faderns fotspår. Innan Edvin på grund av sin ungdom kunde göra dagsverken på herrgården, hade Bo'en i Pålstorp en dräng tillsammans med Lars i Pålstorp, som gick fyra dagar i veckan på herrgården. På grund av att han sålunda växlade arbetsgivare tilldelades han namnet Löta framför sitt egentliga namn Karl. Denne Löta-Karl var en särdeles nitisk arbetare, som kunde taga riktiga tag och vräka, när så behövdes. Till lynnet var han snäll och foglig; han blev därför omtyckt.

Bo'ens syster Christina var ladugårddmjölkpiga, som termen lydde, på herrgården i olika repriser: när hon efter ett par års träget dragande i spenarna på korna svårt ansattes av "gikta", flyttade hon hem till Pålstorp och återkom senare efter ett eller annat år. Hon var i mycket lik brodern: allvarlig och bestämd. utmärkt pålitlig mjölkerska och därtill arbetsam i hushållet. Det var särskilt en ko, Aqvilina, som var hårdmjölkad, "benstampen" kallad; säkerligen hade det varit påkallat att slå ut henne, men därom var aldrig tal. Veterinär anlitades endast vid sjukdomsfall; då han bodde i Alingsås, var det rätt omständligt att få ut honom med den tidens kommunikationer.

Fast det var nog inte alltid som patron sa så goda ord om August "Boen" Olsson. År 1877 utfärdades på Öijared en bestämmelse: "Förbjudes brukaren att utan ägarens (patrons) särskilda tillstånd upplåta innehavda hus till kringstrykare, lekstuga eller samlingsplats för läsare och kolportörer." Men August Olsson, lär dock ha upplyst patron om att "sa länge döra går på sina gångjärn så öppnar och stänger jak för vem ja vell". Pålstorp var ett av de ställen i Öijared där samlingarna hölls. 

Efter August "Boen" Olsson tar hans son Edvin Olsson över 1913. Samma år gifter han sig Frida (Alfrida) Emilia Jonsson Bilén och de får två barn. Det är Gustav född 1916 och Margit född 1920. 

Utdrag ur släkten Biléns släkthistoria

Något om fars syskon.

Faster Frida var fars enda helsyskon. Hon hade i sin ungdom tjänst i olika familjer bl.a i Göteborg och bodde vissa korta perioder i fars och mors hem. År 1913 gifte hon sig med sonen till tidigare nämnde brukaren av torpet Pålstorp, Edvin Olsson, född 1879 och död 1951. Faster Frida dog 1978 - 97 år gammal. Såväl farbror Edvin som Faster Frida fick göra dagsverken på Öjared för betalning av arrendet för Pålstorp.

I Pålstorp hölls möten och söndagsskola alternativt med andra gårdar och Edvin Olsson tillhörde också styrelsen i Skallsjö Missionsförsamling liksom sångkören och i övrig verksamhet. Deras två barn, Gustav, född 1916, och Margit, född 1920, har också deltagit i verksamheten där Gustav bl.a. spelat såväl fiol som cello.

Efter farbror Edvins död har de båda syskonen brukat gården och gör det ännu i dag trots uppnådd pensionsålder.

År 1942 revs den gamla torparstugan i Pålstorp, som innehöll kök, stort rum med stor öppen spis samt en kammare. Förstugan vid köket hade jordgolv. Gustav, som övertagit ansvaret för gårdens skötsel, köpte och lät riva en byggnad vid garveriet nere vid Floda och reste denna ungefär där gamla stugan stått. Den nya byggnaden var i två våningar med två rum och kök i första våningen och två rum i andra våningen - en stor förbättring mot den gamla stugan.

Pålstorp har varit ett kärt ställe för oss stadsbarn att besöka och få se lantlivet på nära håll med djur och allt. Under barndomstiden fick man gå genom det s.k. "Hultet" - genom skogen - den ca 2-3 km långa vägen till Pålstorp eller utmed sjön Sävelången där banvallen delvis var kvar efter gamla banan.

Nedtecknat av ett av barnen till Karl Robert Bilén (född 1879-06-07)

Som står ovan dör Edvin Olsson 1951 medan hans hustru dör först 1978. Tilläggas också att det bor även en dräng på gården, Verner Samuelsson, under långa tider.  När Frida dör år 1978 bor fortfarande syskonparet Gustav och Magit Olsson kvar på "Derras" och kommer de att göra i princip tills de dör. Margit dör på Sävegården år 1996 och Gustav på Pålstorp år 1998. De var de sista att bruka jorden "Derras". Auktion hölls efter Gustav 1998-99.

Minnen om Gustav, Marigt och Derras

Tore Närman berättar

Jag kommer ihåg när Gustav kom från Pålstorp vintern 1955-56, med hästdragen snöplog, dök han upp vid korsningen Sävegårdsvägen/Drängseredsvägen.

Bosse Florell berättar

Som "mindre/liten" gick vi barn från Solbo/Trastvägen via elljusspåret till Pålstorp via en av 2 lador Gustav och Margit hade. I ena hade dom oftast 1 tjur , häst (Bläsa), kalvar mm samt höloftet som man hoppade i ibland och i den andra mjölk korna 😊 Fick ofta fika hos Gustav och Margit och även så bjöd vi på medhavd fika ibland. Vi hjälpte till med höskörden , mockade och flyttade på korna ibland. De hade även en "dräng" på gården ibland ! Hände mycket skoj på den gården som vi barn fick uppleva. 

Sedermera brann Pålstorp ned i en brand och då tror jag inte att Gustav och Margit bodde kvar 🔥Då var jag med att släcka och då som brandman. Kanske att cirkeln slöts med det. 

Monica Brandström på Öijared berättar:

Efter syskonens död reparerade vi och gjorde fint. Lilla huset vid sidan är ju kvar och grunden. När allt var klart och vi inspekterat gick det en vecka…. Då en kväll ringde brandkåren som kom. Allt stod i brand. Mkt ledsamt men lada och hus gick inte att rädda (enbart det lilla på sidan var kvar).

Nya huset uppfördes 2005 där ladugården stod och nuvarande ägaren har bott där sedan 2014. Grunden till gamla huset finns kvar.

Åses

Sedan i alla fall år 1813 var Jonas Jönsson (Jonsson i mantalslängderna) åbo på gården "Åses". Hustrun heter Maret och senare står det Maria Jonasdotter. Barnen heter Maya, Katrina, Anna, Johannes och Anna Brita. De brukar gården till på början av 1840-talet. Båda föräldrarna bor kvar till deras död och båda dör år 1846.

På början av 1840-talet tar sonen Johannes över gården. Men redan år 1847 flyttar han, hans hustru Anna Maja Larsdotter och deras barn till Rösevik (Svederna). Vad det kom sig att de flyttade till Rösevik kan man undra, för Rösevik var som en backstuga nära gränsen till Bollebygd.

På 1840-talets första hälft gifter sig dottern (till Andreas Jönsson) Ingela Andersdotter med Andreas Larsson från Västeråsen. De får sju barn: Elsa, Anna Christina, August, Johan, Henrik,  Emma och Alfred. På 1840-talets andra hälft tar paret över som arrendatorer. Andreas Larsson dör först 1893, då 77 år gammal. Först i samband med detta är det dags för en ny generation att ta över.

Det är äldste sonen August Andreasson som tar över som åbo, troligen i samband med faderns död. Han gifter sig med Augusta Andreasdotter år 1892. De har fem barn Anna Emilia, Hedvig Elisabet, Ester Wilhelmina, Hildur Viktoria och en fosterson Erik Ludvig Larsson. Allt ser bra ut men….

K-F Adelsköld:

Åsen i Pålstorp eller som det vanligen kallades Åses brukades av August Andreasson, som före tillträdet efter fadern firade ett ståtligt och glatt bröllop i dagarna tre med många gäster och mycken förning.

Han omkom genom olyckshändelse vid Nääs portar; hans häst blev skrämd och rusade från landsvägen mot allén genom den för fotgängare avsedda smala porten, varvid kärran fastnade och August slungades ut och dödades.

Hans bror Hindrek gick på herrgården fyra dagar i veckan. Han var godmodig och ovanligt stark, men något döv; dövheten tilltog med åren. Ofta blev han utsatt för de yngre arbetaraternas skämt, som han fördrog med ett godmodigt leende. Tilldelades vanligen ett par oxar att köra; vid plöjning kunde det låta så här: "höjt, höjt, höjt, furja nåket" allt i samma andedrag (höjt = vänster, furja = höger) . Tilltagande dövhet gjorde honom stort omak, men den arbetsmyra, han var, gjorde han nog rätt för brödet, som han under senare år fick av sin systerson Edvin i Pålstorp. De båda sista, åren av sitt liv framlevde han på Orrås, där han 1947 avled, nära 90 år gammal.

Augusta Andreasdotter tar över som arrendator efter Augusts tragiska död. År 1920 flyttar hon och de tre kvarvarande döttrarna till Jonsereds fabriker och arbetar där som väverskor.

Dan Flodén - Några personliga minnesanteckningar om Pålstorpssläkten

I hemmanet Pålstorp under Öijareds fideikommiss, fanns det på 1800-talet tre gårdar liggande inom hundra meters avstånd från varann. Trakten är en av de vackraste i Västsverige. Glittrande sjöar, leende lundar, mörka skogar omger åkrar och tegar, som med svett och möda uppodlats generation efter generation.

Öijareds gods och Nääs slott representera högreståndskulturen under början och mitten av 1800-talet. August Abrahamsson och hans släkting Salomon gav liv åt Nääs, genom att där grunda en senare världsbekant slöjdskola. De folkliga traditionerna och sederna understöddes av dessa båda herrar på ett mycket fint sätt. Folklekar och folkdanser utövades av slöjdseminariets elever, bland vilka man kunde finna talrika utlänningar. På så sätt spreds svensk bondekultur vida kring i världen och skapade redan då en värdefull goodwill för det svenska namnet. Snett över Håvaredsviken i Sävelångens sjösystem kan man se en av gårdarna tillhörande Pålstorps hemman.

Den sydligast belägna gården, i dagligt tal "Åses" var skild från de båda andra gårdarna genom en dalsänka, som sakta sluttar ned mot Håvaredsviken. Längs dalsänkans båda sidor sträckte sig åkrarna, begränsade i söder av en blandad barr och lövskog, i dagligt tal kallad "Holtet". I väster står den mörkare barrskogen, vanligen bara kallad "Skogen". Norr om dalsänkan och åkrarna fanns i början av 1900-talet en ståtlig ekskog med grönskande lövängar. Tyvärr blev ekskogen skövlad och nu ser man där blott enstaka plantor och smärre ekar. Jag minns att man i min barndom där kunde plocka mycket liljekonvalj, fläckviol, nattviol, hästfibla och massor av medicinalväxter. På hösten högg man löv att användas till vinterfoder åt fåren, utan att detta på något sätt skadade lövängen eller ekbeståndet. Naturvårdare efterlyser nu de få lövängar, som ännu finns kvar i Sverige och appellerar till ägarna att vårda denna vackra naturtillgång på ett rätt sätt.

Hos "Åses" hade man både svin, får häst och nötkreatur i den gamla nu rivna ladugården. En detalj hos ladugården, son låg i backen ner mot dalsänkan eller "maden" var den s.k. "skonken". Den bestod av ett mot söder öppet utrymme, som helt täcktes av det utskjutande ladugårdstaket. Från "skonken" låg till vänster stallet och fäkreaturens bås, till höger kättar för svinen och fåren.

Hörännet var för oss barn den käraste lekplats vi kunde finna vid dåligt väder. "Ni får inte trampa ner för mycket i höet" sa dom gamla, men visade en stor förståelse för våra ystra lekar. Huvudbyggnaden hos Åses, där Andreas och Ingela bodde sina senare år, var icke densamma som en tidigare nu riven bostadslänga, något väster on den nuvarande byggningen. Jag vet icke bestämt, när denna blev uppförd, men gissar att det var omkring sekelskiftet. Huset hade den för trakten mest vanliga planlösningen. Ett stort kök innanför köksingången med spis, bakugn, köksbord vid fönstret, bäddsoffa, separator, spinnrock, smörkärna, m.m. Till höger och med ingång från köket låg en mindre kammare, som vi barn kallade "Faster Elsas kammare". Från köket kon man in till storstugan med sin ingång direkt från den nordliga stora terrassen vilken kantades av blandade syren- och snöbärsbuskar. Senare byggdes framför stora ingången en glasveranda, som visserligen var bra att ha, men som vid den tiden ofta var, vad vi i våra dagar kallar för en "statussymbol". Till köket hörde förstås också ett större skafferi. Utanpå den norra väggen ledde en icke inbyggd trappa upp till vinden, med sin lilla kammare. På yttervinden och under "öffsa" fanns allehanda saker och ting, mjölbingar, salttinor för fläsksidor, kläder, smorlädersstövlar, gamla möbler och tusen andra föremål. Invid skorstensstocken stod en dragkista med snedklaff och överstycke. Den var för oss barn ett mystiskt och tjusande föremål. Möbeln gick under namnet "Faster Elsas byrå". Skåpet var sannolikt mycket gammalt. Då jag senare fick övertaga det fann jag, att där fanns bara handsmidda spik, i övrigt sammanhållet med tränaglar. Skåpsdörrarna hade lädergångjärn. Skåpets innehåll var för oss barn mycket fantasieggande. Det doftade av ängsblommor och allahanda örter. Faster Elsa var ju också husets kunnige läkare och apotekare. Hon lagade till av blomblad och rötter, lösta i brännvin, medikamenter som dög för både folk och kreatur. För övrigt hade hon i draglådorna sina enda och få personliga tillhörigheter. Dessa var lätt räknade, men jag minns att bland den fanns en gammaldags pengapung med några slantar i. Den hade hon alltid med, när hon gick till "samlingarna", i någon av granngårdarna. Hon försummade aldrig, trots sina ytterst små tillgångar, att ge i kollekten praktiskt taget allt hon hade i reda pengar.

Gårdsplanen rymde sedvanliga uthus såsom brygghus, hönshus, vedbodar, mm. I de sistnämnda hade vi även förträffliga lekplatser vid dåligt väder. Det för gården kanske äldsta och mest karaktäristiska var jordkällaren med sin påbyggnad det s.k. "källarrännet". Rännet var tämligen stort. Det hade inretts med ett mindre kök och en kammare. Här bodde sommartid Faster Augusta med barn, svåger och svägerska, då stora byggningen under några somrar var uthyrd till familjen Wernqvist från Göteborg. Under sommarmånaderna var det sannerligen liv och rörelse på gården. Våra fyra kusiner alla flickor, Wernqvists familj med hembiträde och sex ungar i åldern 10 till 18 år, jag och min bror, plus en eller annan kusin som kom på besök, var allt annat än tystlåtna eller stillfärdiga. Vår snälle men lomhörde Farbror Henrik påstod att vårt stoj hördes ända fram till herrgårn, ett par kilometer bort. Oväsendet dämpades möjligen när vi sprang ner till Håvaredsviken för att bada eller rodde ut på viken för att fiska. Vi fick ju för allt i världen inte skrämma bort fisken. Blev ändå någon för högljudd, kanske hans iver dämpades, när vi handlöst kastade ut i böljan blå. Simma kunde vi förstås allihop. Vackra sommarkvällar, när dagens arbete var avslutat, rodde ibland de äldre av ungdomarna över viken till Nääs lekstuga. Dit samlades både kursdeltagarna och bygdens ungdom för att roa sig med lekar och folkdanser. De hemmavarande samlades ofta vid "Stora stenen" utanför köksingången, ditlockade av gitarrspel och sång. Vår speciella signaturmelodi var: "Härlig är kvällen, fridfull och ren, solen kring fjällen sprider sitt sken o.s.v". Trötta av lekar kunde vi på rygg i gröngräset och bara lyssna till omväxlande andliga och profana låtar. Dessa stämningsstunder glömmer jag nog aldrig. Våra ystra lekar kunde ibland bli något hårdhänta. En dag hade vi lekt "vita och indianer" och i stridsyran bundit blekansiktet Märta Wernqvist vid ett träd högt uppe på Lyckeberget. Vi glömde totalt bort henne, tills Faster Elsa fann flickan gråtande. Märta befriades snabbt från sina bojor och med fickan vid handen Gav den vanligen så milda Faster Elsa oss en väl förtjänt överhalning. Då ingrep gamla farmor och bad om nåd för oss.

FASTER ELSA (reds. anm. Elsa Dorothea, född 1844-12-28) är väl värd att ihågkommas. Brodern August son brukade Gården omkom genom en olyckshändelse vid Nääs portar. Hästen kom skenande ensam hem.

Efter detta tog Fabror Henrik och Faster Elsa utan vidare hand om hela jordbruket. Henrik fick göra dagsverkena framme på herrgården och Elsa svara för både åkerbruket och boskapsskötseln hemma på gården. Elsa fick grova händer och kraftiga armmuskler, som på ett manfolk. Sina händer glömde hon dock aldrig bort att knäppa, även om lederna med tiden blev ganska stela. Hon offrade som den naturligaste sak i världen all sin tid och arbetskraft åt svägerskan Augustas hem och familj. Många gånger såg jag henne efter dagens arbete, hemma eller ute på åkern, sitta nere i "skonken" och hacka löv till vinterföda åt fåren. Aldrig har jag hört henne klaga, fastän hon givit bort sin ungdoms glädje, sina krafts dagar och ägnat hela sitt liv till förmån för svägerskan och hennes barn. Aldrig glömmer jag den kväll då jag såg henne sitta nere i "skonken" med lövhackan. Kjolen var genomblöt efter dagens arbete utomhus, gladlynt sjöng hon "Jag är så rik, jag har en skatt i himlen…..". På ålderns dagar fick hon sitt hem, hos sin bror Alfred, min far. Trots att rösten då var ganska sprucken, greps man av hennes glada och varma stämma, då hon gnolade på gamla läsarsånger eller halvhögt läste i Första Kor. 13 Pauli lovsång till kärleken. Så ofta hon orkade, gick hon till Redbergslids Missionshus. En morgon bad hon min mor att ta pengarna i hennes börs och ge dem till pastor Zetterman i kväll. Mor frågade om inte Faster Elsa själv kunde ta dem med, då hon gick till Missionshuset som vanligt på kvällen. Men Elsa svarade "Jag kommer nog inte dit mer". Då mor någon stund efteråt såg till henne, hade hon stilla insomnat, för att aldrig mer vakna. FASTER ELSA, en enkel människa utan boklig bildning och kunskaper, visste att bokstavligen offra allt för dem hon höll av.

Gamle FARBROR HENRIK (reds. anm. Henrik född 1858-10-14) har jag många glada minnen av. Sin svåra lomhördhet hade han ådragit sig som barn efter en scharlakansfeber. Trots detta deltog han gärna i de rätt ofta förekommande släktkalasen i Göteborg. Han var glad i mat och klagade aldrig för några magbesvär. Han kunde rakt på sak för min mor berätta, vad han tyckt om det eller det kalaset. På fråga om han tyckte om gästabudet hos familjen N.N. svarade han: "Det var la god mat där, men de bad mej inte frakt". D.v.s. de trugade honom inte att äta, vilket då ansågs höra till god ton. En gång, då han väl för första gången i sitt liv fick smaka på glass, utlät han sig efteråt: "Pannekaka va go, men ho va allt fräsen".

Ofta gästade han mina föräldrar, då de bodde i Olskroken. Han försökte, som alla lomhörda, att räkna ut vad man skulle fråga honom och rätta sitt svar därefter. Ibland kunde han ju räkna fel. Då han en dag kom med tåget och direkt från stationen hem till oss, hade han räknat ut, att mor, som var mycket livlig, skulle förvånad slå ihop sina händer och utbrista, som så många gånger förr. "Jaså, Farbror Henrik är i stan!" Men min mor sade istället: "Välkommen Henrik!" Hans inlärda svar blev: "Ja det är jag visst det". Av Andreas och Ingelas barn stannade som förut nämnts Elsa och Henrik kvar på fädernegården Pålstorp. Johan gifte sig och flyttade till Österåsen. Anna-Christina till granngården och Emma och Alfred till Göteborg.

FASTER EMMA (reds. anm. Emma Charlotta född 1862-02-17) minns jag som rapp, både i mun och i ben. Snar till både skratt och gråt, förstod hon att trivas tillsamman med alla barn. Våra familjer bodde då inte långt ifrån varandra på Hultmans Holme. Man hade på den tiden för sed, att ge varann "bakebröd". Vi barn gladdes när vi fick gå till faster Emma med "bakebröd" från mor. Säkert blev vi då undfägnande med sirapssmörgås på "Faster Emmas goda limpa". Det är ju alltid sovel i grannens gryta, säger ordspråket. Fick vi sedan med kusin Verner gå ner till predikolokalen, för vilken Emma och August var vaktmästare, gick det nog inte så stillfärdigt till, som när vi satt där i söndagsskolan. Kul hade vi. Detta gjorde att själva gudstjänstrummet inte föreföll oss så tråkigt som det ofta annars gjorde, i både kyrkor och missionshus. Familjerna i släkten umgicks regelbundet med varann. Oförglömmeliga är kalasen i samband med de stora helgerna. Om man ock hade det rätt så knapert i vardagslag, slog man sig då lös och festade kraftigt om, naturligtvis efter den tidens måttstock. Det bjöds på god och stadig mat. Självfallet förekom ingen sprit. Man drack svagdricka tillsatt med rätt mycket sockemjölk. Skratt och skämtsamt gnabb genljöd i den trånga enrumslägenheten, där minst ett tjog gäster kunde vara samlade. Svågrarna August, Stor-alfred, Lillafred och "Polisen" minns jag bäst bland gästerna. Enkla skämt utlöste skrattsalvor, som t.ex. följande: "Har i sett till Storalfred nånstans? Ja, nu ser jag honom bakom den stora potäteskalhögen. Jag trodde han hade förätit sej!"

Två av gårdarna i Pålstorp låg som nämnts på andra sidan av dalsänkan, från "Åses" räknat. För att kunna skilja familjerna åt, så kallade man vanligen den närmaste av gårdarna, för "DERRAS". (Varför, har jag inte lyckats att lista ut). Den tredje gården benämndes "NYBOENS". Troligen därför att dit hade inflyttat en familj, som inte var befryndade med "Åses eller Derras". Då det på patrons order skulle bli storskifte av gårdarna och en lantmätarna med sina verktyg uppenbarade sig för att fastställa de nya skiftesgränserna, blev det nog litet oro i de olika hemmen. Släktbanden, grannsämjan och sammanhållningen övervann dock även dessa bekymmer. En betydelsefull epok under senare tid för alla Pålstorpsborna var det, när Västra Stambanan skulle byggas om och få en något ändrad sträckning. I gårdarna runt omkring fick man inhysa "rallarna" som väl inte hade det bästa ryktet om sig. Men grannfamiljernas kristna kärlek till medmänniskorna och deras förståelse, gjorde gubbarna ganska "spaka" så att de till sist blev familjernas bästa vänner, i både vått och torrt. Ja det gick ju så bra att det t.o.m. blev äktenskap emellan hemmadöttrar och rallare. Trofasthet och varm släktkärlek tror jag alltjämt karaktäriserar påletorpsborna och deras familjer. Ett bevis för det sistnämnda är de släktträffar, som förekommit och som jag hoppas skall komma att fortsätta. Dessa träffar har gett mig och andra av släkten, möjlighet att utforska sambandet mellan oss och våra förfäder. Med hjälp av kyrkböcker, husförhörslängder och minnesgoda anhöriga ha vi kunnat upprätta en s.k. stamtavla över Pålstorpssläkten. Till komplettering av denna har jag här antecknat, vad jag funnit hos ovannämnda materiel eller hört mig berättas. Jag går medan ut från jonelaget Andreas och Ingela i Pålstorp, och därifrån vidare bakåt i tiden, utöver de namn som angivits i släktförteckningen.

Andreas Larsson (1816-1893) och hans hustru Inga-Lisa i dagligt tal kallad "Ingela" (1823-1907) brukade Åses gård i Pålstorp. Andreas fader hette Lars Gunnarsson (f. 1760) och modern Anna Olofsdotter (f. 1783). De bodde i Västeråsen, där även ovannämnde son Andreas föddes. Var Lars Gunnarsson är född känner jag ej till, men troligen var det i Västeråsen. Hans hustru, Anna Olofsdotter hade till far Olof Eriksson (f. 1749).

Ingelas föräldrar var Andreas Jönsson (f. 1793) och Elin (Erli) Carlsdotter (f. 1802). De bodde och brukade Pålstorp, sannolikt hela hemmanet. 

Andreas kom från Slätten i St. Lundby. På gården fanns en son, även han med namnet Andreas (f. 1826), således en yngre bror till Ingela i Pålstorp. Han var tre år yngre än systern, och tycks ha varit en mycket begåvad yngling.

Det berättas att han kunde läsa i bok och höll byskola. Men han kunde ännu ner, spela fiol. Han var känd i hela häradet som "SPELMAN I PÅLSTORP". Det måtte ha gått lustigt till i Pålstorp, som var gästgivargård på den tiden. Åkande och ridande kom och på kvällarna hade de tid att lyssna till "Spelman", när han tog fram sin kära fela. Nog kunde man ta en svängom så halmdammet rök i stugan. Med stor sannolikhet greps även Spelman Andreas i likhet med sina syskon av den tidens väckelserörelse, som under mitten av 1800-talet utbredde sig i södra Sverige. Brodern Johannes (f. 1828) gifte sig med Katarina i St. Håvared och brodern Petter kom till Johanneberg, där "samlingar" hölls och hållits ända in till våra dagar.

Det är omöjligt att säkert avgöra om Ingelas far, Andreas Jönsson eller hans hustru Erli var musikaliskt begåvade. Kanske istället deras barn hade detta arv ifrån sina farföräldrar i Slätten, Jöns Olsson och hans hustru Anna f. Eriksdotter. Jag anser detta var troligast, då en speciell begåvning ibland hoppar över en generation, för att uppenbaras hos barnbarnen.

Ett vet jag, att de flesta av Pålstorpsläkten älskade musik och sång och att många av den även utövade musik i någon form. Jag har starka minnen av sångarglädjen vid "samlingarna" i Pålstorp och i Österåsen. Att Faster Elsa sjöng gärna och ofta har jag redan berättat, detta även sedan hon var ett gott stycke över 80 år. Kusinerna på ömse håll spelar eller sjunger också och jag tror mig kunna fastslå, att detta är ett utmärkande släktdrag. Så går sångarglädjen som en röd tråd genom släkten, antingen det gäller religiös eller profan sång. Är icke detta ett arv att vara tacksam för? Vi bör minnas våra förfäder med glädje och stor tacksamhet.

Jag hoppas livligt att dessa enkla anteckningar, som nedtecknats tillsammans med kusin Evald, skall kunna animera våra övriga släktingar, att för oss berätta mera om våra förfäder och om deras liv och leverne.

Eder Dan Flodén  
(reds. anm. Daniel Mauritz Andreas Flodén, född 1896-07-03)

Familjen Karlsson

År 1920 flyttar John Karlsson in med familj. Hustru är Elin och de har sju barn, Elsa, Gunborg, Margareta, Ingrid, Karl Gustaf, Hervor och Kerstin. . De hade även en häst på 1950-talet vid namn Balder. De flyttar in från Öijared. De bor på "Åses" p.g.a. dem då   kallat "Karlssons" och stannar till runt 1960 då de flyttar till Lerum.

Från 1970-talet till strax efter 2005 bor familjen Andersson/Frödell på "Åses. Det är Dan Andersson och Agneta Frödell. De hade två barn Emma Cecilia och Dan Eric Kristofer. 

Åsen från ca 1900 med korsformig plan. Byggnaden har genomgått renoveringar, och troligtvis under 1940-tal fått en tillbyggnad som innehåller trapphus till ovanvåningen, som ursprungligen inte varit inredd.

Arrenden och dagsverken

Arrendena betalades i äldre tider med dagsverken vid Öijared eller någon av säteriets båda utgårdar Slätten och Stora Ubbared. Arrendenas storlek stod i förhållande till gårdarnas storlek uttryckt i mantal. Godsägaren och arrendatorerna skrev kontrakt, som förnyades vart tredje år.

Ett bevarat arrendekontrakt från 1840, undertecknat av Carl Andersson, ger en bra bild av levnadsvillkoren för en arrendator under 1800-talet.

Kontrakt

Contrakt

Mot nedanstående wilkor antages till Brukare af hemmanet

1/3 Påhlstorp Carl Andersson

1:o Utgöres i hwarje wecka å den dag som dagswerkslistan utwisar 2 2/3 fullgode karlsdagswerken, skulle Helgedag inträffa på den utsatte dagen utgöres dagswerket påföljande dag.

2:o Årligen utgöres 6 =stycken så kallade hjelpedagar på tillsägelse.

3:o Under sommarmånaderne räknade från den 1 Julii till den 1 November utgöres i hwarje wecka 1 qwinsdagswerke såsom hjelp wid hö- och sädesbergningen.

4:o Till Götheborg eller annorstädes af motsvarande beräkning af resans längd, utgöres årligen 13 st enkla Resor, hwarwid 21/2 tunna råg, 21/2 tunna Potäter, 3 tunnor af öfriga sädessorter anses utgöra fullt lass. Då Bränwin köres utgör lasset högst 100 kannor, och skall tomfatet genast återlemnas oskadadt.

5:o Årligen utgöres 10=stycken gödselkörningsdagar, hwarwid icke mindre kärror tillåtes än den som rymmer 11/2 tunna utom räken, och kommer antalet wännor att med afseende på gårdenes lägen för tillfället bestämmas.

6:o Samfält med öfriga underhafwande inköres allt hö och all säd wid Herregården samt rödjes Trädgårdar, Ängar och hagar.

7:o Den Hemmanet tilldelade så kallade fjogången rödjes, slås och inbergas på tillsägelse och answarar åboen att dessa arbeten med noggranhet werkställas.

8:o Spånad af 3 =skålp. Lin 6 =skålp. Blånor emottagas årligen samt återlemnas innom 6 weckor wäl spunnit, och kommer den som sig derwid mest utmärkt att erhålla någon passande uppmuntran.

9:o Lemnas från hwarje 1/4 hemman 1 tjog fullkomligt friska och goda Ägg.

10:o Winterkörslor utgöres med framkörande till Solwedens såg innom 3 weckor efter erhållen utsyning 10 st 12 aln. sågbockar eller 1 1/2 tolft timmer till Herregården eller annat bestämt ställe.

11:o Åbon åligger att hemmanet så till jord som hus och hägnader wäl wårda och widmakthålla samt derföre enligt Lag och författningar answara. Till nybyggnader och reparationer erhålles och efter pröfwadt och godkänd t behof utsyning från Säteriets Skog.

12:o All slags åwerkan äfwensom afförande af foder från Hemmanet förbjudes på det strängaste, beträdes Åbon dermed, ware han i ock med detsamma uppsagd, och answarar derjemte efter Lag och Förbudsdom.

13:o Alla hemmanet åtföljande Onera af hwad namn och beskaffenhet de wara må answaras ensamt af åbon.

14:o Nattwakt utgöres i tour med de öfriga underhafwande, enligt upprättad förtekning skall den dertill i ordningen warande framskicka fullgod karl så tidigt, att gårdens folk ännu ej gått till sängs,

15:o Fortsatt försummelse af ordentliga budskickningar och uteblifwande från dagswerke eller resa straffas med plikt af 1 dagswerke.

16:o Öfwerarbete som ej får wägras, betalas

• 1 Götheborgs resa med 1 R:d 24 sk
• 40 sk för en köredag
• 24 sk för Karls sommardag
• 16 sk för Qwins sommardag
• 18 sk för Karls winterdag
• 16 sk för Qwins winterdag

17:o Om dessa wilkor ordentligt och noggrant uppfyllas, warder åbon försäkrad om ostörd besittning, dock skall detta Contract hwart 3:dje år förnyas.

Öjared den 10de December 1840

S Adelsköld

Med detta Contrakt förklarar jag mig till alla delar nöjd och förbinder mig till dess ordentliga fullgörande. C.

.

Dagsverken i maj 1863

Sammanställning av dagsverken utförda på Öijareds säteri i maj 1863 och 1875-76. Uppgifter från Öijareds säteris arkiv på Landsarkivet i Göteborg.

Specifikation Över dagsverken vid Öijareds säteri utförda i maj 1863

Dagsverken i maj 1863

Specifikation Över dagsverken vid Öijareds säteri utförda i maj 1863:

Källor och efterforskning

Efterforskning: Mats Ericson och Gunnar Johansson (Kjell Johansson)

Källor:

RAÄ, Kyrkböcker, mantalslängder, jordeböcker, Vättle härads domböcker, mm, Skallsjöboken (Evald Widéll), "Nääs i äldre tider" av Hans Thorbjörnsson, Lars-Erik Karlsson, Bengt Olsson , Öijareds säteri i Vättle härad och dess ägare i gångna tider av K-F Adelsköld, "Larses i Pålstorp - en dokumentation av ett byggnadsvårdsprojekt" , Irene Eklöf,  Monica Brandström, Institutet för språk och folkminnen, arkivdigital.se , Ingrid Sigvardsson ("Släkten Bilén" och " Några personliga ant. om Pålstorps-släkten"), Tore Närman, Bosse Florell, Birgitta Andersson

Bilder: Irene Eklöf och Häradskartan ur Lantmäteriets historiska kartarkiv, Skallsjöboken, Ortnamnen i Älvsborgs län, Ingrid Sigvardsson, Birgitta Andersson

Appendix

Nedan en sammanställning över brukare/åbos under 1700-talet. Familjerna har bara man och hustru och barn men bara om de tar över gården.

• 1710: Ambjörn Toresson, Brukare, på Derras?, 1676-1754, Från Håvared
• 1710: Anna Svensdotter, Hustru, 1682-1739, Gifta 1711
• 1710: Gudmund, Barn, 1714, Troligen hans som tar över gården då som står han som Gunnar Ambjörnsson

• 1720: Nils Svensson, Brukare, 1687-1769,
• 1720: Elin Andersdotter, Hustru, 1696-1772, Gift 1714

• 1720: Hans Hansson, Brukare
• 1720: ??, Hustru
• 1720: Harald Hansson, Son, 1714-1773, Troligen hans som tar över gården

• 1740: Gudmund (Gunnar i mantalslängderna) Ambjörnsson , Brukare, på Derras?, 1714-1773, Gunnar i mantalslängderna
• 1740: Anna Pärsdotter, Hustru, 1718-1759, Gigt 1745, från Stora Håvared
• 1740: Pär, Barn, 1751-1821, Kvar i Pålstorp

• 1750: Harald Hansson, Brukare, 1714-1773,
• 1750: Britta Bengtsdotter, Hustru, 1718-1759, Från Ubbared

• 1750: Jon Persson, Brukare, 1726-1795,
• 1750: Elin Nilsdotter, Hustru, 1730-1785, Gift 1749

• 1770: Olof Svensson, Brukare, ,
• 1770: Karin, Hustru 1, 1732-1762, Gift 1760

• 1770: Pär Gunnarsson, Åbo, på Derras?, 1751-1821, Bouppteckning finns enbart husgeråd och gångkläder, Till Hunsered? ,
• 1770: Verkar inte ha haft barn och fru, , ,
• 1770: Sven Gunnarsson, Bror, , Pålstorp

• 1780: Erik Olofsson (Olsson i mantalslängderna), Dräng ?, Död 1826,
• 1780: Anna Britta Pärsdotter, Hustru 1, 1741 - 1795, gift 1787

• 1780: Per Persson, Brukare, 1756,
• 1780: Britta Gudmundsdotter, Hustru, 1744-1811, Gift 1789

• 1800: Sven Gudmundsson (Gunnarsson i mantalslängderna), Åbo, på Derras, 1756-12-19, Troligen hans som tar över gården då som står han som Sven Gunnarsson
• 1800: Anna Andersdotter, Hustru, ,

• 1800: Jonas Jonsson, Brukare, 1770-1846, Från Håvared
• 1800: Maria Katarina Jonasdotter, Hustru, 1774-1846,

Husförhör från åren 1813 - 1940