Floda säteri

I Skallsjö fanns kring sekelskiftet två stora jordbruk: Nääs och Floda. Floda säteri dominerade den västra delen av socknen och satte sin prägel på vad som i dag utgör Floda samhälle. Visst fanns här en järnvägsstation en handelsbod, ett par sommarvillor för välbärgade Göteborgare och en del andra byggnader, men nästan all mark tillhörde säteriet herrgården.  

Livet på Floda säteri kring sekelskiftet 1900

Reviderad kopia av skrift nr 4

Skallsjö Hembygds- och Fornminnesförening

Mars 1976 och juni 2024

Floda säteri

I Skallsjö fanns kring sekelskiftet 1900 två stora jordbruk: Nääs och Floda. Nääs fabriker i Tollered sysselsatte många människor. Dessutom fanns Floda garveri och några mindre industrier.

Floda säteri dominerade den västra delen av socknen och satte sin prägel på vad som i dag utgör Floda samhälle. Visst fanns här en järnvägsstation, en handelsbod, ett par sommarvillor för välbärgade göteborgare och en del andra byggnader, men nästan all mark tillhörde säteriet herrgården.

Till herrgården hörde Högsboholm och dess marker ända ner till gränsen mot Bollebygd. Med tiden hade Uddared och västra delen av Drängsered samt Skallsjö by och stora delar av Ryggebol kommit att tillhöra Flodas ägare. Samme man ägde också gårdar i Lerum samt egendomar i Halland.

Mot herrgården traskade de många torparna för att göra sina dagsverken, och dit kom gårdens smed, snickare, stallskötare, trädgårdsmästare, kokerska och många andra för att sköta sina sysslor.

Att äga Floda herrgård innebar makt i flera avseenden. Den graderade skalan gav många röster åt den stora jordägaren vid kommunala val. Men mera direkt påverkade ägaren villkoren för de många torparna och andra underlydande. Han ledde det dagliga arbetet, han åkte runt och granskade hur byggnaderna på torpen uppfördes och sköttes, och ibland påverkade han även det andliga livet för de underlydande.

Torparen August Larsson på Hägnadshallar höll på att bygga sin lilla stuga. Stockarna kom upp, varv efter varv. Patron von Proschwitz på Floda, som kom åkande förbi, stod och tittade på en lång stund under tystnad. Sedan kom omdömet och befallningen:

- Huset är för högt. Riv ner två omgångar av stockarna!

Naturligtvis fick patron sin vilja fram. Stugan blev en halv aln lägre och August Larsson fick kröka rygg på flera sätt.

------

Berättelsen om Trädet kompletterar bilden.

När det nya huset skulle byggas där, tillät inte patron att man hämtade sten till grunden ute på hans marker. Han tvingade torparen att bryta ner en del av den gamla stugan med stengolv och kökseldstad för att skaffa material till grunden.

Elva mantal

Vid sekelskiftet omfattade Floda säteri c:a 5.800 tunnland. Med ett annat sätt att ange storleken kommer man fram till 11 mantal. Av dessa utgjorde Högsboholm 3 mantal. Från 1820-talet och fram mot seklets mitt låg denna egendom obrukad, men då kom jordbruket igång igen med en rättare i ledningen. En ny mangårdsbyggnad uppfördes och uthusen rustades upp.

Till egendomen hörde flera gårdar på vardera 1 mantal. Uddared och Skallsjö Skattegården var av den storleken. Drängsered Nordgården räknade 1/2 mantal.

Låt oss beskriva Floda med ännu ett mått. Kring 1870 fanns det minst 50 torpare och arrendatorer under herrgården i själva Skallsjö. Tänker man sig ytterligare några tiotal anställda och räknar in alla familjemedlemmar, bör siffran 300 vara rimlig när det gäller antalet underlydande - "vårt folk" som herrskapet sade.

Säteri eller sätesgård brukar man kalla en jordegendom som ägts och bebotts av en frälseman och därför tidigare var befriad från de flesta skatterna till staten. En vanlig frälseman kunde få skattefrihet för ett säteri, en friherre för två och en greve för tre säterier. Det krävdes att säteriet skulle vara ståndsmässigt bebyggt och jorden väl skött.

Efter 1686 har inga nya säteri er kommit till i Sverige. När skatte systemet ändrades vid 1800-talets slut, försvann också skatte lättnaderna för säterierna.

Mantal är ett ord som har med skatter att göra. Ordet användes från 1630-talet om en jordegendom (skatteenhet) tillräckligt stor att bereda skälig bärgning åt brukaren och hans familj samt lämna årlig skatt till staten. 1/4 mantal var minsta medgivna storleken på en bondgård. Efter antalet mantal beräknades gårdens skatteförmåga . Kring år 1900 förlorade begreppet mantal sin praktiska betydelse. Andra benämningar på mantal var gårdatal eller hemmantal.

Herrgårdsbyggnaderna och de närmaste omgivningarna

Karta 1a och 1b visar hur området närmast herrgården och Sävelångens utlopp med byggnader och trädgårdsanläggningar såg ut vid sekelskiftet. Fotografiet nedan är några tiotal år yngre.

Herrgårdsbyggnaden - som vi ser den i dag - uppfördes 1863. Ägaren, Carl von Proschwitz , beräknade kostnaderna till 90.000 kronor .

En äldre byggnad på platsen hade kommit till under 1700-talet. För att ge plats åt nybygget monterades den ner 1863 och återuppfördes på Oskarshöjd, där den fortfarande har sin plats högt uppe på kullen; en unik byggnad vars anor de flesta är okunniga om.

Från portarna vid gamla landsvägen ledde - och leder fortfarande - den drygt 800 meter långa lindallén fram till herrgården. Allén anlades under Arfwedssons tid, i slutet av 1700-talet.

Vid alléns mynning låg Floda portar med den lilla portvaktsstugan strax intill på västra sidan. Stugan är sedan länge borta, och portarna samt kvarvarande delar av alléns murar revs bort på 1930-talet, när lastbils trafiken började tränga sig fram på allvar.

Ett stort magasin byggdes på 1870-talet. För att få material till den höga stenfoten började man bryta sönder de stenmurar som Arfwedsson anlagt längs allén, innanför trädarterna. Magasinet moderniserades ungefär 100 år senare för att användas som samlingslokal under namnet Floda lada.

Ladugården och flera andra uthus däromkring revs på 1960-talet. Man behövde nämligen plats för att kunna uppföra Alléskolan.

Några tiotal meter söder om magasinet (Floda lada) finns en statarbostad kvar. I början av 1900-talet inrymdes här bostäder för den ena lagårdskarlen och för skogvaktaren. Den senare flyttade omkring 1925 till en nybyggd stuga ca 100 meter längre söderut. Stugan kallas numera Röda stugan och används som skollokal.

Under 1900-talets två första årtionden bodde rättaren Verner i en villa strax sydväst om magasinet. Efter honom beboddes huset av Oskar EIf, som arrenderade jordbruket hos herrgårdens dåvarande ägare, Hjort-Andersén. Beteckningen "trädgårdsmästarvillan" kom till kring 1925, då Axel Johansson - trädgårdsmästare på herrgården i fyra årtionden - flyttade dit. Det var i denna byggnad som hans fru, "Emma på herrgården" hade matservering för skogsarbetarna under den stora skogsavverkningen på 1920-talet.

Alldeles söder om den nuvarande Stationsvägen låg Röda längan. Herrgårdens sågare och mjölnare bodde här fram till 1913, då de flyttade till ett statarhus, beläget där Televerket 1976 hade sin station (nu 2024 ligger vårdcentralen på detta ställe). 1925 revs Röda längan - under de sista åren kafé för skogsarbetare - och ungefär samtidigt försvann kvarnen som mer än 100 år legat på nordsidan av Säveån. Borta är också de andra gamla byggnaderna kring forsen, sågen, takspånshyveln och den anrika järnvarufabriken från brukstiden.

Av parken och trädgårdsanläggningarna kring huvudbyggnaden finns fortfarande mycket kvar. De praktfulla park träden, terrasseringarna och symmetriska gångarna bildar tillsammans en oas i den alltmer påträngande bebyggelsen. De höga stenmurarna, dammanläggningen och resterna av alléer bidrar också till att ge en uppfattning av sekelskiftets trädgård. Namnet Klostermuren samt den underliga terrasserade Bokekullen med sin stora bok sätter fantasin i rörelse.

Slottet

Herrgårdsbyggnaden eller "slottet" innehåller två våningar med rymlig vind och stor källare. Källaren är egentligen värd sitt eget kapitel. Från de äldre byggnaderna på platsen kvarstår en mycket gammal källardel med medeltida valv och tegel. Den sträcker sig som en gång ca 15 meter söderut, in under den nuvarande gårdsplanen. (De tidigare herrgårdsbyggnaderna bör således ha legat något söder om den nuvarande). Från samma åldriga källardel lär det gå en lönngång med igenfylld mynning nära säteriets badhus vid Sävelången. Forna tiders stormän behövde måhända lämna sina hus osedda.

I källaren fanns det stora köket (övre köket), en jungfrukammare och ett skafferi, så rymligt att man gick in där för att hämta matvaror.

På första våningen inrymdes kring 1910 matsal och två salonger stora och lilla - en vinterträdgård, ett förmak, ett "kungarum" (oklart varför det kallades så), ett syrum och en tambur. Här låg också Tigerschiölds rum. En av husets döttrar var gift Tigerschiöld, och för denna familj stod ett gästrum ständigt redo.

På andra våningen hade fru Anna von Proschwitz sin sängkammare (efter makens död 1898). Tre rum disponerades av fröken Hilma Sofia Ekström, som långa perioder bodde på herrgården. Hon var syster till fru Anna. På denna våning fanns också fyra gästrum. Ett av dem kallades Silfverskiölds rum, eftersom en andra dotter var gift Silfverskiöld, och hennes familj brukade besöka Floda över de större helgerna. Allt som allt räknade man med 36 rum i byggnaden.

Flyglarna

Av de nuvarande flyglarna är den västra med säkerhet från 1700-talet. Den östra brann ner 1953 och byggdes upp igen, likadan till det yttre.

Byggnaderna användes periodvis på olika sätt. De innehöll vardera 8-9 rum, kök och vind. I östra flygeln fanns på 1910-talet bl a en inspektorsbostad om tre rum och kök, ett kontor, en mjölkkällare och ett rum för de två flickor som skötte mjölkningen och hjälpte till i köket. I ett tidigare skede kallades köket "nedre köket" och här åt gårdsfolket sina måltider.

I västra flygeln hade man på 1910-talet bl a ett strykrum, ett gästrum (för resande utanför släkten och vänkretsen) samt en snickarverkstad. I denna flygel bodde inspektorsfamiljen under en period.

På den yttre gården - mitt emot stallet - låg den nedre flygeln. Här bodde trädgårdsmästaren, kusken och oxskötaren, och i första våningen fanns dagsverksrummet, som också omnämns som drängstuga. Enligt en beskrivning från 1800-talets mitt innehöll flygeln brygghus, bakstuga och hönshus.

Kraftverket

Nere vid vattenfallet i ån installerade Carl von Proschwitz ett elektriskt kraftverk som försåg herrgården, flyglarna, stallet, ladugården, kvarnen, sågen och flera andra uthus med belysning. Kraftverket innehöll en likströmsgenerator på 110 volt. Under en lång tid sköttes det av Edvard Johansson. Plikttrogets stängde han av kraftverket varje kväll klockan 22. Om herrskapet kom hem senare, blev de mottagna av husorna med fotogenlampor.

När kung Oscar II och kronprinsen besökte Nääs den 5 augusti 1891, erbjöd sig von Proschwitz att bjuda på elektrisk belysning vid järnvägsstationen. Kronprinsen skulle nämligen avresa med tåg på kvällen, och man ville arrangera för honom på bästa möjliga sätt.

Under den stora skogsavverkningen på 1920-talet bodde åtskilliga skogsarbetare i nedre flygeln. Då Edvard Johansson en tid var sjuk och ersattes som kraftverksskötare av mjölnaren, lyckades skogsarbetarna övertala den senare att inte slå igen ljuset så tidigt". Nu fick man ljus fram till 23-tiden, vilket uppskattades av alla. När Edvard kom tillbaka, måste han godta nymodigheten, men under flera år hördes han muttra: "På fruas tid var de klocka tie, men sen har de inga ordning vart

Sågverket, kvarnen och smedjan

På norra stranden av vattenfallet låg sågen. Det var på 1850-talet som Carl von Proschwitz byggde om och förbättrade en gammal såg på samma plats. Härifrån levererades troligen stängsel till järnvägen.

Fram mot sekelskiftet kom flera moderniseringar. Samma vattenturbin drev både kraftverk och sågverk. Läget var utmärkt: här fanns drivkraften, hit var det lätt att flotta sågtimmer och på järnvägen kunde man skicka färdiga produkter.

Sågen var i gång större delen av året. Den lades ner i början av 1930-talet. Sågmästare var Edvard Johansson från Pallen. I vardagslag kallades han "Pall-Edvard" eller "Sågarn".

Strax nedanför sågen arbetade Johan Johansson i herrgårdens kvarn. "Mjölnarns Johan" var mjölnare i tredje generationen. Under hösten och fram emot jul var kvarnstenarna igång nära nog dygnet runt. Kvarnen hade tre par stenar och siktverk, och det hela drevs med fyra vattenhjul (underfallshjul), 1925 upphörde malningen och kvarnens revs.

1857 lades driften vid herrgårdens järnbruk - söder om vattenfallet - ner. Men en mindre smedja hade man kvar på gården. Den låg något hundratal meter sydöst om herrgården, och där hittade man gårdens smed, "Staffan-Edvard".

Anläggningarna vid vattenfallet. I bildens mitt syns sågen och det lilla turbinhuset. Generatorn är dold bakom trädet vid sågens högra hörn. (Holmen finns kvar i dag . ) Till vänster skymtar man kvarnens hjulhus, där de fyra vattenhjulen snurrade . Själva kvarnen låg längre till vänster och skyms av träden. Till höger om sågen - skymd av den låg ålkistan.

Utanför en av dörrarna till Röda längan ser vi "Sågarn" - Edvard Johansson och hans fru Lovisa i främre raden . I dörröppningen står "Mjölnarns Johan" - Johan Johansson och hans systerdotter .

Jordbruket

Karta 2a och 2b visar markerna runt herrgården inom det område som i dag utgör Floda samhälle. Åkrarna i norr - Flata, Andréstycket, Tjogängarna, Rösagärdet m fI - hade god lerjord, och här odlade man klöver, havre, vete och råg men däremot inte potatis eller rotfrukter. Söder om Säveån och kring herrgården förekom råg, vete, havre, rovor och vallväxter. På Ljungbacken odlades särskilt mycket potatis.

Betesmarkerna låg där jorden var något kargare och mindre lämplig att bruka. Endast säteriets djur fick beta där. Nedanför Uddaredsbergen låg Hästhagen, medan Oxhagen låg väster om allén, vid gamla landsvägen. Andra betesmarker var de stora Floda hulter, Skinnskallen (öster om allén) samt Bogen, som låg där vi nu finner Alléskolan.

Trädgården

Trädgården var till en del anlagd av Arfwedsson vid mitten av 1700-talet. I början av 1900-talet var Axel Johansson trädgårdsmästare.

Till sin hjälp hade han 2-3 pojkar som arbetade i trädgården. Givetvis fanns här många sorters grönsaker och bär. Fru von Proschwitz kunde t ex undfägna sina sommargäster i bersån med jordgubbar och vindruvor - de senare från egna växthus. Gästerna berättar också med förtjusning om den stora, härliga fruktträdgården med flera hundra träd öster om huvudbyggnaden.

Parken hölls i gott skick. Här kunde torparnas barn få arbete mot 50 öre per dag för att rensa löv och ris.

Josefina Lundin och några av hennes syskon höll på att röja i parken och trädgården. Patron von Proschwitz kom fram till barnen: Ni behöver inte ta bort så mycket löv , utan ta pinnar och ris , för ni förstår , lövet det göder marken.

Herrgårdens djur

Antalet djur på Floda herrgård växlade givetvis genom åren. Vid ett tillfälle kring sekelskiftet fanns det 10 hästar, 35 kor, 8 kvigor, 5 kalvar, 6 oxar, 15 får, 2 påfåglar, 4 kalkoner samt en mängd ankor och höns. Med all säkerhet höll man också ett ganska stort antal svin.

Något senare, under fru von Proschwitz tid, förekom det ett hundratal nötkreatur, 15 arbetshästar och 2 åkhästar. Under de stora skogsavverkningarna på 1920-talet ökade antalet arbetshästar till över hundra.

Den kände missionären S A Flodén berättar om hur han i sin barndom (det bör ha varit på 1870-talet) vaktade får åt familjen von Proschwitz. Ett hundratal hade han att hålla reda på.

Det förekom att en del torpare hade hand om herrgårdens oxar ute på sina torp, men patron var noga med att de inte fick användas på söndagarna, för då behövde djuren vila: "De ska gå löske på söndan och får inte köras då".

Torparen "Vassen" körde två oxar som kallades Grisen och Bocken. "Busken" hade hand om Krösera, och Floberg svarade för Vedskjula.

Att se oxarna komma med två långa spiror på en tvåhjulig kärra var en upplevelse. Man satte en stör i hjulen, lade upp toppen på kärran, satte för oxarna och drog fram spiran , så att det vägde jämnt . Sen kunde man sitta mellan oxarna och åka. (Vass-Erik)

Påfåglarna gick lösa kring herrgården, vackra att se på och tydligt hörbara med sina gälla läten. Torparbarnen som hade ärenden upp till herrgården berättar ofta att de var rädda för dessa stora fåglar.

Försäljningen av gårdens produkter

Spannmål, mjölk och slaktboskap från Floda säteri såldes i Göteborg, och härvid var järnvägen av stor betydelse. Sådan försäljning gav inkomster, men ändå mera betydelsefull var skogsavverkningen och avyttrandet av sågat virke. Familjen von Proschwitz blev efterhand välbärgad - till en del beroende på en effektiv och hård skötsel av egendomen.

Familjeliv på herrgården

Kring 1890 beboddes själva herrgårdsbyggnaden av Carl och Anna von Proschwitz samt döttrarna Hedvig (född 1866) och Alice (född 1872). Till hushållet hörde också Annas mor, Sofia Gustava Ekström, och syster. Sex tjänare skötte huset. På 1870-talet bodde döttrarnas guvernant också på slottet.

Här levdes i mycket ett traditionellt herrgårdsliv. Det fanns gott om utrymme för gäster, antingen det gällde grannarna från traktens stora egendomar eller släktingar som Tigerschiölds, Silfverskiölds, familjerna Lamberg och Wahlström från Göteborg osv .

Familjens medlemmar var aktiva. Carl övervakade verksamheterna på godset, arbetade på gårdskontoret eller reste runt till sina andra egendomar. Anna ledde hushållsarbetet eller sysslade med barnens undervisning - där även barn från trakten ibland fick delta, t ex S A Flodén.

Särskilt efter sekelskiftet tycks det ha funnits gott om tid för avkoppling. Då samlades husets damer gärna i kabinettet vid handarbete och högläsning, och fru Anna trivdes bäst under holländaren van Sneyders målning av sjön med tranorna.

Mat och dryck

Enligt vad vi vet levde familjen von Proschwitz tämligen stillsamt och långt ifrån överdådigt.

Dagen började med frukost kl 9. KI 13 drack man te. Herrskapets middag serverades kl 16. (Då hade tjänarna redan ätit kl 14 i övre köket och arbetarna i nedre köket). Te dracks sedan mellan kl 19 och 20 på kvällen.

I ganska stor omfattning rådde självhushåll på herrgården. Te och kaffe köptes i säckar från Göteborg, liksom socker och några andra varor. Mindre inköp gjordes i handelsboden i Floda - och det var ofta kusken - som gick dit. Men potatis, grönsaker och frukt fick man från egna åkrar, växthus och trädgårdar. Skogvaktaren skaffade harar och skogsfågel från herrgårdens egna jaktmarker. Rådjur sköt man också ibland, I saltbaljan fanns det gott om fläsk efter slakten. ÅI fångade man i ålkistan nere vid fallet, och laxöring och gädda fiskade man i Säveån. Under 1890-talet skulle fru Anna ha ett fyrtiotal laxöringar till midsommarfirandet.

Bak och slakt

På herrgården bakade man två sorters bröd - herrskapsbröd och folkbröd. Under 1880-talet skedde baket i två 14-dagarsperioder - en gång på våren och en på hösten. Under 1890-talet bakade man i kortare omgångar om två dagar. Baket började kl 1 på natten och höll på till kl 16 dygnet därpå. Man åstadkom då ungefär 90 tjog knäckebröd, och det var herrskapsbröd .

Det förekom slakt på herrgården. Efteråt delades strupar och lungor ut till torparna efter en särskild turordning. Husmamsell Krook skötte denna fördelning

Bjudningar och gäster på herrgården

På traktens herrgårdar ordnades bjudningar för grannarna. Då fick kusken på Floda plocka fram sitt livré och rykta vagnshästarna, och då skulle husorna sitta uppe och vänta på herrskapet.

Till Floda bjöds inte bara grannar utan också släktingar och bekanta på längre håll, Sommartid och över de större helgerna var många gästrum bebodda. Carl von Proschwitz hade livligt umgänge med vänner och affärsbekanta, exempelvis från Göteborg. Det var kapten Natt och Dag, det var S A Hedlund på Handelstidningen och det var åtskilliga jurister som hjälpte patron på Floda i hans många ägotvister inför häradsrätten. Från Alingsås kom lantmätarna för att fastställa egendomens gränser, och från Skövde Mekaniska Verkstad kom ingenjörerna för att planera ombyggnaden av sågen.

Sedan fru Anna blivit änka hade hon nästan alltid någon gäst vid sitt middagsbord - även i vardagslag. Där satt Isac Berg, och dit vandrade fru Adelsköld från sin villa (vid nuvarande Sävegårdsvägen). Ibland gästades huset av fru Styffe, en av Annas systrar.

Mindre välkomna var nog de luffare som dök upp då och då - och särskilt under första världskriget. Då kokades en stor gryta potatis, för att vandrarna skulle slippa att gå hungriga från gården.

Under de svåra åren kring 1870 kom trasiga och hungriga skaror av barn gående ner från Bollebygd för att tigga vid Floda station. I herrgårdens kök blev de nästan alltid förplägade - det berättas att patron tyckte om barn.

Herrskap och tjänstefolk tillsammans

Vid en del helger umgicks herrskapet med arbetare, torpare och tjänstefolk. Så skedde t ex vid jul och midsommar.

På 1890-talet kom alla underlydande torpar- och arbetarfamiljer upp till herrgården vid 7-tiden på julaftons morgon. Då delade fru von Proschwitz ut litet av varje som julklapp. Oftast var det fråga om matvaror, ett par kakor bröd, två ljus, äpplen och puggar (kålrötter). Senare använde man uttrycket "gå fram till Floda och få julkost". Alla var inte jämlikar; rättarns fru ensam fick kaffe och socker

På julaftons kväll blev tjänarna på själva slottet uppbjudna till julfirande. Man drack kaffe, dansade kring granen och delade ut julklappar. Sedan läste fru Anna julevangeliet och höll julbön. På juldagsmorgonen skjutsades herrskap och tjänare till julottan av kusken och stalldrängen,

Midsomrar firades på Floda säteri med stor majstång på gården. Allt gårdens folk deltog i dansen runt majstången och njöt av förtäringen.

Några gånger under 1880-talet firade ett antal färgare från Gårda midsommar på Floda. Tillsammans med sina familjer kom de i tre förhyrda järnvägsvagnar, I parksluttningen ner mot Sävelången packade de upp sina matsäckskorgar och dukade fram torrskaffning och våtvaror. Det måste ha funnits åtskilligt av de senare, för vid sin sista midsommarfest på Floda blev många av färgarna berusade - och troligtvis uppretade. De greps av bärsärkalynne och gick till våldsamt angrepp mot några av gårdens ekonomibyggnader. Torpare och statare stred tappert vid dörrarna med snusdosor, påkar och redskap, och anfallet kunde slås tillbaka. Patronen berömde sina "godsare" och färgarna kom aldrig mer tillbaka.

Den 2 mars 1913 fyllde Anna von Proschwitz 70 år. Alla underlydande på godset var överens om att fira henne. En krona var skulle man bidra med. Men enbart en penninggåva syntes futtigt. Mjölnarns Johan föreslog en hornmusikkår från Göteborg. Man följde förslaget och engagerade en avdelning av Göteborgs symfoniorkester. Då orkestern kom med tåg till Floda station, mötte gårdens folk upp. Man marscherade på led fyra och fyra till tonerna av en marsch upp mot herrgården och runt den två gånger. Under tiden kom fru Anna med sina gäster ut på verandan. Efter ytterligare några nummer tystnade musiken, och så följde tal och hurrarop . Fanfarer blåstes och alla blev väl trakterade. Till sist tackade fru Anna för de stora hyllningarna. Mågen Tigerschiöld vände sig till sin svärmor: "Mor, detta var det finaste du har fått i dag". Så blev det åter uppställning och marsch ner till stationen, där orkester och godsare skiljdes åt .

Carl von Proschwitz

Särskilt intressant bland personligheterna kring Floda herrgård verkar Carl von Proschwitz vara. Han föddes 1818 på Hällungstad i Hede socken, Bohuslän. Fadern var kapten vid Bohusläns regemente. Två av Carls bröder blev officerare och två blev lantbrukare.

Släkten kommer från en gammal böhmisk adelsätt. Stamgodset hette Proschowitz och låg i Schlesien. I släktregistret finner man flera intressanta namn som senare dyker upp i Floda, bl a i kretsen kring Carl och Anna. Carls mor var född Natt och Dag, och den äldste brodern var gift med Lovisa d'Orchimont .

I sin ungdom arbetade Carl som bokhållare vid Uddeholm i Värmland. Sitt första äktenskap ingick han med Gustaf Hofvings dotter. Från svärfadern inköpte Carl och en svåger Floda och Högsboholm år 1848. Von Proschwitz blev snart ensam ägare. Han sägs ha varit av normal kroppslängd och haft ovanlig kroppsstyrka. Det var en karl som både bildligt och bokstavligt hade hår på bröstet - "den raggigaste karl vi sett" sa torparna som mött honom med skjortan uppknäppt.

Carl von Proschwitz visade sig vara driftig och drivande och investerade mycket pengar i Floda. Enligt egen uppgift byggde han om alla hus på Högsboholm och Skallsjö ängar, betalade en mängd nya torp och bekostade ombyggnaden av flera andra. Lägg härtill den nya herrgårdsbyggnaden 1863, brobygget över Säveån, moderniseringarna av sågverket och många andra objekt.

Vi känner Carl von Proschwitz som de underlydande såg honom. Deras omdömen kan verka ensidiga och orättvisa. "Han var hård … Ingen tyckte om honom … Han kunde vara brutal mot trötta människor och dragdjur … Han var snål …".

De många berättelserna blandar rykten och överdrifter med misstolkningar av en hetlevrad mans yttranden i vredesmod. "Han ville ha galge på herrgården. Han såg hellre en huvudlös karl än en topphuggen fura. Tar du sådant virke, ska jag se till att du får fästning … Man fick tigga patron om allmosor med mössan i hand.

Historierna om patron på Floda är legio, och de framhäver nästan alltid hans mindre goda sidor.

Det var år 1891. Kungen och kronprinsen reste i vagn från Floda station till Nääs. Patron hade i god tid låtit rödmåla alla sina torp längs vägen men han målade bara den sida som vette mot vägen. Bla Ryttartorpet förblev grått på baksidan.

-- Patron von Proschwitz kom till Högsboholm och mötte där Kalle Sandberg, som gjort sig en kvast.

-- Patron: Det var en bra kvast

-- Kalle: Jag skall ha den att sopa golvet med.

-- Patron: Lägg den i min släde.

Vid ett annat tillfälle stötte patron på Lövberg , som olovandes huggit sig litet ved i skogen .

-- Patron: Var har du fått den veden? Lägg den i min släde.

Trädes-Janne hade en stut i en liten hage vid vägen. Han hade just ordnat inhägnaden när patron kom vägen fram i sin "skam-åka ( liten släde).

-- Patron: Vad gör du man?

-- Janne: jag skulle gäla (= inhägna) litet här.

-- Patron; å så tar du sånt virke. (Trädes-Janne hade tagit smågranar och kluvit stammarna). Du ska ta grenar å så ska du ta ener! Det du har tagit är inte betalt med pengar . . . nej du skall in på fästning!

Sen for patron vidare i vredesmod.

Di gamle berättade om att patron ville ha galge, att han ville ha spöpåle, att han ville ha egen lag . Han skulle ha gjort framställningar om detta och som straff blivit dömd till egendomliga tributer:
- Han fick betala 10 kronor om dan i många år . Han fick betala 1 krona om dan till döddagar. Han blev dömd att bära ett bälte av järn . närmast kroppen dag och natt , hela sitt återstående liv .

… hade både positiva och negativa drag

De flesta berättarna avfärdar von Proschwitz' brutala yttranden som förhastade ord utan avsikt bakom. Men vissa fakta kvarstår: Patron slog Olagus på Långås med en påk över benen för att Olagus tagit litet ved i skogen. Han betalade Petter Johansson 5 kronor för kastved, som denne egentligen skulle haft 11 kronor för. Han avskedade Erik Andersson på stället, när denne svarat spydigt under herrgårdsbygget 1863. Han befann sig synnerligen ofta i rättsliga processer med grannar om jord och rättigheter.

Samma sagesmän tvekar inte att föra fram mera positiva egenskaper hos von Proschwitz : "Patron var aldrig hämndgirig eller långavig (ond under lång tid). Han låtsade inte om ett gräl som ägt rum dagen förut … Han gav Trädes-Janne förskott dagen efter det att han hotat honom med fästning. Han återanställde Erik Andersson några dagar efter grälet (se ovan). Han tog emot tiggare och fattiga invånare i trakten och gav dem mat i sitt kök. Han bekostade nya torpbyggnader och reparerade gamla, " (De båda sista insatserna berättade Carl själv om i ett brev till S A Hedlund i Göteborgs Handels- och Sjöfarts tidning 1871).

Carl von Proschwitz ' anförvanter beskriver honom som en konservativ godsägare, som förmodligen inte var hårdare eller snålare än andra ägare av stora egendomar vid denna tid. Han lyckades under sitt liv dra upp Floda och flera andra gårdar ekonomiskt, vilket får anses ha utgjort grunden för en senare höjd standarden. Denna förbättrade ekonomi kom senare även de anställda till goda.

Vidare skall åtskilliga av hans anställda ha känt en viss beundran för Carl von Proschwitz. Hans rättare följde honom från Värmland och dog på Floda. Många anställda var torparsöner som stannade hela livet i tjänst hos sin patron.

Släktingarna uppfattade Carl som en utåtriktad människa vilken trivdes med mycket folk omkring sig. Han åtnjöt stor respekt bland sina släktingar, som han ofta hjälpte.

Brukspatronen själv var den gladaste utav dem alla.

Gästfri och vänfast hade han bjudit tillsamman

Vänner och grannar, så många som rymdes i huset .

(Ur dikten Midsommarafton på Dala. Anna d'Orchimont skildrar midsommarfirandet på Floda herrgård år 1882).

Tiden präglade mannen

Carl von Proschwitz hade fått kämpa hårt för sin ställning och sin ekonomiska framgång. Han var präglad av sin tids syn på förhållandet mellan godsägare och torpare, och han var patriarkalisk helt igenom. Han var synnerligen medveten om sin traditionellt ståndsmässiga samhällsställning.

Förmodligen såg han sig själv som rättvis och tämligen generös. Han gladde sig långt i förväg över de donationer som skulle delas ut efter hans död. Det berättas att han gick bland dagsverkarna och talade om att han gjort något riktigt bra för dem.

Carl von Proschwitz dog 1898. Kring hans död gick länge en ryslig historia:

Patron hade varit på Högsboholm och skadat sig i ena benet under arbetet. Dagsverkarna sägs ha lagt honom på oxkärra och kört honom hem på den usla Högsboholmsvägen . Med avsikt körde de honom så vårdslöst och skumpigt att han blev svårt sjuk och en tid senare avled i denna sjukdom.

Andra berättare dementerar ovanstående historia och talar i stället om ålderdomskrämpor av mera normalt slag, bl a envisa prostatabesvär :

- Han kunde inte pinka, sa di gamle .

Under sitt sista år var Carl mycket sängliggande. Men ända fram mot slutet behöll han viljan och envisheten. Hans sjukrum var på första våningen med fönster på västra gaveln. Utanför låg vedbacken, och där stod ofta någon dagsverkare och högg ved . Det hände ibland att ved huggaren tog en alltför lång paus, och då kunde man utifrån se en knotig , men fortfarande stark hand som stack upp i fönstret och befallande knackade hårt på rutan .

Donationerna

Ur Carl von Proschwitz' testamente tillkännagjordes 1898 att han skänkt 15 000 kronor till en fond från vilken avkastningen skulle användas till välgörande ändamål inom Skallsjö socken. En annan, lika stor fond avsattes för de underlydande på Floda gods. Från denna delades räntan ut som årliga gåvor på 100 eller 50 kronor till tjänstefolk, torpare och andra underlydande som gjort sig kända för arbetsamhet, redbarhet och väl förhållande mot sitt husbondfolk. (Den som avvikit från statskyrkan, opponerat sig mot den bestående samhällsordningen eller deltagit i strejk kunde inte komma ifråga för penninggåva.) En tredje donation inrättades för tuberkulosvård och gåvor till hem för fattiga och gamla.

1862 behövde församlingen bygga ny kyrka och anlägga kyrkogård. Von Proschwitz skänkte all mark som krävdes, och under 1890-talet donerade han ytterligare mark för kyrkogårdens utvidgning.

Familjen von Proschwitz fortsatte att visa intresse för religionen. Då Skallsjö Missionsförsamling år 1918 uppförde ett bönehus i närheten av Högsboholm, ställde Anna von Proschwitz tomtmark till förfogande för en tidsrymd av 50 år. Äganderätten till marken behöll hon, men däremot skänkte hon det timmer som behövdes för uppförandet av husets ytterväggar.

Även ifråga om kyrkogården ifrågasattes Carl von Proschwitz' goda vilja. Enligt hörsägen skall han ha föreslagit att torpare och fattiga arbetare skulle begravas på särskild plats på kyrkogården. Samma källa uppger att förslaget stoppades av Volrath Berg, Ekudden.

1893 upplät von Proschwitz lokal på Högsboholm till en skola. Naturligtvis var detta liksom markupplåtelsen (ovan) en mycket liten uppoffring för patron på Floda, men händelser som dessa visar dock hans samhällsintresse. Han tog också livlig del i kommunalfullmäktiges arbete och var en av de tongivande i kommunen.

Anna von Proschwitz

Anna Ellionor von Proschwitz föddes 1843 som dotter till fältkamrer och räntmästare Ekström och hans hustru Sofia. Anna överlevde sin man fram till 1919, då hon avled, 76 år gammal. Omdömena om " floda-frua " - som hon kallades - är genomgående positiva: "Det var ordning och reda på herrgården under fruns tid. Man kände sig trygg i arbetet. Fru von Proschwitz var vänligare och mera mänsklig än sin man . . men hon kunde vara långsint mot dem som hon fått ett horn i sidan till. Hon var ganska mjuk i sättet. Jag hörde inte ett hårt eller ont ord från henne under de sex år jag arbetade i huset. "

Vad som särskilt tycks ha etsat sig in i minnet hos torpare och arbetare är Annas insatser för de sjuka. Det var i flera avseenden långt till doktorn för fattigt folk i södra Skallsjö. I stället" gick man fram till floda-frua" när man hade tandvärk, förkylningar eller andra krämpor. Anna hade ett ordentligt medicinförråd, från vilket hon delade ut kina, bröstdroppar, hostmedicin och annat. Man har inte heller glömt hennes årliga julklappsutdelningar

Anna von Proschwitz höll sitt folk om ryggen. När skogvaktaren kom och ville polisanmäla en torpare som idkat tjuvskytte, blev han genast stoppad av henne. "Vårt folk skall inte ställas inför rätta för en sådan sak. "

Anna och Carl von Proschwitz måste ges en nyanserad bedömning. Mot sämre sidor skall de goda dragen ställas. Vill man värdera dem, skall det ske med deras egen tid som bakgrund. Att mäta herrskapsfolk från 1890-talet med måttstock från idags års mera jämlika och demokratiska samhälle leder till att man tappar kontakten med den tid man vill skildra.

Tjänare på slottet

Under 1900-talets två första årtionden var Anna von Proschwitz ensam innehavare av godset och den som formade tillvaron på slottet. I själva huvudbyggnaden hade hon sex tjänare till förfogande.

Husmamsell under åtskilliga årtionden var Josefina Krook. Hon var sällskapsdam, lämnade ut mjölk till statarna, tog upp mjölk till hushållet på slottet och hade hand om nycklarna till skafferiet. Däremot sysslade hon inte med matsedlarna. Fru Anna gick ner till kokerskan, eller kokerskan gick upp till fru Anna, som hade svårt att röra sig på äldre dar, och de båda bestämde mathållningen.

Två systrar Eriksson, döttrar till "Vassen" arbetade kring första världskriget som husor på herrgården. En av dem har berättat om sysslorna.

Första husan hade hand om serveringen och städade första våningen. Andra husan hade ansvaret för fru von Proschwitz' kläder och hjälpte henne att röra sig i huset. (Fru Anna såg mycket dåligt under sina sista år.) Dessutom städade denna husa andra våningen. En husa kunde även få uppgifter utomhus, t ex då fåren skulle klippas.

Till hjälp för kokerskan arbetade två flickor. En av dem diskade. Den andra kom upp i övre köket och hjälpte till efter frukost. På förmiddagen var båda två upptagna med mjölkningen. En av dem lagade också mat i nedre köket till gårdens övriga anställda,

På 1880- och 90-talen använde man inte beteckningen husa - i varje fall inte i kyrkböckerna. Med undantag för husmamsellen omnämns de kvinnliga anställda som pigor; fem eller sex tycks de ha varit under denna period.

Vad tjänade man som husa?

Vid sekelskiftet var lönen för en husa på Floda 70 kronor om året. Dessutom var husorna de bland tjänarna som oftast fick drickspengar av gästerna. Alla drickspengar lämnades till fru von Proschwitz, som sedan fördelade dem mellan kokerskan och de två husorna varje höst och vår. Husorna fick var sin svart klänning med vita förkläden en gång om året. Naturligtvis hade de mat och husrum.

En husa på Floda herrgård - kring 1915 steg upp vid 8-tiden. Först skulle det eldas i alla kakelugnar, En enda kamin - den i tamburen eldades med koks och brann ständigt under den kalla delen av året . Hela förmiddagen gick åt till städning, men sedan följde oftast några fria timmar före herrskapets middag.

Efter middagen del tog husan i disken, och därpå samlades husets damer, även tjänarna, med sina handarbeten. På kvällen lagade husorna te och detta serverades i salongen. Om herrskapet var ute på fest, skulle husorna sitta uppe och vänta på deras hemkomst, för att eventuellt stå till tjänst .

Inspektorn och hans uppgifter

Inspektorn befann sig ofta på kontoret, där han skötte räkenskaperna. Det var han som förde in dagsverkena i dagsverksböckerna, tog emot arrendeavgifter och betalade ut löner för exempelvis extra arbetsdagar som dagsverkarna fullgjorde. En period körde inspektorn varje fredag upp med veckans avlöningar till torvarbetarna på Långemossen. Han förde också bok över det mjöl som torparna tog ut och de smålån de erhöll.

Inspektorn intog en kinkig mellanställning mellan patron och arbetarna. Man lade nogsamt märke till att inspektor Carl Freding höll med patron, när det uppstod tvister mellan denne och de anställda.

Freding innehade sin tjänst från 1870-talet och fram till 1896. Freding följdes av Carl Leonard Ljungström. Under första hälften av 1890-talet hade han varit skogvaktare på Floda. Ljungström blev aldrig särskilt omtyckt av gårdens folk.

Inspektor Ljungström fick se Johannes Olsson från Gategården komma körande över bron med sågspån i säckar på kärran . Johannes hade vari t i sågen och fått spånet utan att betala för det .

Ljungström : Du skall betala 10 öre för varje säck !

Olsson : Då hämtar jag hellre gratis hos Sven Andreasson i Tollered.

Patron von Proschwitz kom och fick höra samtalet. Han blev vred på Ljungström och lät Johannes Olsson fortsätta att ta sågspån gratis.

Kring sekelskiftet trädde Ernst Johan Ljunggren till som inspektor.

1891 hade han börjat som bokhållare på gården. Sista inspektor på Floda under den period som skildras i denna skrift var Nils Johan Karlsson. Han tjänstgjorde åren 1905-1922.

Det gav en ansedd ställning att vara inspektor. Han bodde i en av flyglarna, och om har var ogift åt han middag tillsammans med herrskapet.

Rättare och förkörare

Rättaren var arbetsledare. Som sådan mötte han torparna utanför dagsverksrummet i gryningen och fördelade uppgifterna. Några namn: Edvard Viktor Fahlstedt (1899-1901), Carl Wilhelm Carlsson Ström (1901-1904) och Karl Werner Andersson (1904-1921) .

På Högsboholm fanns också en rättare. Som sådana arbetade Teodor Johansson från Pallen och Hahrman i slutet av 1800-talet, och 1901 blev Alfred Pettersson rättare. Han behöll sysslan fram till 1925

Vissa arbetare var särskilt kunniga. De fick då bli för körare och bestämma takten. Rickle-Johan var en skicklig för körare som visste hur man plöjde upp raka ryggfåror på Alléstycket och Smedjegärdet.

Åtskilliga arbetare

De båda lagårdskarlarna var statdrängar och verkliga trotjänare. Janne Andersson skötte korna under tre decennier och svarade för mjölkningen tillsammans med sin fru. Man sade om honom att har var "en riktig professor". Det var sällan någon veterinär behövde tillkallas, för Janne klarade besvärliga kalvningar och mycket annat. Svante Svensson hade hand om oxarna och bodde själv i en liten lägenhet ovanför dagsverksrummet. Det berättas om Svante att han inte haft en ledig dag på 20 års tid och så dålig lön att han inte kunnat köpa snygga kläder. Därför gick han aldrig i kyrkan. Efter påstötningar hos fru von Proschwitz - inte från Svante själv - fick han bättre villkor. Oxdrängen blev ledig varannan söndag och kunde då gå i kyrkan.

Trädgårdsmästaren och hans 2-3 medhjälpare har vi talat om tidigare, och likaså är kusken och hans uppgifter nämnda. Om Johan August Andersson vet vi att han var statdräng och kusk från 1870-talet och fram till 1913. Hans efterträdare hette Johan Oskar Johansson (1913-15), Johan Edqvist (1915-17) och Anders Börjesson (en lång period efter 1917) . Skogvaktaren var en viktig person. Namnen Ljungström och Lindström är kanske inte så kända, men skogvaktare Johan Österman mindes många äldre Flodabor från hans långa yrkesperiod efter 1903. Fram till 1920 var Staffans-Edvard smed och snickare. Han hette egentligen Edvard Karlsson. En föregångare som smed på 1880-talet var Johan Andersson. Samtidig med denne var sadelmakaren Nils Peter Yström.

Sågarn och mjölnarn var också statare den sistnämnde skulle ha 1/3 av mjöltullen i tullkistan, medan patrons andel var 2/3.

Kyrkböckerna från tiden kring sekelskiftet anger ytterligare några drängar på Floda. Som målare hade man ingen speciellt anställd utan här utnyttjades en av torparna. Beträffande andra hantverkare som bodde på herrgårdens område - t ex skomakarna på Skinnskallen - är anknytningen till herrgården mera oklar.

De kvinnliga arbetarna under den här perioden avtecknar sig mindre tydligt och är inte så omtalade. Förmodligen beror det på att pigorna stannade så kort period vardera. Johanna Andreasdotter och Emma Augustdotter var pigor under hela 1890-talet, samtidigt som Matilda Larsson ("Flobergs Tilda") var kokerska. Bland husorna efter sekelskiftet kan nämnas Beda Florell, Elsa Eriksson och Nanny Eriksson.

"Godsarna"

1871 angav Carl von Proschwitz antalet "godsare" under Floda till 45. Förmodligen är det torparna han avser.

Omkring år 1870 anger en förteckning följ ande torp under Floda:

Alelund, Barkhult, Berghult, Björkhagen, Björnås, Bockaberg, Bocksmossen, Botten, Brännås, Böledal, Ekebergshed, Ekelund, Espelund, Fågelnäs, Grönebacke, Hagedalen, Hasseldalen, Hägnadshallar, Kolabotten, Källås, Lilla Högsboholm, Lindeberg, Lindås, Loppetorp, Långås, Näset, Ollan, Pallen, Paradiset, Ricklet, Sandkullen, Skallsjö Höga, Solhem, Staffanstorp, Stenkullen, Stommen, Stomshage, Sundet, Svederna , Sågarehagen, Sågebron, Sörgården, Tjärnet, Trollsås, Trädet, Tvärsjödal och Uggledalen.

Som synes upptar förteckningen 47 torp - medan von Proschwitz bara angav 45 godsare. Någon eller några personer kan ha disponerat två torp, patron kan ha räknat någon eller några av lägenheterna som annat än torp ja, orsakerna till den bristande överensstämmelsen kan vara flera.

Karta 3 visar torpbebyggelsen, men hustecknen är där långt fler än 47. Det fanns även annan bebyggelse vars invånare levde under andra villkor än torparna. Beträffande exempelvis backstugorna är uppgifterna osäkra. Kanske skall vi hit räkna "Röda Majas" jordkällare på Bocksmossen, Frackens stuga, just på gränsen till Nääs, och jordemors stuga i Saxåsen.

Till torpen under Floda kan man kanske också räkna soldattorpet Ryttarbacken, även om Floda herrgård delade kostnaderna med andra gårdar.

Kring sekelskiftet minskade antalet torp under Floda på grund av nerläggningar. Utvecklingen här i Skallsjö svarade mot den i hela Iandet. På 1860-talet fanns det över 100 000 torp i Sverige, ett antal som vid sekelskiftet minskat till ca 70 000 för att tio år senare vara nere i ca 55.000. 1930 räknade man med ca 17 000 torp i landet. Då hade torpinstitutionen helt upphört på Floda de många torpen var nerlagda eller fri köpta.

I herrgårdens närmaste omgivningar fick inga torp förekomma, endast några tjänstebostäder. Flertalet torp låg i stället ute i skogarna, långt från herrgården, en del ända nere vid gränsen mot Bollebygd. Utmed gamla vägen från Floda portar och österut tilläts dessutom flera torp. Här bodde främst hantverkare av olika slag som skomakare, skräddare etc. Här bodde portvakten till Floda portar och här fanns Ryttartorpet .

Det var godsägaren som stod för kostnaderna, när torpen skulle repareras. Carl von Proschwitz lär ha varit svår att övertala till reparationer. Beträffande torpens tillstånd skriver han 1871 att 12 torp var nybyggda och 3 ordentligt reparerade. Kanske förbättrades godsets ekonomi senare, eftersom åtskilliga torp mot seklets slut fick antingen bostaden eller lagården reparerade.

Några rena arrendegårdar - med enbart penningavgifter fanns inte under Floda. Alla torp och gårdar hade dagsverksskyldighet kring sekelskiftet. Dagsverkena utfördes på Floda, Högsboholm eller Skallsjö ängar. Bland det 20-tal dagsverkare som under åren kring sekelskiftet mötte upp på Floda, kom 10-15 stycken ganska långt söderifrån. Det var Bock-August (från Bockaberg), Bottna-Janne (från Botten), Långåse-Olaus (från Långås) , Trädes-Janne (från Trädet) , Lars-August i Hägnadshallar och åtskilliga andra.

Det gamla torpet i Trädet upphörde att vara bostad på 1890-talet . Här har hembygdsföreningens medlemmar startat reparationerna våren 1975.

En stark och uthållig torpare, Trädes-Janne . Janne Andersson föddes 1844 i Hasseldalen och gifte sig med en flicka från Trädet.

Torparnas skyldigheter

Till torparnas skyldigheter hörde att göra två eller tre dagsverken (arbetsdagar) per vecka. "Vasses " (Sörgården) gjorde 3 dagsverken per vecka samt dessutom 12 kördagar och 6 extra dagar under året.

Från de olika torpen kom man fram till herrgården på olika dagar, så att det alltid fanns 8-10 dagsverkare i arbete. Vid skörd och tvätt gjordes dessutom kvinnodagsverken.

Ofta arbetade man extradagar mot betalning. I skördetider kunde man inte säga nej, inte ens om det kom bud om arbete under söndagar. Ja, inte på själva julafton gick man säker. Hösten 1914 var så mild, att man kunde se torparna plöja kring herrgården fram till 14-tiden på julafton.

Torparfamiljen skulle lämna fram en kanna lingon (2,5 liter) till herrgården varje år. Den familj som inte plockade själv måste köpa. Vilka som lämnat lingon antecknades mycket noggrant. Men man gick gärna fram "till frua" med denna årliga "skatt" ty det vankades alltid kaffe och kakor till leverantören.

De större ställena kunde skicka fram en dräng att klara sina många dagsverken. Så gjorde t ex Gategården i Ryggebol, som fullgjorde 300 dagsverken varje år under Floda herrgård.

Antalet dagsverken bestämdes ofta genom muntliga överenskommelser. Detta gjorde torparens ställning osäker - trots att den muntliga överenskommelsen räknades som säkrare än skrift. En idog torpare som under slit och släp odlat upp en allt större lott kunde nämligen bli kallad fram till herrgården för omräkning av sina skyldigheter, men några övergrepp i detta sammanhang från patrons eller " fruas" sida finns inte omtalade.

Skiftande uppgifter

Dagsverkena kunde fullgöras inom nästan alla verksamheterna kring herrgården. Vanligast var givetvis arbetet ute på åkrarna eller i uthusen. Torparna fick plöja och harva efter hästar och oxar, slå med lie, tröska osv. Däremot var det rättaren som sådde - för hand. Man fick hugga eller köra i skogen, utföra underhållsarbeten på gårdens byggnader - t ex köra sten till det stora magasinsbygget - lämna handräckning i såg och smedja, hugga ved osv.

De extra dagar som torparna gjorde ägnades mest åt skogsarbete. Här kunde familjens alla medlemmar delta och lägga upp en "6-alning" (en tre alnar lång och tre alnar hög vedfamn) eller en "7-aIning" (en fyra alnar lång och tre alnar hög vedfamn) . Herrgården hade ett ganska stort eget behov av ved och virke, men mycket såldes också, och sågen var i flitig verksamhet.

Det fanns också möjligheter till extraförtjänster på Långemossen, i den torvtäkt som ägde rum där fram till omkring 1905. "Ljunga-gubben" Edvard från Stomshed var bas, torvmaskinen sköttes av Hulta-Johannes eller Alfred Pettersson, medan torparna skar upp torven. Här arbetades flitigt under ca sex veckor efter höskörden. Torven såldes till järnvägen eller användes till uppvärmning av herrgårdens växthus.

Vissa arbetsuppgifter var mera åtrådda än andra. Det var t ex mera populärt att köra med hästar än med oxar. Särskilt tunga och impopulära var arbetsdagarna i tröskningstider och vid sågverket. Då fick man bära tunga bördor, t ex halm eller säckar med sågspån som skulle lastas på järnvägsvagnar.

Trädes-Janne bar plank nere vid sågen. Han jobbade hårt och länge och fick fula skavsår på axlarna. Patron von Proschwitz stod och tittade på en bra stund.

Patron: Du arbetar bra , Janne . Här får du 25 öre extra. Gå och köp dricka i affären.

Arbetslöner

Kring 1870 tjänade torparen 35-50 öre för ett extra dagsverke. En rättare på Floda fick 75 öre/ dag vintertid och 1 krona sommartid.

Den 16-årige Skinnskalle-Emil körde 1892 ut gödsel med oxkärra mot en dagslön på 25 öre. Hans äldre arbetskamrater erhöll 50 öre.

På 90-talet steg den vanliga dagsverkarlönen (för extra arbetsdagar) på Floda till 65 öre vintertid och 75 öre sommartid. Nästa höjning kom omkring 1900, då torparen fick 75 öre/dag vintertid och en hel krona sommartid. En arbetsdag med torvupptagning på Långemossen gav lika mycket. Barnen som vid denna tid deltog i torvupptagningen eller rensade löv i herrgårdsparken fick 50 öre/dag .

650 kronor och mjöl

När Anders Börjesson fick anställning som kusk på Floda 1917 tjänade han 800 kronor/år och hade dessutom fri bostad (1 rum och kök) och 2 liter mjölk om dagen. Under världskrigets sista år blev det ont om bröd. På egen begäran fick Anders årslönen ändrad till 650 kronor och en viss mjöltilldelning - "och då klarade sig familjen någorlunda ".

Torparna köpte sitt mjöl på herrgården - till lågt pris får man förmoda. Trädes-Janne tog exempelvis ut 30 kg mjöl var 14:e dag.

Hårda arbetsdagar

Man steg upp redan vid 3-tiden i de mest avlägsna torpen, då ett dagsverke skulle göras framme vid Floda. (De långväga torpare som gjorde två arbetsdagar i följd tillbringade ibland natten i dagsverksrummet.) Man hade en mil att gå, och två timmar tog den vandringen. Torparen kunde inte gå särskilt fort, ty han måste bära med sig verktyg och redskap, t ex spade och grep.

Arbetet började vanligen klockan 6. Frukost åt man mellan 7.30 och 8.00. Middagsrasten varade mellan 12 och 13, och dagens sista rast inföll mellan 16.30 och 17.00. Arbetsdagen slutade klockan 19 (sommartid) efter 11 timmars effektivt arbete. Sedan återstod två timmars vandring hem. Tre sådana arbetsdagar per vecka plus arbetet på det egna torpet tog på krafterna.

Barnen kunde bidraga till familjens försörjning genom förvärvsarbete på herrgården med risröjning, trädgårdsarbete, torvupptagning m m. Föräldrarnas dagsverken fick de dock inte göra, förrän de var bortåt 18 år gamla. Först då ansågs de vara fullgoda arbetare.

På herrgården pågick kalaset efter fru von Proschwitz' begravning.

En dräng och tre pojkar var samtidigt sysselsatta med harvning på Tjogängarna i Drängsered. De var förtretade över att inte få vara med på kalaset, och därför satte de sig ner och slöade. Ernst Ludvig Tigerschiöld, fru von Proschwitz ena svärson, såg dem från herrgården. Han sade till rättaren, att pojkarna arbetade dåligt. Rättaren försvarade dock pojkarna. "Di sitter inte så annars. Men i dag är det missnöje med".

Bra ordning på herrgården

Sekelskiftets torpare var vana vid hårda villkor. De reagerade inte särskilt negativt inför långa arbetsdagar och timslånga vandringar till och från arbetet. Åtskilliga säger sig ha trivts med sina dagsverken, även om de ogillade patron von Proschwitz. Från 1910-talet berättar en torparson: "Det var mycket bra ordning på fru von Proschwitz' tid. Jag upplevde inga orättvisor. Rädd eller otrygg var man aldrig - vi tänkte knappt på att vi var torpare. Vi upplevde torpet som vårt eget. "

Facklig organisering bland arbetarna på Floda förekom inte före 1925. Patron von Proschwitz var mycket misstänksam mot facklig verksamhet; han trodde att den skulle leda till oro och strejker. I sina donationer uteslöt han strejkande arbetare och orosstiftare från att erhålla donationsmedel.

Till vänster ser vi Edvard Andersson i Hasseldalen (född 1841) och hans hustru Lotta, född på Stensjöhall. Övriga personer är släktingar.

 Här sitter Janne Andersson ( " Bottna Janne " ) och hans hustru Matilda på trappan till sitt torpställe, Botten. Janne föddes 1852 på Loppetorp, och Matilda kom från Botten.

Några torpare

Torparna brukade omnämnas under torpets namn - ofta i kombination med innehavarens förnamn. Där var Anders i Björnås och August i Tvärsjödal , där var Bölen och Linnebergarn, Kalle på Sundet, Lars i Hunneberg och August i Uggledalen.

Bottna -Janne
Janne Andersson var torpare på Botten från 1876 och ca 50 år framåt i tiden. Till sammans med sin hustru fostrade han 12 barn i stugan.

Som åttaårig vallpojke skrämde Janne bort vargar från fåren. Han växte upp på Loppetorp och blev klok, uthållig och stark egenskaper som kom väl till pass under de minst 5.000 dagsverken han utförde på Floda herrgård. Biförtjänster skaffade han sig genom kvasttillverkning, och hans krafter räckte till för att han skulle kunna arrendera jorden på ytterligare en torp lägenhet, Bockaberg.

Klokhet och kritisk inställning till omvärlden utmärkte denne hedersman långt in i ålderdomen han blev över 90 år. Slagfärdig och knipslug redde han ut svåra situationer. Mest känd av historierna kring Janne är " De vita potäterna".

Det hände en gång vid potatisupptagningen på Floda herrgård att dagsverkarna av patron von Proschwitz ålades att hålla på så länge att det började mörkna. Patron var närvarande och drev på arbetarna, som blev alltmer trötta och längtade hem.

Då tog Bottna-Janne till orda:

- Nästa år borde patron sätta vita potäter i stället för den här sorten, som vi nu håller på att ta upp.

Patron : Varför det då?

Janne : Jo, det vore bättre för patrons del. Dom vita potäterna ser man att ta upp, även när det är mörkt. Dom andra ser man inte så bra, och därför blir en stor del av dom kvar i jorden.

Patron : Sluta ögonblickligen arbetet för i dag och gå hem !

Strävsamt folk från Pallen fotograferade 1920 . Från vänster : Albin ( född 1863 ) , Karl ( 1859 ) , Emma ( 1844 ) , Patrik ( 1857 ) och Theodor Johansson ( född 1 854 ) .

Britta Maria ( född 1835) och Anders Johansson ( född 1830 ) , ett hedervärt par på Björnås .

Torparnas levnadsvillkor

Tillvaron i torpet var synnerligen hård och enkel. På ett eller ett par hektar jord fick man det allra nödvändigaste - potatis, ärter och kålrötter tillräckligt för ett år - om skörden blev någorlunda, De småväxta djur man hade fick beta ute i skogen.

Torparen fick slita och gno. Han bröt mark, odlade upp, dikade ut och förbättrade sitt ställe. Så gick det till på Trädet med dess 4 tunnland åker och 38 tunnland skog.

Bostaden, ladugården och övriga uthus ägdes av Floda herrgård och räknades till torparens förmåner. I ett eller två rum och kök samsades 6-7 personer om utrymmet. I bänken eller sängen fick man sällan ligga ensam, och kanske var det bäst så - för värmens skull, I många torp saknades innanfönster, och på morgnarna fick man andas på de frostiga rutorna för att kunna titta ut. Men man sov ändå gott på havrehalmen i bolstrar och kuddar.

Ont om mat i många torp

Torparnas hushåll fungerade annorlunda än herrgårdens. Jaga fick torparen givetvis inte. Tidvis fiskade man - t ex abborre och gädda i Tvärsjön under våren. Mathållningen dominerades av sill och potatis, vilket man ibland åt tre gånger om dagen. Under 1890-talet köpte man sill av Johannes från Stacket (i Lerum) . Han skaffade sill från Göteborg och sålde vid Floda station för 2 kronor/ halv tunnan, Sedan smakade det gott med glödstekt sill, potatis och bröd. Men även den dieten blev med tiden enformig.

Vad gav då slakten? En lyckligt lottad torpare kunde hålla ett par kor, kanske ett eller två ungnöt, några får, en gris och ett tiotal höns. Så pass väl ställd kunde torparen slakta en gris på våren och en på hösten. Men den fattige måste sälja halva grisen, och fläsket räckte då inte så länge - möjligen från hösts 1 akten och fram till nyår.

Brödet var det viktigaste födoämnet i många torp och bakades ofta på hälften råg och hälften havre. Baket ägde rum i den stora ugnen. På Trädet bakade man ca 70 kakor åt gången och hängde upp dem på en stång i kammaren. "Det blev hårt, men vi åt det ändå."

När korna lämnade mjölk, vankades det ofta välling. Välling och smörgås kunde det bli till middag. Rågmjölsgröt smakade gott till kvällsmålet, och smaken försämrades inte av att man många gånger åt två eller tre från samma grötfat.

Sommartid plockade alla familjemedlemmarna blåbär, lingon och hallon. "Det var gott med kröser (lingon) till potaternao " Man skaffade kontanter till huset genom att sälja bär. En torparson berättar om hur familjen plockade 500 liter blåbär en sommar. 10 öre per liter var bra betalt på Drottningtorget i Göteborg.

' Vintertid klubbade vi gäddor genom i sen på Tvärsjön , och på våren drog vi upp braxen i Uspen , fast den smakade allt dy…

Här bort i skogen bodde en verkligt fattig familj. När de var riktigt hungriga , dansade de litet grand medan pappan spelade . Och sen så lade sig ner på golvet och somnade. ' ( Josefina Lundin )

Hur klarade sig torparna?

Människorna på torpen tycks ha varit av hårt virke. Sällan klagade man över sin tillvaro. "Vi lade oss aldrig hungriga, och vi svalt aldrig. " Men det fanns givetvis torpare under Floda som for illa. Det hände att barnen i stugan sov en stund på eftermiddagen och att far då sade: "Väck dom inte, så slipper vi ge dom mat. " Man lånade av nödtvång bröd, när det egna brödet var uppätet. En ganska vanlig replikväxling var då följande. "Vad gör mor i dag? " "Hon bakar uppätet bröde " (Det var alltså bröd som man skulle lämna tillbaka till långivaren).

En tidningsartikel i Handelstidningen från 1871 berättar att det ofta saknades barn i skolorna i Floda, på grund av att de inte hade några kläder att ta på sig. Carl von Proschwitz skriver i ett uppretat svar till tidningen, att det bara fanns tvenne fattiga torpare under Floda - och att deras problem orsakades av deras egen sköteslöshet.

Som ett bevis på dålig lönsamhet kan man kanske uppfatta nedläggningen av de många torpen vid denna tid. Omkring 1898 upphörde t ex verksamheten vid Bockaberg. Sandkullen, Loppetorpet, Sundet och flera andra lades ner några år senare.

Den ödmjuka dagsverkaren

En torpare i ekonomiskt trångmål var verkligt beroende av godsägaren. Och det var inte lustigt att gå till Carl von Proschwitz i sådana ärenden, "Man måste förödmjuka sig för att få allmosor" Med mössan i hand kom torparen för att be om förskott eller för att ta ut 20 kg mjöl

Det hände dock att dagsverkare och arbetare tappade humöret och förgick sig mot sin husbonde. Oftast var det då fråga om fräna eller spydiga svar, men det hände att man gick längre. Vid en fest på herrgården kom drängen Svante i hård ordväxling med en av gästerna, kapten Natt och Dag. Patron von Proschwitz klev då fram och uppmanade Svante att vara ordentlig. Svante - som måste ha varit berusad drog av sig rocken och slog patron med benen över den. Vad som sedan hände förmäler tyvärr inte historien.

En seglivad och svårkontrollerad historia berättar att en torpare från ett ställe vid Uspen klått upp patron rejält vid en dispyt inne på kontoret och därefter fått några kronor av den slagne för att inte sprida berättelsen om händelsen. Antingen har torparen inte kunnat hålla inne med sin bedrift, eller också är historien ren dikt.

Någorlunda tillvaro trots allt

Berättelserna från sekelskiftets Floda för fram både positiva och negativa drag. Trots slitet och fattigdomen hör man sällan eller aldrig talas om verkligt usla förhållanden med svält, vräkningar och liknande. En och annan berättar däremot om trygghet, rättvisa och mätta magar, fast man som underlydande levde så vitt skild från herrskapets tillvaro.

Patron von Proschwitz blev en välbärgad man, och hans "godsare" upplevde förmodligen framstegen - även om de fick mindre ekonomiskt utbyte av dem. Järnvägen var byggd, man fick bättre förbindelser med Göteborg, virke, bär och hemslöjdsalster kunde säljas osv. Det skapades fler arbetstillfällen och möjligheter till extra inkomster.

1920 trädde Axel Hjort-Andersén, den nye ägaren, till. Tiderna förändrades, avstyckningarna började, torp och gårdar fri köptes. Herrskapen steg ner från piedestalerna, och småfolket upphörde att bruka jorden. Industrin och andra näringsgrenar erbjöd bättre villkor.

På de gamla träbroarna över Säveån dansade man på lördagskvällarna. I bakgrunden ser vi Smedjegärdet, herrgården, magasinet och lagården.

1925 ersattes träbroarna med de broarna av betong som revs på slutet av 1900-talet.

KARTBILAGOR

Kartbilagorna 1A, 1B, 2A, 2B och 3 nedan.

Kartbilaga 1A

Kartbilaga 1B

Kartbilaga 2A

Kartbilaga 2B

Kartbilaga 3

Källor:

• Evald Widell, Skallsjöboken (1968)
• Erik Eriksson, Floda säteri (uppsats 1974)
• Ingegerd Österman, De gamla berättar om hembygden (uppsats 1955)
• Knut Erik Tengelin, Carl von Proschwitz - ett 150-årsjubileum (två artiklar i Annonsbladet, nov 1968)
• Mauritz Rubensson, Fosterländska resebilder (artikel i GHT 25/11 1871 om bl a skolförhållanden i Skallsjö)
• Carl von Proschwitz, Floda gods (kort genmäle till ovanstående artikel, GHT 27/11 1871)
• Carl von Proschwitz, Några brev till S A Hedlund (chefred GHT) skrivna i november-december 1871
• Församlingsböcker i Göteborgs landsarkiv och Skallsjö pastorsexpedition
• Detaljer har hämtats ur bl a följande böcker:
• F E Edgren, Vädtle härad (1928)
• S A Flodén, Tata Flodén berättar (1933)
• F Wahlström, Sanningen om Filip (1965)

Utförliga intervjuer har gjorts med följande personer :

• Anders Börjesson (1887-1971) , född på Kolabotten, kusk och tomt för- säljare på Floda herrgård från 1917 fram till om- kring 1950, minns Anna von Proschwitz under hennes sista år.
• Erik Eriksson (född 1901) , lantbrukare på Sörgården ( "Vasses , rensade som barn rovor sommartid på Floda herrgård, gjorde dagsverken och extradagar på Floda 1914-20, gjorde skogskörningar på Floda 1920-25, minns vad far och farfar berättat om livet på Floda.
• Nanny Johansson (född Eriksson 1894 på Sörgården) , arbetade som barn i trädgården på Floda herrgård, husa på Floda 1914-20-, mycket goda minnesbilder av Anna von Proschwitz .
• Axel Johansson (1879-1966) , född på Tvärsjödal, gjorde dagsverken på Floda herrgård ett tiotal år kring sekelskiftet, senare snickare och spår vägare i Göteborg, minnesbilder av Carl von Proschwitz .

• Gustav Johansson (född 1915) , uppvuxen i en av säteriets statarbostäder och på Klockar torp, son till säteriets sista mjölnare som berättat minnen för sonen.
• Johan Johansson (1869-1968) , lantbrukare på Gategården 1905-41, mycket goda minnesbilder från arbete och fest på Floda herrgård, gjorde dagsverken där 1890-1900, stod i gott förhållande till Carl von Proschwitz .
• Josefina Lundin (född 1884 i Trädet) , arbetade som barn i trädgården och parken på Floda herrgård, deltog i skogsarbete, minns både Carl och Anna von Proschwitz, fadern ( "Trädes-Janne berättade för dottern, Josefina har varit vaktmästare i Floda skogars missionshus och lantbrevbärare längs Högsboholmsvägen.
• Arne Pettersson (född 1915 på Högsås) , uppvuxen i Hasseldalen, minns vad morfadern ( "Bottna-Janne" ) och modern berättat om livet på Floda. Fadern, Albert Pettersson, gjorde dagsverken på Högsboholm 1919-25 .

Bl a följande personer har medverkat till skriftens tillkomst genom kompletteringar och rättelser:

• Arnold Björnerås, Floda
• Erik Johansson, Gategården Ryggebol
• Gustav Johansson, Floda
• Lars Erik Karlsson, Floda
• Peter Lamberg, Göteborg
• Lars Linge, Floda
• Josefina Lundin, Trädet Floda
• Ivar OIgerman, Floda
• Arne Pettersson, Floda
• Erik Pettersson, Floda
• Evald Widell, Vänersborg
• Ivar Voeler, Göteborg

Kartor: Lars Erik Karlsson

Text och layout: Hans Thorbjörnsson

Ursprungligt tryck: Tryckols, Floda

Bilder – Skallsjö hembygdsförening, Ingrid Johansson, Lars Hagström, Från Skallsjö hembygdsförenings vandringsleds informationstavla

Skriften "Livet på Floda säteri kring sekelskiftet"  copyright Skallsjö Hembygds och Fornminnesförening, kan läsas nedan.