Utkast 

Högsboholm

1. Högsboholms egendom - Från Skallsjöboken (1968) – Något redigerat (Evald Widéll)
   
2. Krönika över Högsboholm åren 1920 - 1969 - Sven Voeler
3. Byggnaderna på Högsboholm

Kapitel 1

Högsboholms egendom

Från Skallsjöboken (1968) – Något redigerat

De gamla adelsgodsen Floda och Högsboholm har varit förbundna med varandra i stort sett ända från början av 1630-talet till slutet av 1920-talet. Båda egendomarna har emellertid var för sig innehaft säterirätt och utgjort särskilda enheter, även om de under större delen av tiden haft gemensamma ägare.

Högsboholms och Floda historia under flydda tider sammanfaller därför i väsentliga delar med varandra.

Högsboholm har ett vackert läge invid sjön Uspens nordöstra strand, där sjön har sitt utlopp. Sjön benämndes Stora Leensjön, åtminstone till senare delen av 1600-talet, då den fick sitt nuvarande namn. I närheten av sjöns utlopp har legat en by, som i äldsta källor kallas Osboda. Benämningen härleder sig från ordet os, som betyder åmynning. Den vägbro som här ledde över ån kallades för Osbron. Under 1500-1600-talen skrevs bynamnet på olika sätt, t.ex. Usboda, Usbo, Ulffzboda, Ussbo, Ullfzboo. I omedelbar närhet till den lilla byn låg gården Högsiäre (=Högsgärde). Namnet Usbo gav upphov till sjöns nuvarande benämning: Uspen. Och av namnen Högsgiäre och Usbo bildades benämningen Högsboholm. Denna sistnämnde namnändring skedde vid den tid Johan Gustafsson Örnevinge erhöll säterirätt för nämnda by och gård invid Stora Leensjön, samt några andra gårdar.

Det stora flodagodset med många gårdar, nuvarande Högsboholm inräknat, hade varit i kronans ägo, sedan det fråntagits Gudhems kloster, varefter det genom kunglig donation överlämnades till den mäktige jorddrotten Per Brahe på Wisingsborg. Det var hans son, Per Brahe d.y. som 1633 skänkte Floda gods till sin kusin Johan Gustafsson Örnevinge.

Porträtt på Per Brahe d.y. målat av David Beck 1650. Skoklosters slott. – Public domain Wikimedia

Den del av godset, varav Örnevinge bildade Högsboholms säteri utgjorde en särskild donation av Margareta Brahe d. 29 febr. 1633, då hon till nämnde Örnevinge skänker gårdarna Högsgiäre, Usbo och Råbo i Skallsjö socken. De hade tidigare varit frälsegårdar, men ingick i det 1639 nyordnade säteriet, som gavs namnet Högsboholm. Också detta namn har skrivits olika, t.ex. Högzbohollm, Högboholm, men 1654 skrevs det likt nuvarande form och stavning.

Högsboholm var av omfattande storlek. Av en karta från 1655 framgår att godsets totala ägovidd var åtskilligt större än det Floda förfogade över, sedan delningen skett mellan de båda egendomarna. Den odlade jorden var dock betydligt större på Floda än på Högsboholm, men till den senare hörde stora skogsområden, samt flera torpställen.

Högsboholm, Geometrisk ägomätning - 1655.

Gränsen mot Nääs gods var mycket annorlunda än vad nu är fallet, likaså Högsboholms gräns västerut. I förstnämnda fall gick Högsboholms ägor långt in över de skogsområden, som sedan lång tid tillbaka nu ligger inom Nääs gräns. Och beträffande Högsboholms gräns västerut, låg densamma i en linje från Långemossen över Bocksmossen till Trollsås. Ett rågångsmärke med järnsprint i berget sydost om Uspen minner om denna gräns. Gårdarna Bockaberg, Näset, Tvärsjödal m.fl. hörde alltså tidigare icke till Högsboholms säteri. Åt motsatta hållet, alltså mot Nääs ägor i öster, var frälsegårdarna Råbo, östra Wiebo, samt Assergården (Östergården) i Sävhult underlydande gårdar till Högsboholms säteri vid mitten av 1600-talet.

Den äldsta förefintliga kartan över Skallsjö med säterierna Nääs, Floda och Högsboholms ägogränser är avfattad 1655. Av allt att döma tillkom den på initiativ av Johan Örnevinge. Den är av stort intresse och ger en värdefull översikt av egendomarnas rågångar och areal ; gårdar, kvarnar, sågverk, vägar etc. Den summariska beskrivning, eller förklaring, som bifogats kartan, förhöjer dess kulturhistoriska värde.

Kartan är uppmätt och utarbetad av Kjettil Classon Felterus. Det må i detta sammanhang nämnas att denne betecknas som dåtidens främste svenske kartograf och lantmätare. Han hade flera officiella uppdrag, bl.a. uppmätte och kartlade han hela Bohuslän efter dess förening med Sverige 1658. Han erhöll också kungligt vedermäle för förtjänstfullt genomförda uppdrag. Han dog i Göteborg 1690. Både Örnevinge till Högsboholm och Ulfsparre till Nääs är nämnda i den beskrivning som vidfogats kartan. Båda hade ju speciellt intresse av att gränserna för deras gods blev klarlagda.

Under de 118 år som Högsboholm var i den Örnevingska ättens ägo var säteriet ståndsmässigt bebyggt och under långa perioder betraktad som huvudgård både för Floda och Högsboholm. Att flera av denna ätt under längre eller kortare tid bebodde Högsboholm är på flerfaldigt sätt dokumenterat.

Johan Örnevinge var en av kungligheten och sina rika anförvanter högt uppsatt och mångbetrodd man, gynnad med gåvor av stora jordagods, adelskap och höga ämbeten.

Johan Örnevinge dog 1686 och efterträddes av sonen Gustaf Abraham Örnevinge som ägare till Högsboholm och faderns övriga egendomar. Gustaf Abraham var född 1652, ägnade sig åt militära uppgifter och blev major vid kavalleriet. Han bebodde Högsboholm, men synes ej haft större intresse för egendomens skötsel. I sitt äktenskap med Agneta Lilliehöök från Kolbäck hade han två söner och tre döttrar. Efter makans död 1702 gifte han sig med Katarina (Caisa) Ranck, dotter till baron Sven Ranck på Marberg; äktenskapet var barnlöst. Då Gustaf Abraham Örnevinge 1709 dog, övergick Högsboholm till äldste sonen Karl Gustaf, dock med den bestämmelsen, att hans styvmor Caisa Örnevinge f. Ranck skulle disponera godset till sin död.

Hon överlevde sin man i många år och det dröjde därför länge innan Karl Gustaf definitivt tillträdde egendomen. Liksom fadern var han militär, deltog i Karl XII:tes krig och befordrades till kapten. Vid sin hemkomst underrättades han om sin styvmors död. Omedelbart därefter tillträdde Karl Gustaf Örnevinge Högsboholm. Han ingick äktenskap med Anna Maria von Minden och innehade Högsboholm till sin död 1750. Han avled barnlös och hans maka hade ett par år före honom gått ur tiden. Äganderätten till godset övergick därför till hans broder Nils Örnevinge på Floda, vilken året därpå, 1751, försålde Högsboholm till Conrad Wilhelm von Döbeln. Och därmed avslöts den Örnevingska ättens nära 120-åriga innehav av Högsboholms egendom.

Om de senare Örnevingarna berättar förutnämnde Severin J:son Ström, några smådrag. Sålunda nämner han om en av pastoratets präster, Gunnar Hadelin, att denne "när han en gång förlustade sig hos major Abraham Örnevinge, överfölls han oförmodat av samme herre på Högsboholm, vid vilket tillfälle han fick en så stark stöt för sitt bröst, så att han sedan icke hördes ett par bänkar ifrån det ställe han predikade"; till följd av sin på detta sätt uppkomna heshet måste han lämna sin prästtjänst, men blev sedermera lärare. Ström berättar även att de båda bröderna Karl Gustaf och Nils Örnevinge hade en svåger, major Fredrik Remfeldt, gift med en syster till dem. Denne var mycket vildsint och våldsam mot dem — ofta överföll han dem och ställde till slagsmål vid Skallsjö kyrka. Om Gustaf Abraham Örnevinges död säger Ström, att den timade hastigt på Nääs efter ett kyrkobesök, ävenså att Karl Gustaf Örnevinge plötsligt avled vid ett besök på gården Ryd i Hemsjö.

Namnet Örnevinge har särskilt i trakten närmast Högsboholm bevarats i folkminnet ända in i vår tid. Traditionen uppger ett och annat med direkt anknytning till Örnevingarna, bl.a. om "Örnevinges källa", belägen intill sydöstra änden av Linnemossen, c:a halvannan km. från Högsboholm. Det berättas, att då herrskaperna Örnevinge på Högsboholm skulle ha särskilt friskt dricksvatten, måste det hämtas just i denna källa, trots det långa avståndet dit.

Om en av de förnäma adelsdamerna på Högsboholm berättar en sägen, att då hon vid ett tillfälle deltog i en roddtur på Uspen, tappade hon en dyrbar fingerring i sjön, vilket ej nämnvärt bekom henne. Hon var känd för överdåd och slöseri och blev någon gång varnad härför, men skulle då ha svarat: Lika omöjligt som det är att återfå ringen jag tappade i sjön Uspens djup, lika omöjligt kan jag bli fattig! En lång tid efteråt fann man ringen i en gädda, som fångats i denna sjö. Mot slutet av sin levnad blev det för adelsdamen, tämligen hårt åtstramat ifråga om ekonomien. — Hur mycket av verklighet det ligger bakom sägnen är ju oklart. Däremot är det dokumentariskt bestyrkt, att det var Gustaf Abraham Örnevinge på Högsboholm som donerade storklockan till Skallsjö äldsta kyrka.

Uspen idag 2019 – Foto Mats Ericson

Som nämnts var det C. W. von Döbeln, som efter den siste Örnevinge inköpte Högsboholms egendom. Han lät här utföra betydande arbeten till förbättring och utvidgning av den odlade jorden och lantbruket: åkerjorden stenröjdes, nyodlingar tillkom, sankmarker utdikades. "Denne berömmelige herre har så hävdat säteriet både till åker och äng, att intet är sig likt mot tillförne. Dessutom har han anlagt kosteliga gärdesgårdar av sten." (Ström) De många och flera hundratals meter långa stengärdesgårdar, som alltfort påträffas kring Högsboholm eller i dess närmaste skogsmark, har tydligen tillkommit under den tid von Döbeln innehade denna egendom. På den tiden fanns en förordning, som medgav bidrag från kronan till anläggande av stengärdesgårdar kring gårdar och hagmarker. Och förmodligen har detta varit en bidragande orsak till att nämnda stenmurar anlades. En del av dem har raserats under tidens gång.

Conrad Wilhelm von Döbeln avled 1770 och vid den tiden såldes Högsboholm till Johan von Utfall på Nääs. Därigenom blev Högsboholm skilt från Floda till omkr. 1804, då von Utfall sålde Högsboholm till direktör C. Arvidsson på Floda, varigenom de båda godsen på nytt fick gemensam ägare. Både von Utfall och Arvidsson hade intresserat sig för Högsboholms vidmakthållande, såväl ifråga om jordbruk som byggnader, men efter dem följde en lång nedgångsperiod för egendomen. Arvidsson sålde Högsboholm med Floda till kapten W. Tham, som dock till följd av konkurs sålde egendomarne 1822 till Kristina Ulrika Wahlfeldt f. Tham, vilken även måste träda i konkurs året därpå, varefter Gustaf Hofving 1823 tillträdde Floda och Högsboholm och innehade dem i 24 år. Under denna tid lät han dock Högsboholm totalt gå i ödesmål, d.v.s. egendomen brukades ej, inga kreatur fanns i ladugården eller på betesvallarna, åkerjorden växte igen, husen förföll; ingen bebodde gården. Det gamla anrika adelsgodset genomgick en ömklig förnedringsperiod.

Carl von Proschwitz - Livet på Floda säteri kring sekelskiftet 1900

Då brukspatron Carl von Proschwitz 1848 efterträdde Hofving som ägare till Högsboholm ändrades förhållandena högst väsentligt på egendomen. Åkerjorden odlades upp på nytt, driften av jordbruket ordnades, äldre byggnader reparerades och en ny manhusbyggnad uppfördes. Denna byggnad beboddes ej av ägaren — huvudgården var ju Floda — utan var sannolikt närmast avsedd som förvaltarebostad. Den kom senare att användas som skola och lärarebostad i flera årtionden. Omedelbart på andra sidan gårdsplanen finns alltfort bevarad en förnämlig större byggnad, vars storlek, stil och utformning tyder på att den härleder sig från den tid, då ätten Örnevinge var ägare till Högsboholm. Sedan långt tillbaka har denna byggnad varit inredd till bostadslägenheter åt personal för skötseln av jordbruket.

Ett stycke söder om gårdsbyggnaderna ligger ett större markområde, som kallas Tjogängarna. Under senare årtionden har området varit i stort sett skogbevuxet, men i början av innevarande sekel (1900-talet reds. anm.) fanns här typisk gräsbevuxen ängsmark med tydliga spår av odling. På den jämna mot sjön Uspen svagt sluttande marken växte redan då en del rätt stora ekar, glest spridda över ängarna. Mycket talar för traditionen, som vet att berätta, att hela detta område för mycket länge sedan varit uppodlat. Av allt att döma ingick denna mark i gården Högsgiäres ägor. Grundrester efter den gårdens byggnad och storlek kan skönjas på den tomtmark, där Skallsjö Skogars missionshus nu är beläget.

Anna von Proschwitz - Livet på Floda säteri kring sekelskiftet 1900

Karl von Proschwitz avled 1898 varefter hans änka Anna von Proschwitz f. Ekström blev ägare till Floda och Högsboholm, som hon innehade till sin död 1920. Samma år försåldes de båda egendomarna till A. Hjorth-Andersén.

Kapitel 2

Krönika över Högsboholm åren 1920 - 1969

Utsnitt från den

Redigerad och saker som inte rör Skallsjö och Högsboholm är bortplockade.

Sven Voeler

Mitt liv i Sverige började på Segersta gods i Uppland. Godset ägdes av min svåger Axel Hjort-Andesén och min syster Gudrun. På Segersta skulle jag ha befattning som befallningsman. Axel och Gudrun ägde Segersta under åren 1910 - 1920. Jag kom till Segersta på senhösten 1919 och var 23 år gammal. Dessförinnan var jag uppväxt i Danmark, där jag föddes 1896 i den lilla byn Voel 12 km norr om Silkeborg på Jylland.

Jag satte mig snart in i livet på Segersta men glömmer inte den första mycket kalla vintern i Sverige. Jag lånade 70 kronor av Axel för vilka jag köpte en begagnad pälsmössa och en vadderad rock samt ett par höga snörkängor. En stilfull mundering, men nödvändig, mina övriga kläder passade inte alls för det svenska vinterklimatet.

Många minnen har jag ännu från tiden på Segersta trots att jag var där i endast 10 månader, till den 20 juli 1920.

Axel hade samma år köpt Floda herrgård mellan Göteborg och Alingsås. Tillträdet skulle ske den 1 juli. Det skulle visa sig att här låg min framtid. Den 20 juli tidigt om morgonen steg vi av nattåget vid Floda station där vi hämtades av kusken med häst och vagn och kördes uppför den långa backen till stora trappan till manbyggnaden på herrgården. Jag glömmer inte entrén i huset. Det var inte möblerat, i alla fall ytterst nödtorftigt, och verkade kallt och alltför stort. Husets läge var dock storslaget med en underbar utsikt genom parken ner mot sjön Sävelången. Jag fick omedelbart lust att sätta igång och göra åtminstone några rum beboeliga.

Axel och jag serverades frukost i stora matsalen som var möblerad med få av de gamla möbler som Axel tagit med i köpet. Den nye ägaren ville därefter snarast ta sina domäner i besittning. Det var ju en ganska ståtlig egendom och allt runt byggnader och parken var väl iordninggjort av gamle trädgårdsmästaren Axel Johansson för att ta emot den nye brukspatronen.

Efter en kort tur runt hus och park startade vi i en liten vagn förspänd med en häst och kusken Börjesson på bocken. Vagnen var en så kallad ponnyvagn med lädersäten men hade nog varit med i mången god dag och var ganska sliten. Det bar iväg ner genom den en kilometer långa lindallén, genom dom murade, vitstrukna Floda portar med sina stora smidda grindar och vidare söderut förbi ett och annat av godsets torpställen och mot Högsboholm, godsets större utgård som låg mitt i Floda domäner.

Flera grindar stoppade trafiken och jag hoppade av varje gång, öppnade och stängde efterhand som vi åkte fram. På båda sidor om vägen växte skog, verklig storskog, gamla björkar emellan jättegranar och tallar. Det var en ståtlig syn. Grusvägen var smal och ojämn och slingrade 6 kilometer fram mellan kullar och sänkor.

Framme vi sjön Uspen körde vi på en bro över en å och kunde därifrån se gården Högsboholm uppe på backen bortom viken. Det var rätt högt vattenstånd i sjön och gräset var grönt och frodigt utefter stranden. Allt verkade så lugnt och fridfullt. Vägen gick uppför backen, mellan gamla stenmurar på båda sidor. Uppe vid grindarna stannade vi ute på vägen och steg av. Rättaren Pettersson kom ut och hälsade den nye godsägaren välkommen.

Högsboholm tjusade mig genast, men jag tyckte där såg lite för fattigt ut. Det föreföll mig som om detta ställe måtte vara styvmoderligt behandlat, degraderat eller kanske bortglömt.

Jag stod en stund i grinden och tittade runt. Den gamla eken (linden tog jag först för en ek) var ju imponerande och minde om svunna tider. Gräsmattan såg ut som en bit ängsmark med en mängd tuvor stickande upp här och var. Ett par oxar gick och betade på gårdsplanen och gräset fick växa vilt utan tukt av lie eller slåttermaskin.

Husen verkade som om de förfallit under en lång sömn. De påminde om gårdarna uppe i norra delen av landet eller t.o.m. de isländska små gårdarna med sina "tun", som jag läst om.

Man kunde tro att man just gått över från skära till lie vid bärgning av skörden. Solen kom fram och belyste dom gamla rödstrukna byggnaderna. Allt andades frid och stort lugn och det tycktes mig närmast poetiskt. Jag minns inte om jag tyckte att denna oansenliga gård kunde vara ett lämpligt objekt för mig men jag yttrade ändå orden "här skulle jag kunna tänka mig att bo".

Vi tittade på byggnaderna som ju egentligen inte var mycket att skryta med. Jag minns att det endast fanns ett par kor för husbehov varemot de hade minst fyra oxar som användes för skogskörslor och i jordbruket.

Hela Floda-komplexet var då på sammanlagt 3,250 hektar (6,500 tunnland). Därav var 250 ha åker fördelat på huvudgården, Högsboholm och alla torpen, 43 stycken om jag minns rätt. En del små och större villor fanns vid Floda men alla låg på hyrd mark. Hittills hade ingen mark sålts för bebyggelse. Sammantaget fanns 67 arrendatorer, torpare och villaägare.

Trots att tidigare ägare varit mycket förmögna var samtliga gårdar under Floda liksom Högsboholm mycket nödtorftigt underhållna och alla torpen var i stort behov av reparation. En del var allt annat än människovärdiga bostäder. Allt hade stått stilla. Byggnaderna på själva huvudgården Floda var däremot relativt nya och i gott skick.

Trots det nyss avslutade första världskriget med dess höga löner hade allt folket på Floda knappast fått lönehöjningar alls under dessa år. Min uppfattning var att alla försökte skaffa sig lite extra härför, t.ex. höggs julgranar till försäljning, lite extra spannmål åkte med hem efterfullgjort dagsverke vid Floda eller Högsboholm, lite ved gick kanske att sälja m.m...

Dom ofantliga skogstillgångarna utnyttjades inte för folkförsörjningen. Allt arbete bedrevs som i ett tidigare århundrade. Man kände sig kommen till en annan tid och värld, men det var en stark upplevelse och tjusande på samma gång.

Snart stundade dock helt andra förhållanden.

Flodakomplexet var ju köpt med planer på avverkning av de stora, överåriga skogstillgångarna och planeringen för detta startade omedelbart.

Jag bodde under åren 1920–23 i manbyggnaden på Floda hos min syster Gudrun och Axel men 1923 flyttade jag ut i ena flygeln och satte upp eget hushåll. Där fanns en trevlig 4 - rums lägenhet. Kontoret för gården hade jag då intill. Där arbetades så småningom varje kväll - dagarna räckte dåligt till för arbetet i skogarna. I stallet hade jag först en, sedan två ridhästar, då jag varje dag förflyttade mig långa sträckor på hästryggen. Vintertid också på en rysk släde som såg ut som en stor sparkstötting och med långa skaklar drogs den av en lätt snabb ridhäst.

Utefter stränderna vid sjöarna Uspen, Tvärsjön och Sävelången fanns stora mängder virke och ved som snarast skulle omsättas i pengar. Jag satte igång dessa arbeten och gick ofta själv och plockade och flottade virke, allt till stor förundran för folket. Jag hade nämligen föresatt mig att detta borde ske snabbt. Under sommaren 1920 och fram till slutet av oktober pågick så den stora taxeringen av skogarna och kartläggningen av markerna. Detta arbete skedde under överinseende av länsjägmästare F. Mellqvist från Skogsvårdsstyrelsen i Borås med en länsskogvaktare och 4 - 6 andra skogvaktare för själva skogsräkningen. Själv började jag som hantlangare och sprang och räknade träd. Så småningom blev jag ålagd att samla alla räknelistor och fick till slut utföra det stora sammanräkningsarbetet.

Under tiden hade beslutats att alla till kalavverkning uttagna skiften skulle säljas på auktion. Denna auktion utlystes till den 4 november 1920 på Alingsås Stadshotell. Räknelistorna upptog då 167,000 m3 på kalavverkningsskiften och dessutom fanns ca 225,000 m3 som skulle gallras. Med de priser som då fanns på skogsprodukter, alltså i augusti - oktober 1920 var det här frågan om mycket stora pengar.

De avverkningar som planerades på totalt nästan 400,000 m3 virke av mogen och övermogen skog hör troligen till de största på ett bräde i mellan- och Sydsverige någonsin.

Emellertid så började trävarumarknaden visa ganska olustiga tendenser redan på eftersommaren och efter hand som månaderna gick blev det allt sämre. Då auktionen gick av stapeln den 4 november var mycket folk samlade i Alingsås. Alla större bolag, firmor och känt branschfolk var representerade där. Häradsdomaren satt med klubban och jag var placerad nedanför honom med protokoll över alla skiften och poster. Det bjöds relativt bra. Vissa fina, välbelägna "parker" med pålskog bjöds upp till cirka 32:- kronor per m3. Ägarna till Floda: Axel, Axels pappa, min morbror Johannes och Axels svåger Johan Geis som alla var närvarande, antog emellertid inga av dessa bud. Auktionen slutade sålunda utan någon försäljning. Stämningen var ganska dyster. De fyra i ägargruppen höll ett sammanträde och beslutade slutligen att själva driva avverkningarna, sätta upp en såg och så vidare. Hade dom anat det prisfall som hängde precis över dem, hade dom nog sålt en hel del på rot Nu stundade en ryslig tid, för Floda var det i det närmaste en revolution. Det kom som en lavin över folk, skog och mark. Floda skulle aldrig mer bli vad det varit. Det var som om kriget släpptes löst över allt. Skogsarbetare söktes och strömmade till från alla möjliga håll i landet, en del också från Norge, för att hjälpa till att vräka ner skogarna.

Vartenda litet utrymme i samtliga hus, torp och liknande som tillhörde Floda togs i anspråk som bostad åt folk. Till och med ödetorpen reparerades ytterst nödtorftigt och folk och hästar flyttade in. Praktiskt taget över alla Flodas marker gick huggningen fram. Om allt skulle hinna tas ut på t.ex. 8 år behövde vi lasta minst fem järnvägsvagnar varje dag året om. Alltså måste det gå ännu fortare.

Sågen byggdes vid Högsboholm, det vill säga den stora sågen med två ramar. Dessutom byggdes två mindre sågar på andra lämpliga platser. Högsboholm blev härigenom ett slags nav i rörelsen. Den låg mitt i egendomen Floda och allt timmer från hela södra delen skulle till Högsboholm. Det blev alltså en hel stor industri som plötsligt växte upp där. Sågen placerades öster om kullen mellan sjön och vägen vid sjön Uspens norra strand. Hela den gamla åkern norr om vägen apterades till brädgård. Såghuset blev en stor hög byggnad av ohyvlat, omålat rått virke med en lång transportbana från sjön upp till ramarna, två stycken, som stod ovanpå maskineriet.

I en sidobyggnad monterades den stora ångmaskinen. Ström fanns inte alls i denna avlägsna del av världen. Maskineriet var förankrat med rejäla järn ner i urberget.

Bort efter vägen upp mot Högsboholm byggdes den s.k. matserveringen där en kocka kunde servera åtskilliga måltider på en dag och dessutom härbärgera nattgäster i rum på andra våningen. Den var rödmålad med papptak och hade strålande utsikt över sjön. Dessutom fanns sedan tidigare tre andra stora trähus mellan matserveringen och sågen. Dom byggnaderna var omålade.

Inom ett år var allt förvandlat till en ofantligt skräpig plats. Alla de vackra gamla tallarna som stod som en krans runt den vackra lilla kullen och utgjorde en idyll, fick tyvärr i likhet med nästan allt annat skatta åt förgängelsen. Här gällde det pengarna eller livet.

Uppe på gården togs alla stora som små utrymmen i anspråk för folk och hästar. I nuvarande dubbelgarage bodde t.ex. 8 å 10 man. I östra delen av det som var kvar av gamla manbyggnaden bodde i flera år förmannen vid sågen samt en skogvaktare, resten var skola och bostad för skolfröken.

När jag tänker på hur det såg ut längs vägen från Floda till Högsboholm första gången jag färdades den i den lilla ponnyvagnen och hur det såg ut efter ett par år. Det var som om en jordbävning gått fram. Och ändå tyckte jag ibland att det kunde vara vackert, imponerande och bedövande på sitt sätt, det minns jag. Samtidigt som det skar en i hjärtat att se hur den stora skogen skövlades, får jag erkänna att jag ofta fann själva arbetet härmed fullt av trevliga moment. Det våldsamma livet i skogarna hade även sin tjusning.

Alla befintliga byggnader på Floda och Högsboholm fick givetvis förfalla ytterligare under dessa år - inget byggdes upp - mycket revs ner, vanvårdades. Under dessa år var jag nästan dagligen på Högsboholm eller passerade gården för södergående i skogarna. Högsboholm låg drygt 5 kilometer från huvudgården Floda. Min ena häst hade ofta sin plats på Högsboholm medan jag skötte mitt arbete runt omkring. (Ett särskilt kapitel kunde skrivas om mina hästar).

Jag kan inte minnas att jag under dessa år tänkte vidare på "att här skulle jag vilja bo". Allt hade skamfilats och man hade så mycket annat att tänka på. Högsboholm var trots allt en oas att komma till i dessa år. Den idyll jag sett där en gång hade etsat sig fast i minnet och jag inbillade mig att den kanske skulle kunna uppstå igen ur ruinerna.

På vintrarna då snön lagt sig över mark och hus och skylde allt det fula och kala var det vackert liksom när det grönskade om sommaren och ris och skräp försvann i frodigt gräs och buskvegetation trodde man att naturen nog med tiden ville rätta till och utplåna människans brutala framfart. Snarast, snarast. Det var arbetsamma år under hela den tid avverkningarna pågick. 1923 - 24 nåddes kulmen. Ca 300 man var då sysselsatta och omkring 100 hästar arbetade med framdrivningen. En ständig ström av hästfordon gick dagligen mellan Högsboholm och Floda station med sågat virke, påltimmer, pitpropps, med mera. Många av arbetarna var råbarkade sällar som flyttade omkring dit där arbete fanns och dom var vana vid hårda tag och mycket enkla levnadsförhållanden. Ibland uppstod friktion dem emellan och ibland mellan dem och ledningen, då främst mig.

Slagsmål förekom allt som ofta med blodvite och skador som följd och fjärdingsman hade fullt upp att hålla efter. Folk som hamnade i buren var heller inte så ovanligt. Men här fanns också många dugliga och skötsamma människor, dom flesta av dessa bofasta i bygden och sedermera fria bönder med yrken som murare, snickare, skräddare, slaktare och liknande som extra inkomst under vissa delar av året. Många av dessa kom jag senare att anlita å deras yrkens vägnar och lärde dem känna med respekt och aktning.

Vissa dagar gick hela tågsätt med olika slags virke från Floda. Direkt export förekom, men det mesta såldes genom svenska företag för vidare leverans inom och utom landet.

1923 påbörjades planteringen eller sådden av kalmarkerna, samtidigt som avverkningarna fortsatte på andra håll. De stora kalhyggena brändes av, det vill säga allt ris brändes. Detta gjordes på försommaren och mest om kvällarna. Det blev väldiga bål och det var inte utan risk vi gjorde detta. Ibland kunde man från Floda ja till och med Lerum se hela himlen upplyst av dessa hyggesbränder. Ofta tog jag då min häst eller cykel och gav mig dit från Floda för att följa arbetet.

Hyggena låg vid Tvärsjön och runt sjön Uspen. Sedan dessa bränder rensat marken tog sådden eller planteringen vid och pågick till midsommartid. Det vill säga att praktiskt stora delar av alla marker hade återplanterats fem, sex år efter att avverkningarna påbörjades. Och att jag förestått dessa arbeten - alltid en liten ursäkt för alla de oräkneliga trän jag varit med om att hugga ner.

1923 byggde jag en liten järnväg mellan Björnås och ödetorpet Paradis, ca 2,5 km lång. Den var delvis byggd på stolpar där sänkor förekom. En sluttning till sjön gjorde att de lastade vagnarna själva rullade ner. Då det var brant utför hade vi svårt att kunna bromsa ibland och urspårningar förekom, dock utan större olyckor. För att dra upp vagnarna hade vi ett litet diesellok. Om jag minns rätt sköttes loket och kördes av en prima karl som hette Helge Larsson.

Skogsvårdsstyrelsens ledning var en gång på besök och erbjöds åka med tåget ner till sjön, men. ingen av dem vågade följa med på turen utan de avböjde bestämt. 1925 var det mesta av skogen avverkad men 1926 gjordes ganska stora efterrensningar i markerna.

----------------------------------------------

Jag blev hastigt och lustigt ägare till Högsboholm. Efter ungefär 300 års samhörighet med Floda i ena eller andra formen var nu Högsboholm en särskild enhet igen.

Just vid denna tidpunkten var priserna på gårdar mycket låga, så tiden att köpa var ju lämplig.

Någon månad tidigare hade jag sålt villan i Floda och enligt avtalet skulle jag tillträda Högsboholm den 15 mars 1927.

Jag var intresserad av att veta mer om gården och bygden och började så smått forska i dess historia.

--------------------------------------------------

1848 sålde Hofving både Floda och Högsboholm till sin svärson brukspatronen Karl von Proschwitz som kom från Värmland. Pris 120,000:- kronor. Den senare synes ha satsat betydande summor på gårdarna, speciellt Floda där den nya huvudbyggnaden i sten, med 36 rum, uppfördes 1863 för den enorma summan av 90,000:- kronor. Vidare byggde han de två flyglarna i trä samt den imponerande ladugården. Den tidigare manbyggnaden i trä monterades törst ner och byggdes upp igen på andra sidan sjön och samhället Floda.

Högsboholm hade legat helt för fäfot, husen var i bedrövligt skick, åkrarna igenvuxna och mycket arbete måste till för att åter få gården i skick.

Von Proschwitz gjorde dock inte mycket för husen på Högsboholm. Taken som var brutna med frontespiser revs delvis av och gjordes till raka sadeltak utan takfönster. En del av manbyggnaden, den östra delen revs ner i stället för att repareras och huset som en gång troligen varit 32 - 34 m långt blev nu endast 18 m.

Jordbruket var eftersatt och sköttes av rättaren Petterson med någon hjälp.

Åkrarna gick ända fram till husen och runt själva husen fanns nästan inga träd. Jord- och skogsbruk sköttes med oxar och gårdsplanen var vanlig betesmark. När jag köpte Högsboholm var resterna av manbyggnaden inrättad som skola och bostad för lärarinnan. Vidare bodde skogvaktare Österman i ett rum mot baksidan. Det nuvarande vardagsrummet var skolsal och hörnrummet mot gårdsplanen och nuvarande hall utgjorde lärarinnans sovrum respektive kök. Någon elektrisk ström eller telefon fanns inte framdraget och vatten fick hämtas i hink från en grävd brunn i backen mot sjön. Värme erhölls genom vedeldning i järnspis i köket och två fallfärdiga kakelugnar. Samma sak gällde rättarebostaden. Ett torrdass med tre eller fyra sittplatser i rad i snickarbodens gavel, utgjorde den sanitära anläggningen.

Nu var jag alltså detta ställe, som låg så vackert på sin platå över sjön, som upplevt storhet och vanskötsel och varit boplats för många människor genom mer än tusen år.

Hit skulle jag flytta med min nya unga familj. Här skulle jag försöka skaffa oss ett drägligt levebröd samtidigt som jag måste få satt allting i någorlunda hyggligt skick, och pengar hade jag ju inga.

Mina gamla vänner på Ekudden, Öjared, Tubbetorp och Höja och många med dem tyckte jag var tokig att köpa denna struntgård och dom undrade hur vi skulle klara oss här.

Planerna på reparationer och modernisering tog dock snart form men det var snäva gränser för utgifterna.

I manbyggnaden hade alltså kommunen skola och lärarinnebostad och haft det så i 29 år. Först gällde det att få dem ur huset vilket lärarinnan kategoriskt nekade till. Eftersom vi skulle lämna huset i Floda den 24 april 1927 var jag fast besluten att få manbyggnaden reparerad till dess. På morgonen den 15 mars mötte jag upp hos lärarinnan och när hon fortfarande nekade att flytta lät jag mina mannar bära ut allt bohag, skolbänkar m.m. och körde upp alltihop till missionshuset. Hon var tvungen att följa efter.

Först körde vi bort det ena lasset skräp efter det andra från bl.a. vinden och sedan allt plockats ner och rensats ut röktes hela huset med cyankalium. Planen av huset var enligt följande skiss.

Jag hade köpt mig en öppen Chevrolet 1925 års modell som vi kuskade runt med. Från den 15 mars då reparationerna av den gamla "kåken" sattes igång och till det var färdigt att flytta in var jag igång från tidig morgon till sen kväll. 10 15 man arbetade för brinnande livet. Gårdsplanen grävdes upp för vatten- och avloppsledningar, det såg ut som skyttegravar. Jag disponerade 6000:- kronor i kontanter för denna reparation och jag tror inte det gick på mer heller. Tiderna var på väg från dåliga till sämre och allting var relativt billigt.

Den 15 april flyttade vi upp från Floda. Vädret var april. Möblerna skulle fraktas upp med hästvagn och under första transporten kom en våldsam snöby, tung, våt snö. De möbler och textilier som kunde färga av sig gjorde det. Allt blev vått och otrevligt. Axel körde upp min fru i sin öppna bil och vår son låg i sin tvättkorg och tycktes trivas trots vädret. Nå, - snart var vi installerade i vårt nya hem.

Jag tänkte ofta på hur det hade sett ut första dagen jag åkte vägen från Floda till Högsboholm och hur allt hade förändrats. Jag hade själv varit en drivande fjäder i detta stora förstörelseverk - var det nemesis att jag nu själv fick ordna upp efter mig?

Utefter hela vägen fanns det nu inte ett enda stort träd - alla marker var kala. Det enda som fanns var hallonbuskar men det fanns också i så otrolig mängd att jag aldrig mer skulle få se dess like. På all den skog jag skött sådden eller planteringen syntes ännu inga spår - det var en öken. Men det fanns en slags skönhet även i det som nu var - eller ville jag omedvetet skyla över?

1920 låg Högsboholm så idylliskt på sin platå över sjön med mäktig skog, ja storskog omkring, stora lövträd och tallar, alla öppna ställen bevuxna med frodigt gräs. Från ån upp till gården stod gamla stengärdsgårdar och dessa fortsatte på ömse sidor av vägen upp till missionshuset och en bit in på tjogängarna mot öster.

Vid gården fanns ingen trädgård. Åkern gick ända in till manbyggnaden på sydsidan men det var ett stycke natur, ren enkel natur.

Nu 1927 hade jag gradvis under dessa sju år sett allt förändras och det hade så ofta smärtat mig att vara med om denna skövling och vandalism som försiggick. Samtliga hus såg mycket medtagna ut, skräpigt var det överallt omkring dem, men det värsta var längs hela sjöns norra strand som var en obeskrivlig röra.

Hela åkern utefter ån hade varit en stor brädgård och var nu helt förstörd. Vägarna mellan virkesstaplarna var gjorda av ribbved som påförts efter hand och var nu metertjocka och halvruttna.

Den stora byggnaden som innehöll ramsågarna höll på att monteras ner. Jag rensade hela området genom att plocka upp all ribbveden och byggde kolmilor. Det blev 10 - 12 stora milor av detta området. Stranden fram till gården var helt uppfylld av ribbved liksom stranden bort mot Bocksmossen. 1000 tals lass hade körts ut här. Allt avfall som kunde användas till kolning byggde jag milor av och sammantaget blev det av denna ribben ytterligare 19 riktigt stora milor.

Detta träkol levererades till ett smältverk i Trollhättan.

Efter ett halvår var den gamla åkern rensad igen och färdig att plöjas. Någon nämnvärd gröda blev det dock inte de första åren.

Förutom runt själva, gården var nästan samtliga de gamla stenmurarna mellan Högsboholm och Floda raserade och under 6 år av oändliga transporter blev vägen fullständigt sönderkörd och var till slut nästan ofarbar, utom när den var frusen.

En stenkross fick anskaffas och all lätt åtkomlig sten krossades till makadam. Det var så bekvämt att hämta stenen i gärdesgårdarna och dom fick skatta åt förgängelsen.

Hade jag anat att jag en dag skulle förvärva Högsboholm undrade - och undrar än - om jag då inte hade sparat dom eller försökt förhindra ödeläggelsen.

Stora högar med skräp, ris och avfall släpades ihop och brändes.

Så snart den stora sågen monterats ner bröts dom gamla fundamenten bort och marken planerades.

Emellertid så satte jag själv upp en mindre såg - klingsåg och lådsåg - samma år. Brädgården anlades utefter sjön istället för som tidigare på andra sidan vägen. Men den sågen var mig alltid en nagel i ögat. Det går nämligen inte att hålla rent och snyggt vid en såg. Denna sågen revs ner igen några år in på 30talet.

På åkrarna ordnade jag dikningar och andra förbättringar såsom stenplockning. Jag måste ju försöka få jorden produktiv så fort som möjligt och därmed lite inkomster.

Skogen var ju hårt åtgången men där fanns en del att rensa upp och gallra och dessa arbeten gav ju i vissa fall kontanter varför jag ägnade dessa stort intresse. Det var skog och såg som skulle ge mig inkomster och jag köpte därför alla slag av skogsprodukter såsom timmer, ved med mera för att öka min blygsamma omsättning.

Under de första åren, fram till 1931 gick dessa affärer dock ganska bra och de pengar som blev över gick till reparationer av byggnader, anskaffning av besättning och nya inventarier. Efter arton månader hade jag 15 - 18 nötkreatur och tre hästar.

Vid köpet av Högsboholm 1927 utgjorde fastigheten 13/20 mantal B 16 Floda 3:60 och 1/25 mantal B 22 Floda 3:61. Den sistnämnda fastigheten sålde jag till August Fjäll för 6,000:- kronor.

Inga byggnader fanns där då men i försäljningen ingick en av de tre baracker som Floda haft vid vägen nedanför Högsboholm för arbetarna på sågen. Av denna baracks virke uppförde Fjäll husen på stället och gav det namnet lilla Högsboholm.

Återstoden, Floda 3:60, utgjorde 20 ha åker och ca 160 ha produktiv skogsmark. Inägorna, trädgård, hagar etc. utgjorde knappt 20 ha, totalt ca 193 ha eller knappt 400 tunnland.

När manbyggnaden renoverades fanns en del gamla fina paneler med handyxad baksida men dessa fick kompletteras med nya. Golv och väggar fick rättas upp, tapetseras, eller målas. En enkel värmeledning med grova rör för självcirkulation monterades in och liten vedpanna i badrummet skötte den viktigaste värmen. En vattenbehållare placerades på vinden med en handpump i badrummet. Den fick jag för hand pumpa varje dag i en kvarts timme. Ljus fick vi från fotogenlampor eller stearinljus. Någon ström fram till gården var ännu inte att tänka på. På östra gaveln byggdes ett fult trapphus för uppgång till vinden och nedgång till en liten källare. På baksidan mot sjön och söder byggde jag en enkel träveranda och en liten köksträdgård anlades.

Allt var nog så enkelt men det var ganska trevligt - inbillar jag mig - den dag vi flyttade in.

Rättarhuset stod sedan i tur att ordnas men här blev reparationen rätt nödtorftig. Denna byggnad är troligen uppförd i början av 1700-talet med måtten 10 x 26 meter byggd av handskrätt timmer med mossa emellan stockarna, panelad på insidan och klädd med stående plank på utsidan. Två rum i rättarbyggnadens gavel mot väst med utsikt över sjön ordnades så småningom till gästrum för släkt och vänner.

I övrigt hade rättaren lägenhet mot öster bestående av kök och två rum på nedre botten och ett sovrum på andra våningen. I mitten av huset hade ladugårdskarl två rum och kök. Dessutom fanns bagarstugan med en stor ugn murad av gråsten med en stor kupa. (I detta rum levde under många år innan jag kom till Högsboholm en familj som arbetade på gården. De hade endast detta rum som utgjorde hela deras bostad. och icke förty hade de där flaskat upp 6 barn).

I ett mindre rum mitt i huset bodde David Gustafsson som fanns på gården vid mitt övertagande och han blev kvar intill sin död då han var bortåt 90 år gammal.

Den gamla källaren under det huset, med sina fyra murade gråstensvalv, är ett intressant kapitel för sig liksom den gamla bagarugnen.

Nuvarande garage- och förrådsbyggnad med magasin på övre planet var likaledes 10 x 26 meter...

Både västra och östra delarna var av handskrädda stockar med mossa i fogarna och dessa delar har långa tider varit bostäder för gårdens folk. Studie av stockarna visar att de en gång utgjort delar i en annan byggnad. Det var ganska vanligt att man använde virke från äldre byggnader när man byggde nytt. Även detta hus torde vara från början på 1700 talet liksom rättarhuset.

Rättarhuset hade tidigare såsom manbyggnaden brutet tak med frontespiser och brutna gavlar. Ägaren till Floda omkring 1860 talet, von Proschwitz, lät riva taken på båda husen och göra dem med raka sadeltak. Samtidigt revs ungefär halva manbyggnaden från ca 32 meter till ca 18 meter.

Trossbottnarna i båda husen är mycket äldre liksom konstruktionerna i bjälklagen. De utgörs av grova, handskrädda 6 tums bjälkar upplagda på stenrös. Handsågade eller skrädda bräder ligger härpå med björkbark och stampad lera som isolering. Som väl är står husen på grus så att markfukt inte har kunnat förinta trävirket. Det var dock relativt medtaget vid reparationerna 1931 men fick i alla fall ligga orörda. Ordentligt med ventiler sattes i stället in i grunderna.

Källaren under östra delen av rättarhuset är säkerligen mycket gammal. Ark. Holmdal i Göteborg, känd och ofta anlitad expert på gamla byggnadsverk, studerade dessa fem källarvalv och har kommit till att åtminstone tre av dem tämligen säkert kan dateras till omkring slutet på 1300 talet.

Samtliga tre byggnader, manhuset, rättarhuset och nuvarande garagehuset blev 1948 uppmätta av en docent från Nationalmuseum i Stockholm.

Ladugårdsbyggnaden är dock i sin nuvarande form relativt ny d.v.s. från omkring 1908. Då revs de gamla ladugårds- och loghusen, två byggnader, som låg något hundratal meter västerut på nuvarande åkrar. Av virket byggdes huvuddelen av nuvarande stall, ladugård, svinstall och loge med stort höloft genom hela huset. Efter mitt tillträde byggdes vagnslider med spannmålsmagasin ovanpå mot söder samt en mindre utökning av logdelen mot norr. Detta skedde 1928.

Den s.k. snickarboden med vedbod, verktygsbod, redskapsskjul och torrdass byggdes före min tid, 1923, av dåvarande rättaren Petterson, och har stått sig väl sedan dess.

För att ut virke hade vi under den stora avverkningen byggt en flottningsränna av trä i bäcken mellan Tvärsjön och Uspen. Timret flottades då mestadels löst eller i små flottar på Tvärsjön men på Uspen satte vi samman stora flottar i sydänden och drog upp dem till norra änden av sjön, drygt 3 km.

En stor roddbåt med platt för och akter byggdes för flottningen. Båten roddes långt ut på sjön där den ankrades med ett tungt ankare. En lång wire var kopplad till timmerflotten. Sedan satt två man mitt i båten och spelade genom att rulla in wiren så sakteligen flotten bit för bit över sjön, ett segt och tungt arbete. Det började nu se ganska trevligt ut vid gården - plantskogen växte ute i markerna - ris och skräp var till stor del borta, husen reparerade och målade, staket uppsatta och stengärdsgårdarna delvis ersatta med nya sådana.

Högsboholm med skog, sågverk, kreatur och lantbruk var och förblev den fasta punkten de åren.

Jag började så smått att rita på huset - vilket inte var så lätt ändå. Resultatet syns än och får väl så förbli i min tid men även denna den andra gången jag byggde till och ändrade vågade jag inte gå så långt som jag egentligen önskade. Jag hyllade alltså min gamla princip att inte lasta mer än jag kunde dra. Jag var besluten att inte göra huset för stort och omständligt varigenom det kunde bli för dyrt i drift. Min största önskan var att bygga ingången d.v.s. "stora ingången" mitt på framsidan och köksingången på östra gaveln, men det visade sig - vilket kan rekonstrueras än idag, medföra att huset fått ännu flera rum. Det hade varit svårt att bibehålla matsalen där den var och är, den hade blivit "havestue" och matsalen antagligen mot gården i stället för mot sjösidan. Enda lösningen hade då antagligen varit att bygga ut hela vinden och flytta dit alla sovrum och huset hade därigenom blivit onödigt stort. Efter mycket funderande blev det alltså som det nu är (detta troligen skrivet på 50-talet före branden Ivars anm. 2006).

Gott eller dåligt? -ja brister hade huset fått i ena eller andra alternativet. Det är inte så lätt att mixtra med gamla hus om man samtidigt vill bevara det som redan finns.

Tillbyggnaden och totalrenoveringen pågick under en stor del av 1931 och utfördes efter mina egna ritningar.

Först började vi med att gräva ut för en källare under utbyggnaden. Den blev 2,5 m djup och ca 80 m2 stor. Golv, väggar och tak helt gjutet i betong, skulle innehålla pannrum, tvättstuga, vedupplag, matkällare för konserver, stor zinklåda för is samt separator för mejeriprodukter.

Vidare skulle plats finnas för hydroforrum med trycktank för vatten, en liten vinkällare samt trapphus med förrum. För att avlopp från källargolv fick rören läggas under golvet vilket gjorde rörgravarna mycket djupa liksom dränrören, dubbla sådana runt källaren under golvnivå alltså mer än 3 m under marken. I dessa rörgravar drogs också inkommande vatten från brunnen och avloppsvattnet med förgrening vidare till två enkammarbrunnar i backen 40 meter in från sjökanten. (Samtliga dessa ledningar blev 1948 ersatta med nya då också rättarhuset fick kallt och varmt vatten, centralvärme och avlopp.)

Tillbyggnaden gjordes i kraftiga plankväggar, såväl ytter- som innerväggar med stående klädsel på utsidan, luftspalt och dubbla porösa fiberskivor på insidan med ytterligare en hård fiberskiva för tapetsering eller målning.

Vi hade ingen elektrisk ström till gården och jag hade underhandlat med såväl Trollhätte kraftverk som Colléns i Mölnlycke i mer än ett år om en kraftledning. Priset reducerades från begärda 17,000:- kronor till 900:- under den tiden.

Högsboholm var enda abonnenten.

Jag passade på att dessförinnan dra alla ledningar färdigt i husen efter hand som byggarbetena pågick i väggar som tak, i bostadshus som ekonomibyggnader. Slutligen gjorde jag upp med Trollhätte Kraft om högspänningsledning till gården. I överenskommelsen ingick att allt skulle vara klart i god tid till julen 1931. Det var många ingrepp i samtliga byggnader på samma gång. Våra bekanta tyckte det varit så trevligt med husen upplysta av levande ljus och fotogenlampor vid festligare och även vardagligare tillfällen.

Den 22 eller 23 december var en stor dag i ljusets tecken, då släpptes strömmen på. Eftersom inga mätare skulle installeras förrän efter ett par veckor lät vi alla ljus i huset brinna hela kvällarna och tyckte det var mycket festligt. Det var en stor lättnad att slippa fotogenlamporna och stearinljusen inte minst med hänsyn till brandfaran.

I färskt minne fanns det tillfälle då vi hade gäster och en enkel måltid serverats i matsalen och lämnats utan tillsyn. När vi gick in för att äta fann vi att en fotogenlampa fallerat och sotat ner hela matbordet med allt därpå till oätligt. Sådant kunde hända. Vidare åtgick ganska mycket arbete till att sköta och hålla lamporna rena och funktionsdugliga. Brandfaran var också alltid en realitet med småbarn och unga hjälpredor i gammalt trähus.

På våren 1932 ändrades den 1927 anlagda trädgården, lindhäckarna och lindarna i dessa planterades och ramen för trädgården var nu given. Jag ville ha så liten trädgård som möjligt och så lätt att sköta som det gick att få.

Sågen gick sämre - vi var nu inne i den depressionstid som jag väntade redan 1929. Vi sågade och tillverkade på den tiden mycket fisklådor, men priserna var ständigt i sjunkande. Trävaror i övrigt var ganska billiga också. Jag hade drivit fram ganska mycket timmer från södra skogsskiftet under de två senare åren och där var efterhand inte så mycket att hämta - samtidigt som jag ville spara på den skog som var kvar på själva Högsboholm efter den stora avverkningen 1920 - 27. Det som emellertid ständigt stack mig i ögonen var att vi aldrig kunde hålla rent runt sågen nere vid sjön. Vintern 1933 började vi plocka ner sågen, nummer två på samma ställe på tolv år. Det var skönt att få bort skräpet och nu satte vi igång att rensa runt hela kullen och utefter sjökanten där brädgården legat. Nu såddes gräs, planterades björkarna efter sjön och längs vägen och vi byggde färdigt stenmuren fram till bäcken.

Manbyggnaden var som rättarhuset och magasinshuset nu ca 26 x 10 meter, med två verandor. Huset hade vedeldad centralvärme, rinnande kallt- och varmt vatten, elektrisk ström och var efter tidens mått vinterbonat och i stort sett en modern bostad. I matsal och vardagsrum installerades vackra parkettgolv och väggpaneler i båda rummen lika dem som en gång funnits.

Mellan husen planades marken, jord tillfördes och gräsmattan anlades liksom den på manbyggnadens baksida - totalt omkring 5,000 m2 gräsmattor att slå med manuellt körda gräsklippare. På gården hade vi nu rättare, ladugårdsskötare till 16 - 17 kor och tjur samt ca 50 svin om året plus tre ardennerhästar. I rättarhuset bodde rättare och ladugårdskarl, ytterligare en lantarbetare, alla med familjer, och så David Gustafsson som ju bodde på gården redan när jag övertog den.

På sågen arbetade 4 man fast plus vissa dagtingare. Vidare hade vi en kvinna som skötte den s.k. matserveringen som låg vid vägen upp mot gården.

Vid denna tid fanns åtskilliga barn på Högsboholm och här rådde liv och rörelse. Barnen gick alla i Högsboholms skola där lärare Sjögren med stor respekt och spanskrör >>(rotting)>> försökte göra gudfruktiga och goda medborgare av dom. Skolan hade bara en skolsal där alla klasser samsades. Barnen gick i skola varannan dag och enligt gammal sed skulle hjälpa hemma på gården de andra dagarna. Högsboholms skola liksom Råbo skola en kilometer mot Hindås var båda i början av 30-talet fulla av elever. 10 - 15 år senare var båda nedlagda.

----------------------------------------------------------------------

Först omkring 1943 började jag så smått tänka på och ordna de värsta bristfälligheterna på husen på Högsboholm och 1944 gjorde jag upp ett litet program eller en plan över en del större arbeten som jag önskade få utföra så snart som möjligt.

Trädgården ökades ut och stenmurarna runt byggdes upp som terrass mot sjön. Vattenledningar, avlopp och centralvärme i rättarhuset installerades.

Mellersta lägenheten helrenoverades och blev till 2 rum och kök samt hall och duschrum.

Häststallet byggdes om, ökades ut till nuvarande storlek med nya fönster, fyra spiltor, automatiska vattenhoar med mera - snyggt och lättskött.

Därefter kom ladugården som också fick nya fönster, nya bärande stolpar, portar, matbord, automatiska vattenkoppar och inte minst Linotolklädda väggar.

Ett nytt värmesystem med stor panna som betjänade både manbyggnad, rättarhuset och ett nyinrett dubbelgarage i magasinshuset. Helt nya verandor byggdes på rättarhuset. Där installerades fyra duschrum, tvättställ i flera sovrum, och rostfria diskbänkar i köken. Överallt kallt och varmt vatten från djupborrad brunn 51 meter ner i berg. Ny avloppsbrunn anlades också i backen mot sjön, en rejäl tvåkammarbrunn som sedermera kopplades till ytterligare en enkel sådan. Modernt svinhus, isolerat och väl ventilerat inrättades 1949.

Under manbyggnaden fanns från äldre tider inga spår av källare. Under rättarehuset fanns ju de fyra gamla valven och valvade mittgången och det påstods att det skulle finnas en underjordisk utgång. En sådan hittades aldrig men vid utgrävningen av nuvarande källare i manbyggnaden fann vi att en stensatt gång över gården mellan husen förde till gaveln på manhuset där en ingång funnits i gamla dagar. Stensättningen av en gammal trappa visade att huset varit 32 - 34 meter långt. Vidare har man kommit fram till att i flydda tider all mat lagats i den s.k. bagarstugan i den stora ugnen i rättarhuset och burits över gården till manbyggnaden

Våren 1945. Världskriget slut. Europa i ruiner och utfattigt. Brist på det mesta men en gryende optimism började märkas. Högsboholm började nu bli riktigt i ordning och det gav mig tillfredsställelse att åter få lite medel att fortsätta upprustningen.

Jag har mångfaldiga gånger känt lycka över att äga denna lilla plätt på jorden som heter Högsboholm. Kanske beror det på att en del av själen varit med. Jag har fått denna jordbit att förvalta. Jag har varit med om att skamfila den, suga ut den och sedan sätta den i ordning efter bästa förmåga. Den har ibland varit ett smärtans barn men jag har älskat det barnet.

--------------------------------------------------------------------------------------

Jag tyckte nu att jag fått Högsboholm någorlunda i det skick jag under resans gång önskat.

Men den 28 februari 1958 brann manbyggnaden ner till grunden.

Det var en kall dag med ganska mycket snö, kanske 20 centimeter och frisk västlig vind från sjön.

Min fru och jag satt och åt lunch i frukostrummet när plötsligt huvudentrén öppnades och åtskilliga mannar sprang omkring och i panik började bära ut våra möbler och inventarier och parkera dem ute i snön på gårdsplanen. Vi rusade upp och undrade vad som stod på. "Det brinner för fullt i övervåningen", skrek någon och kämpade vidare med någon möbel. Mycket snart dök det upp folk från ingenstans och hjälpte att bära ut vårt bohag i snön.

Väl ute stod det klart att branden tagit en sådan fart att huset inte kunde räddas. Lågorna slog ut genom taket i hela västra delen mot sjön och därifrån kom kraftiga vindbyar.

Bengt Nilsson, ägaren till sågen vid Floda Trä hade genom en lucka i skogen sett just den delen av taket och övre gaveln på huset från ett par tre kilometers håll och omgående stoppat sågen, fått upp allt manskap på en lastbil och hastat upp till Högsboholm. Detta räddade sannolikt det mesta av lösöret från förintelse i lågorna.

Vi hade vid denna tid skaffat en hel del antikviteter och gamla saker och dessa räddades till största delen. Däremot hade min fru just ärvt hela sin fars hem från Köpenhamn, vilket hade magasinerats på vinden och allt det gick förlorat. Däribland fanns många fina och vackra saker.

---------------------------------------------------------------------------------

Anledningen till branden var sannolikt en glödlampa som hängts upp på en spik intill ett fruset vattenrör för att tina det. Förmodligen har lampan fallit ner i sågspånsisoleringen och antänt den.

Först i april kunde vi börja riva resterna av gamla huset och börja bygga igen. Under tiden ritade ark Steneby det nya huset, el och vvs projekterades. Det bestämdes att det nya huset skulle stå färdigt för inflyttning till julen 1958. Vid branden störtade de tre skorstenarna ner och blev till högar av murbruk. Egendomligt nog klarade sig den gamla vackra kakelugnen i matsalen någorlunda väl och kunde så småningom monteras upp på annan plats i det nya huset som hade lägre takhöjd och på så sätt sparades ett skift kakel. Några kakel hade sprickor andra fick ersättas med nytt material men nu står den där och är fullt brukbar i sin enkla skönhet.

Det gamla huset var timrat av handskrädda stockar med mossa emellan och sammanfogade med grova pinnar. Virket var så hårt att det nästan inte gick att såga i med motorsågar.

Den stora linden utanför köksentrén blev illa åtgången av de höga lågorna men vi klarade den för framtiden genom att kapa ner grenverket väsentligt och plåtsko de grövsta grenarna i toppen.

Det nya huset byggdes med hela plankväggar med isolering och panel på utsidan och gips på insidan. Isoleringen rekommenderades i konstruktionen till 5 cm i väggarna vilket vi ökade till 10 cm. Även det har senare tyvärr visat sig vara för lite men i övrigt har det nya huset nu fungerat hyggligt.

Inflyttningen började i mitten på december och till jul hade vi alla familjemedlemmarna boende några dagar som traditionen bjöd.

Renoveringar och förbättringar fortgick. Den gamla linden i backen mot sjön tros vara från den tiden då rättarhuset byggdes alltså på början av 1700-talet. 1950 började toppen av kronan att vika sig och stammen att skruva sig. Toppen skars ner och två stöd och fundament byggdes,

Jag hoppas den nu skall klara sig ännu några 10 tals år.

Min fru och jag bodde nu nästan helt på Högsboholm. Logen byggdes om, nytt betonggolv blev inlagt och maskineri installerades för blandning av hårdbetongmaterial till Linotol.

I rättarhuset bodde tre familjer plus gamle David Gustafsson som flyttat upp i gavelrummet mot sjön. I huset fanns nu fyra duschrum med wc, rinnande kallt och varmt vatten och centralvärme.

David hade redan bott på Högsboholm länge när vi flyttade in 1927. Han var en seg liten gubbe som kunde vara ganska vresig ibland. Eftersom han en gång varit på Norska sidan gränsen ansåg han sig som berest och trots att han bott på Högsboholm i mer än trettio år och endast gjort sina vanliga tågresor till Alingsås Vinmonopol var fjortonde dag, fick jag flera gånger höra att han fortfarande var på resande fot och faktiskt ännu inte bestämt sig för om han skulle bli fast anställd och boende på gården. När han så småningom slutade med sina blandade sysslor var han långt över sjuttio år och fick då vindsrummet mot sjön att disponera till döddagar, med fri värme och el samt en fast dusör i månaden. Vi skaffade honom ett nytt matbord med stolar, nya mattor, skåp och en ny riktig säng med fjädrar och madrass. Sängen slängde han ut inom kort och installerade sin gamla hemmagjorda av ohyvlade bräder och med halmfylld madrass. Han hade aldrig haft en modern säng och kunde inte sova i en sådan nu. Ingen visste Davids riktiga ålder men vi tror han var omkring nittio år gammal när han stilla somnade in en dag.

Under flera år diskuterade jag med kommun och myndigheter om att få dra vägen som nu gick genom gården alldeles utanför fönstren i "rättarhuset" och mellan stenmurarna i backen, där den var mycket smal, till att gå bakom ladugården i en mjuk sväng runt hela gården. 1964 var vi överens och efter att ha avstått marken för en blygsam ersättning byggdes vägen såsom jag önskade och fick god bredd och lagom stigning, till nytta för alla som använde den.

Här slutar Sven Voelers krönika över hans liv med sitt kära Högsboholm.

Nedtecknat av Ivar Voeler efter handskrivna handlingar på halvdanska hittade efter Svens bortgång. Sven blev 73 år gammal och dog på Högsboholm den 15 oktober 1969. 

Bilder från avverkningarna

>>> Sågen och timmerflottningen  --- GÅR DET ATT TA MED DESSA BILDER ????

Kapitel 3

Byggnaderna på Högsboholm