SJ-huset

Minnen från Floda av Rune Nordgren

(Rune Nordgren växte upp i 1930-talets Floda)

FÖRKLARING

VARFÖR OCH HUR JAG GÖR DESSA MINNESANTECKNINGAR

Pappa var ganska tystlåten och lugn, mamma däremot var livlig och pratade gärna, men vad hjälpte de, intresset för att lyssna fanns inte. Först när man blir äldre och nostalgisk ångrar man sig. Tänk om man lyssnat på dem, tagit vara på vad mamma berättade om sin ungdom när seklet var nytt, om brister och fattigdom under första världskriget om svårigheterna när spanska sjukan härjade. Pappa kom faktiskt ihåg sekelskiftet 1900 och har berättat om hur de den 23 oktober 1904 upplevde jordskalvet som fick människorna att springa ut ur husen och trodde det var jordens undergång. Han talade också om att farmor flera gånger rest till den kloka kungsbackagumman när hon varit sjuk, för att få hjälp.

Även morfar Challe som gärna pratade, hade massor att berätta, han var masthuggsgrabb, uppvuxen vid hamnen i Göteborg då man fortfarande kunde bada i den.

Det är faktiskt sant det jag försöker berätta, men faktum kvarstår ju, de tråkigaste händelserna har väl förträngts och det är ---mina åsikter--- som kommer fram, det hade säkert kommit i annan dager om någon annan berättat.

Tänk på att detta är första gången jag ger mig på något sådant här. Jag försöker skriva i berättar- form så det är avsiktligt att en del ord är i talform. Ni kommer säkert att hitta många fel, kommatering t ex. är jag dålig på. Så ha överseende med felen och eventuella upprepningar.

Ett litet tillägg: En dag på sextiotalet träffade jag en flodabo när jag var på väg till biblioteket, han är några år äldre än jag, han skojade och sa "se där kommer en av Nordgrens odågor," jag som alltid tyckt att jag varit en snäll liten gosse, men ju mer jag skriver får jag nog tyvärr hålla med honom.

Till Floda

Så sökte pappa transport till Floda, han talade om för oss att nere i Floda var loken elektriska och visslade inte som ångloken utan tutade istället, både Jonne och jag var mycket intresserade.

På resan ner till Floda fick vi vänta en natt (möjligen i Laxå). Pappa ordnade så vi fick sova i en vagn, för Jonnes och min del blev det inte så mycket sova, vi hade ju så mycket att titta på. Den natten såg vi ellok.

Reds anm: Enligt församlingsboken sker inflyttning till Floda 1929-01-04.

Floda

I Floda fick vi en lägenhet på ett rum och kök, med vedspis och kakelugn. I rummet var de murriga bruna ganska mörka tapeter, bland tavlorna var en stor tavla som delvis var av kork, troligen föreställande Örebro slott. Varje gång banmästaren kom på bostadsinspektion vilket skedde en gång om året ville han köpa den, trots att han bjöd rätt bra ville mamma inte sälja, den var ju hennes arvegods. En annan tavla i tryckt kartong var ett motiv av en man vars ögon följde oss vart vi gick i rummet, det tyckte vi var mycket märkvärdigt. Vid en vägg stod en brun bäddsoffa klädd med pegamoid, på buffén vid den andra väggen bland prydnadssakerna fanns ett litet kinesiskt hus pappa lövsågat i yngre dar, taket kunde lyftas av och inuti förvarades fotografier. Vatten och avlopp fanns inte, vatten fick vi hämta i en pump ute på gården och slaskspannen tömde vi i ån. Givetvis var det utedass, dassen fanns i den gaveln på vedbodarna som vette mot ån och hade en underbar utsikt över ån, men den hade vi ju ingen nytta av, man kunde ju inte sitta med öppen dörr.

Till lägenheten hörde källare under huset och i uthuset en vedbod. Utefter ån låg ett gammalt uthus med möjlighet att ha höns. Detta tog ju pappa naturligtvis vara på, bondpojk som han var, så de första åren hade vi höns. Varje gång pappa skulle nacka en höna var det full uppståndelse alla ungarna var där och tittade, när pappa högg huvudet av hönan och höll den i benen så långt ifrån sig som möjligt, tyckte vi det var hemskt när den flaxade med vingarna en stund efteråt utan huvud.

På gården hade vi också en berså, hallonland och två äppelträd, ett med sävstaholmsäpple och ett med vinterfrukt. Vid ån fanns två bryggor, en där det var strid ström och en längre ned där det var djupt vatten. Vid den nedersta bryggan, där vattnet var lugnare, sköljde och klappade tanterna tvätt.

Min första lekkamrat var Karl-Erik Björk, som bodde strax intill. Hans pappa hade verkstad

i bottenvåningen i deras hus. På väggen mot göteborgsvägen, stod med stora bokstäver "Björks mekaniska verkstad" självskrivet höll vi inte alltid sams. En gång när mamma hade tantkalas börja vi att bråka, jag fick stryk och sprang gråtande in och skvallrade, men mamma vände mig i dörren och skickade ut mig igen. Jag hade stor respekt för Karl-Eriks pappa han var stor och rund, drack rikligt med öl och pratade högt, men han älskade Karl-Erik och kallade honom min körv…

På våren, den tionde april, föddes Gun. Dagen när hon skulle döpas var vi uppklädda i bästa kläderna, men vi kunde naturligtvis inte hålla oss stilla utan höll till vid ån där Jonne ramlade i. Inne hade gästerna samlats och när prästen kom så kom Jonne efter honom uppför trappan drypande våt, stackars mamma.

De övriga hyresgästerna på gården var: stationskarl Eriksson med fru Olga. De hade två döttrar Lilly i Jonnes ålder och Mary i min ålder. Stationskarl Erik Sand, vad tant Sand hette i förnamn vet jag inte, de hade tre döttrar, Ingrid var äldst, Britta i Jonnes ålder och Ulla lika gammal som jag. I samma hus, som vi, bodde Evald Johansson tillsammans med sin gamla mamma och syster Alfild. Han var vid el-avdelningen. De var religiösa och mycket stillsamma det hördes aldrig något ljud från deras lägenhet. De var tydligen mycket hänsynsfulla också, tänk vi var så många personer och levde i köket, vägg i vägg med dem, de fick säkert höra mycket väsen och barnskrik.

På stationen användes fortfarande telegrafen vid tåganmälan. Den ansågs säkrare än telefon. Pappa fick lära sig den, så han kunde rycka in i tågklarerartjänst vi behov.

Tvärs över vägen vid vår grind var söndagsskolan i Missionsförbundets lokal. Småskolelärarinnan Gerda Andersson var söndagsskollärare men ersattes ibland av banvakt Fritz Carlsson. Trots att vi bodde så nära kom vi alltid sist och ofta försent. "Tryggare kan ingen vara" hördes oftast när vi var på väg uppför trappan. I den lokalen hölls också föredrag med skioptikonbilder, det var ett nöje som vi inte missade, allra helst som vi barn i fick gå in gratis. Föredragen var av skilda slag oftast var det någon missionär som visade bilder på verksamheten i Afrika. Men även andra ämne förekom, en gång var det en man som föreläste om Madeira, dess vackra natur och att man där kunde åka släde på gatornas kullerstenar. En gång förelästes om den starkt befästa Gibraltar-klippan alla dess insprängda gallerier med sina mängder av kanoner, mest intresserade blev vi nog när han berättade om aporna där, en annan gång berättades om Italien och om Roms historiska platser och dess katakomber. Sådant fascinerade mig till den grad att det har fastnat i minnet och att jag när jag vid senare ålder upplevt de tre platserna varit verkligen intresserad och förtjust.

Som granne till oss fanns också handelsboden vi handlade i, "på bok," alla varorna skrevs upp i en bok med styva pärmar och betalades vid månadens slut Det var en riktig lanthandel, med massor av saker som hängde i taket, fotogenlampor, stövlar, tofflor, kokkärl, seldon och mycket annat. Affärsinnehavaren hette Axel Johnsson och titulerades grosshandlarn. Han bodde med fru och två döttrar ovanför affären. Johnssons tillhörde societeten i Floda de hade piga och som hjälp i affären fanns två biträden och en springpojk. De hade också en stor flott grå cabriolet som de åkte ut i några gånger på året. Johnsson brukade retas med mig och kallade mig för Petrus och varje gång blev jag förstås rasande vilket gladde Johnsson som log med hela ansiktet. Mamma och pappa umgicks lite med biträdena som hette Holger och David.

Radio var inte så vanligt, Mamma och pappa hade tidigare en lite kristallmottagare med hörlurar, men hade nu slagit på stort och skaffat en radio med högtalare. Flera gånger när det var idrotts-utsändningar var rummet fullt av unga pojkar som lyssnade.

Nu när vi kommit så nära Torp var vi ofta och hälsade på farmor och farfar. Trots den korta resan måste vi byta tåg i Alingsås. Strax efter avgången från Alingsås, såg man på vänster sida Nordiska Chokladfabriken "en karamellfabrik". Tänk att få arbeta där, det måste vara ett paradis!

Nu kom vintern med is och snö. Jag hade små skidor utan bindningar bara en rem framtill över skon så det var ofta man tappade dem i backen. Stavarna var av trä med en rund trätrissa nertill. Skridskorna var rundskridskor, spetsskridskor var jag för liten att ha ansåg pappa. På Sävelången gjorde de stora pojkarna en iskarusell. I ett hål i isen satte de ner en kraftig påle, när den frusit fast, fäste de en lång stång med en liten kälke i ändan. Det blev en väldig fart på karusellen när pojkarna på skridskor sköt den runt. Vi små fick åka rätt mycket men den var väl egentligen avsedd för pojkarnas jämnåriga flickor.

En dag var det ett väldigt väsen på gården, farbror Sand stod vid ett träd och slog en säck mot stammen allt vad han orkade, han höll på att slå ihjäl deras katt som låg i säcken, men en katt har ju nio liv sägs det, så den var långlivad och skrek så det hördes lång väg. Skrek gjorde också alla tanter och barn som kommit ut på grund av oväsendet, även farbror Sand hulkade och grät. Slutet på den sorgliga historien blev att farbror Sand, när han inte fick död på katten, gick ner till bryggan, kastade säcken i forsen. Det var en fadäs det också, säcken flöt iväg och man hörde kattens jamande och skrik, men längre ner i ån sjönk den väl så katten slapp lida längre.

Den 8 maj 1930 avled farmor efter en tids sjukdom. Det var en verklig gammaldags begravning. Alla tanterna hade svarta slöjor och alla var givetvis svartklädda. När vi kom dit bjöds det på kaffe och vin, vi barn fick förstås saft. Sedan gick alla ut på gården, där kistan stod uppställd på två bockar, locket togs av och alla fick gå fram för att titta på farmor. När detta var gjort och kistlocket var på plats igen, kom likvagnen, som drogs av två hästar.

Kistan lastades in, i en lång rad gick sedan alla begravningsgästerna den långa vägen till Bälinge kyrka. Efter begravningen fick sen alla gästerna trava tillbaka den långa vägen till farfars, där vi åt middag. Innan hemresan serverades kaffe, saft, tårta och vin samt en begravningskaramell, den var som en julgranskaramell men den var förstås svart.

En sommarkväll, när jag hade lagt mig, gick mamma fram till stationen för att prata med pappa som jobbade sent, en stund efter knackade det på dörren och en gubbe med stort lurvigt skägg kom in, det var luffaren Möbel, han frågade om jag var ensam vilket jag sa att jag var, men han trodde mig inte för radion som var på hördes inifrån rummet så han gick in dit för att kolla. Jag skulle tro att hjärtat slog på den lille gossen, som kröp djupt ner i soffan men det hände naturligtvis inget. När Möbel såg att ingen fanns i rummet knallade han ut igen. Luffare Möbel som hette Segerlind bodde i en liten stuga i Hemsjö där han flätade korgar och kassar. Några gånger på året kom han till Floda och sålde sina alster.

Det var runt stationen som det mesta rörde sig i Floda och där höll vi ofta till, trots att pappa inte tyckte om att Jonne och jag var där. Bakom station, där vägen till herrgården går över ån, fanns ute i ån en gammal röd kåk som varit såg en gång i tiden. Säkerligen var det ganska farligt att ta sig in där på de gamla murkna brädorna, men detta lockade oss småpojkar ännu mer. Under golvet strömmade vattnet fram i en väldig fart och bildade stora virvlar med ett råmande ljud, hur stora är svårt att säga nu, för allting var ju så stort när man var liten, men jag skulle tro att de var bortåt 30 – 40 centimeter i diameter. Den kåken revs sedan när bygget på det nya kraftverket började. Nya människor, vattenrallare, kom nu inflyttande tillfälligt till Floda. En familj, som hade en pojk i min ålder, bodde på andra våning i kaféet (Reds. anm. Revolverhallen) vid göteborgsvägen. Jag var med honom hos dem en lördag eftermiddag. Runt köksbordet i köket satt hans pappa och tre andra gubbar. De hade satt en stor kastrull med vatten på spisen och i den hade de satt en massa ölflaskor för värmning. Gubbarna blev inte glada när de tog upp flaskorna, bottnen hade lossat på allesammans.

Mellan kaféet och järnvägen, vid underfarten hade vi vårt trädgårdsland. Att ligga och rensa där var man inte så särdeles intresserad av, men pappa var noga med att vi skulle hjälpa till och samtidigt lära oss. Vi fick också fröer och egna land att sköta. Det som skördades var säkerligen ett välbehövligt tillskott i hushållet.

En vinterdag hade farbror Sand lånat hem den stora släden de hade på station, för att transportera resgods till och från tågen. På vägen från Sands och ner till uthusen, utefter huset vi bodde i, var lite utförsbacke. Vi barn fick sätta oss på släden och han skjutsade iväg oss ner. Vi hade åkt halva vägen ner, när den tunga släden körde mot stenfoten på vårt hus och på den sidan satt Ulla, hans flicka, med benen utanför. Hon fick benen ordentligt i kläm. Ont gjorde det säkerligen och farligt såg det ut. Ulla grät, och Sand var alldeles förtvivlad, men som tur var hade släden ingen hög fart, resultatet blev lite skrubbsår på benen.

Mamma sjöng ofta, hon hade en bok med svart blank pärm som hon hade skrivit upp sånger i. En sång handlade om en liten flicka, jag tror den hette "I en sal på lasarettet", flickan låg sjuk och hennes mamma kom aldrig och hälsade på henne, när hon sjöng den var det jag som grät. "Älvsborgsvisan" var väl också sorglig, som många andra visor i skillingtryck, men den var lite mer spännande tyckte man. När mamma sjöng "Det var så hemskt i den mörka natt", som visan börjar, då riktigt rös man. Men alla visor mamma hade antecknat var säkerligen inte sorgsna. Pappa hade ingen sångröst, när han vyssade Gun till sömns på kvällarna satte han tungan mot de övre tänderna och fick fram ett visslande entonigt ljud.

Var det dåligt väder hjälpte jag mamma i köket, hur mycket hjälp det nu kunde vara? Skalade

potatis, hämtade vatten, tömde slaskespann, jag skulle bli kock, när jag blev stor, mamma hade sytt mig en kockmössa, så jag kände mig nog som en riktig kock.

Skolan börjar - Småskolan

Tiden gick, så började skolan. Första dagen följde mamma mig, det var inte så främmande, lärarinnan kände vi redan det var ju vår söndagsskolfröken Gerda Andersson. Vi hade lång väg till skolan, nära två kilometer men det fanns de som hade längre. Berit och Ingrid, två flickor, som bodde i Blåbärsås och Pålstorp hade redan gått väl så långt, delvis genom skogen, när de kom till stationen, där vi brukade samlas.

Redan andra dagen hade Karl-Erik tröttnat. Fram på förmiddagen räckte han upp hand och bad att få gå ut på dass. När det dröjde för länge gick fröken ut i avklädningsrummet och då Karl-Eriks kläder saknades, förstod hon att han hade gått hem. Karl-Erik kom nästa dag. Vi var inte så antika att vi använde griffeltavlor som Jonne hade gjort i Mora. Vi fick bokstäver på små papperslappar som vi fick föra tillsamman till enkla ord. Som läsebok hade vi "Sörgården" när vi gick i första klass och "I Önnemo by" i andra klass. Våra skrivböcker hade snedställda streck på raderna så vi skulle hålla rätt lutning på bokstäverna när vi skrev. På rasterna höll vi ofta till i en liten skogsdunge, som låg vid sidan av skolgården, där sprang vi pojkar runt på stigarna och lossades att vi körde bil eller motorcykel. Vi hade brutit lagom stora pinnar, där grenar var kvar som skulle föreställa broms- och frikopplingshandtag. Alla skulle vi vara Ragnar Sunnkvist den stora racerstjärnan.

Någon dag i veckan hade vi, i första klass, pappslöjd då vi fick klippa och klistra bl.a. gjorde vi julgranskarameller och små korgar att hänga i julgranen.

Då lärarinnan var mycket religiös, resulterade det i att vi fick väl mycket kristendom. Jag var nog en liten känslig gosse för när fröken talade om ordspråket "börjar med en knappnål slutar med en silverskål", tog jag åt mig det ganska hårt, för nog hade det hänt någon gång att man knyckt en sockerbit från mamma och lik så några gånger hade jag varit med de stora pojkarna och pallat äpplen i trädgårdarna. Men några frön sådde hon säkert. Hemvägen från skolan tog säkerligen ganska lång tid, det fanns så mycket intressant, nästan alltid gick vi stockholmsvägen när vi gick hem, utefter den rann en bäck så det var ofta man kom hem blöt om fötterna. En dag när vi gick hem från skolan, blev Karl-Erik och jag osams. Han trodde på jultomten, men mamma hade berättat, att jultomten inte fanns utan det var någon som klätt ut sig. Karl-Erik gick arg hem till sig, men på eftermiddagen var vi vänner igen.

Fröken talade om hur farligt det var att dricka kaffe, och frågade om det var någon som drack kaffe innan de gick till skolan, givetvis räckte jag upp hand och fick skämmas. Vi var inte många som räckte upp hand men jag är säker på att nästan alla drack kaffe på morgonen. Hemma fick vi alltid kaffe och smörgås innan vi gick till skolan och de gånger jag gick upp för att hämta Karl-Erik drack han alltid en stor kopp kaffe innan vi gick. Jag älskade kaffe särskilt när man mosade en vetebulle med några sockerbitar i en kopp och hällde kaffe över.

Det förekom ofta att Karl-Eriks halvbror Gunnar, som var mycket äldre än oss, spelade på deras orgel med oss småpojkar stående intill sjungande för full hals. När vi stod där en dag tog Karl-Erik mig i armen. "Kom här Rune skall jag visa dig något." Vi gick in i ett rum intill som ännu inte blivit inrett, där låg en katt med en kull alldeles nyfödda ungar.

Skolgången i Floda delades upp i; småskola första och andra klass, folkskola tredje och fjärde klass för fröken och femte samt sjätte klass för lärare.

Fritiden hade vi aldrig något problem med den fylldes med lek och upptäckter, alltid fanns det något att titta på. Bakom station, där ån började, byggdes den nya kraftstationen och vid ångbåts-bryggan, som också låg bakom stationen, fanns ett järnvägsspår med en kran där arbetarna från Tollered lastade över bomullsbalar från järnvägsvagnarna till pråmar, som bogserades av ångbåten Sävelången (vi sa alltid Knacka-Johan) till Tollered. Varje vår kom kursdeltagarna, så kallade vi alla de unga människorna som kom till Nääs slöjdseminarium, då gick det livligt till på station, alla kom ju med tåg och de flesta hade polletterat resgods att hämta. Knacka-Johan fick göra flera resor fram och tillbaka för att transportera alla människor och gods.

Pappa hade frisöndag över midsommar, på midsommarafton tog han med hela familjen till midsommarfirandet i Nääs, färden gjordes med Knacka-Johan både dit och hem, då vi var så många som skulle dit fick vi åka i pråmen som var försedd med bänkar att sitta på. I fortsättningen blev det många sommarkvällar vi ungar tog oss till Nääs, dansandet fortsatte hela sommaren, vackra kvällar ute på planen annars inne i lekstugan. Då fick vi förstås traska och gå den långa vägen.

På ett litet loft i vår vedbod hade vi hittat en gammal långrev med hundratals krokar så vi var aldrig utan fiskredskap. När vi metade låg vi på mage på bryggorna och kikade ner på abborrarna, när de snirklade runt masken innan de nappade. Mamma fick en hel del bidrag till hushållet tack vare vårat nöje. Från varma sommardagar kan jag ännu minnas de blandade dofterna av fotogenkök och kaffe när man kom i trappan och dörren till köket stod öppen. Även smaken av mammas vetebullar, ibland med smör som var lite härsket, finns kvar.

Ett minne, som är mindre trevligt, vi var några pojkar som mötte Stekinskis pojke och ropade jude efter honom. Att vi var så dumma kan jag inte förstå, men vi begrep väl inte bättre, barn som vi var. Stekinskis ändrade sedan sitt namn till Benong och flyttade sedermera från Floda, inte bara för vårt dumma tilltag förmodar jag. Rasism fanns även på den tiden, även vuxna betedde sig nog lika oförskämt.

På vår gård blev det nu förändring. Familjen Eriksson flyttade till Alingsås. Det var förresten tack vare farbror Eriksson som jag har några kort från den tiden, han fotograferade flitigt och fram-kallade själv sina bilder. Efter Erikssons kom familjen Classon. De hade en flicka som hette Ingrid hon var ett år yngre än Gun.

En gång i veckan kom slaktare Karlsson, som bodde i Ubbared, med häst och vagn och sålde kött. Vagnen hade en slags skåpliknande överbyggnad, där han förvarade köttet. På vintertid flyttades skåpet över till en släde. Mamma handlade alltid hos honom, trots knappheten saknades det aldrig mat, faktiskt kunde det ibland hända att det hängde en rökt skinka i skafferiet. Slaktare Karlsson vägde sina varor med besman.

På sommaren kom morbror Gunnar upp, han hade köpt en flott grå cabriolet, som tidigare ägts av Sven Jerring. I den fick jag sitta vid ratten och lossas att köra. Jag var inte lite mallig där jag satt,

när de andra pojkarna kom förbi och tittade. Var de riktigt snälla kunde de få sitta bredvid.

Det gamla uthuset vid ån hade rivits och nu påbörjades byggandet av en källare, i den skulle också inredas ett pumphus, det skulle dras in vatten och avlopp i husen. Brunnen borrades på andra sidan järnvägen alldeles i kanten av banan. Att vi inte blev sjuka av det vattnet kan man fråga och vad var det för fackmän som bestämde platsen, där alla orenligheter spreds ut från tågen.

En dag när vi var ute och lekte, vi var naturligtvis väldigt närgångna vid bygget, hoppade jag barfota rätt på en brädbit med en spik som stack upp. Det gjorde säkert rätt ont. Mamma tog med mig till barnmorskan som bodde tvärs över vägen, hon fick ofta tjänstgöra sjuksköterska också. Såret blev desinficerat och foten emballerad, någon dag i stillhet blev det nog också. I köket mellan spisen och ytterväggen gjorde snickarn en diskbänk, på den gjöts en mosaikplatta som bestod av någon grå massa i vilken man blandade i små vita marmorstenar, sedan putsades den för att få en jämn och fin yta, men den var nog inte så bra om man slog i något fat eller glas i den hårda ytan.

Pappa köpte slipers av järnvägen, de kom på järnvägsvagn som lossades uppe vid kajen. När sliprarna forslats ned och kluvits, sågades de för hand. Vid ett sådant tillfälle var morbror Ivan hos oss, han och pappa var i vedboden och sågade. Intill stod lille Rune med en pinne och stack fram under sågen. Pappa sa till mig flera gånger att jag skulle sluta, "det är farligt sågen kan hoppa och skada oss," men icke. Plötsligt hände det, sågen hoppade och Ivan sågade sig. Jag försvann direkt, sprang och gömde mig i häcken, som gick efter den gamla vägen. Där satt jag länge och tryckte, fast de var ute och ropade efter mig flera gånger. Mot kvällningen, när jag trodde det lugnat ner sig, gick jag in. Stryk förekom aldrig så det var inte det jag var rädd för, men jag skämdes ordentligt. Som tur var hade Ivan bara fått några små skråmor.

Det var nu dags för pappa att bli extra ordinarie stationskarl, i och för sig jättebra men det fanns ett krux, man måste lösa in sig med en viss summa till pensionskassan, och det saknades för tillfället. Pappa fick åka till pantbanken i Göteborg, för att låna på deras ringar. Man fick göra så på den tiden när det var knappt om pengar, men det ordnade sig det också.

Vid denna tid fick jag en ny lekkamrat "Boris". Fjärdingsman Björk hade pensionerats och efterträddes av Boris pappa, Hjalmar Svensson, som varit regementsmusiker. Boris mamma, Agnes, kom från Halmstad så hon och mamma kände varandra.

Andra klass - Småskolan

När vi nu började skolan igen, jag i andra klass Boris i första, fick han genomgå många tråkningar och slagsmål. Varför det var så kan man undra men det hände alla nyinflyttade pojkar. En liten tid efter de flyttat in skaffade Boris pappa en hund som hette Mac, en schäfer, den skulle han ha som polishund så han tränade den varje dag, jag lärde mig aldrig bli av med den osäkerhetskänsla jag hade för den stora hunden trots att den ofta var med oss.

För oss i andra klass började nu det verkliga alvaret. Vår lärarinna Gerda Andersson var ju överreligiös så vi fick lära oss mängder med psalmverser och läsa i Nya Testamentet. Men vi fick naturligtvis också göra allt annat som tillhör småskolans ämnen som räkning, läsning och skrivning. Sång var något som vi uppskattade. Till vänster om katedern hade fröken orgeln. Inlärningen gick så till att fröken läste upp och spelade några strofer, så fick vi sjunga med, allt eftersom vi lärde oss ökade fröken på med fler strofer och verser. Detta var tydligen en bra inlärningsmetod, än i dag kan

t.ex. "Tomtens sko" men när sången "Lilla mor Malena" lärdes in var jag sjuk så den stod jag mest och nynnade när vi sjöng. De flesta psalmerna är också glömda trots allt tragglande på kvällarna när man hade psalmverser i läxa.

Lilla tomtegubben, Gå till Per i Hagen, Glad gick tomtebissen Trast i furutoppen

Lilla Snuppe Sno, Som här nära bor! Hemåt till sitt bo. Strax en visa kvad:

Satt på björkestubben, Han skall nog på dagen Alla se på nissen Det har kryat opp'en.

Synade sin sko. Laga dina skor. Och hans fina sko. Nu är tomten glad.

Kära, den är sprucken! Bort till Per i Hagen Alla fåglar granna

Kan den lagas mer? Gick så Snuppe Sno. Se på, vad han fått.

Bromsen blir väl stucken Kan du, säg, på dagen Alla myror stanna

Om jag honom ber. Laga upp min sko. Fast de ha så brått.

Skatan satt och skratta' Per slog dit en skålla Alla björkar ljusa

På en furugren: utav koppar röd. Få en häpen min.

Kan du inte fatta Den skall säkert hålla, Alla blommor susa:

Du skall gå till sme'n? Det har ingen nöd. Se, vad han är fin.

(Lite fusk faktiskt, jag hade glömt de sista verserna, letade fram dem i "I Önnemo By".)

I andra klass fick jag uppleva min enda skolresa, den gick till Öjared skola, en bussresa på fem kilometer, fröken umgicks med sin kollega där. Jag var ganska besviken på pappa, vi skulle ha med oss smörgåsar och något att dricka. Sockerdricka inköptes men jag fick inte som jag hoppades, öppna den med en smäll som vi brukade, han öppnade flaskan och fyllde den på en vichyvatten-flaska, där sprack den drömmen. I Öjared smög vi och spanade på pigorna när de badade nakna i Mjörn.

Varje gång det kom någon besökande till skolan fick vi ställa oss upp och hälsa artigt. Detta gällde även om det var någon av eleverna från folkskolan som kom. Säkert var det "en" som pöste, när Jonne skickades något ärende av sin lärare och jag fick ställa mig upp och bocka för honom. De gånger jag fick ha sällskap med Jonne till skolan är faktiskt så få att jag minns hur glad och stolt jag var de gånger vi gick tillsammans och pratade och fantiserade.

De mediciner man fick som barn tyckte vi var en ren plåga, var man lite krasslig fick man äta fiskleverolja "tvi" och var vi förkylda fick vi emsersalt i varm mjölk, inte precis så gott det heller.

En kväll när vi barn hade lagt oss, gick mamma ut, vi märkte inget ovanligt med henne, men när det dröjde och hon inte kom tillbaka tog Jonne på sig kläderna och sprang fram till pappa som

jobbade sent. Det blev full uppståndelse förstås, pappa fick hjälp av sina kamrater att söka efter mamma, till sist hittade de henne alldeles förvirrad nere vid ån. Detta var en uppslitande händelse

för oss alla, men tack o lov var det tydligen en engångsföreteelse, jag har aldrig sedan upplevt att mamma varit förvirrad, om hon än ofta varit ganska het på gröten.

En familj vi ofta umgicks med, var "Kalle i Partilles". Farbror Kalle var stationskarl i Partille. Han och tant Karin hade fyra pojkar och en liten flicka. Både tant Karin och farbror Kalle var mörkhåriga livliga och glada människor, men jag tror att tant Karin inte var så mycket för renhållning, faktiskt luktade det i köket, så ibland var jag ovillig att följa med dit. Men väl där, hade vi hur roligt som helst, fyra livliga uppfinningsrika kamrater att leka med, Karl, Erland, Gösta och Evald. En gång gick vi upp till utsiktstornet, på berget ovanför stationen, där roade vi oss med att spatsera uppe på kreneleringen. Inte tänkte vi på att det var så farligt. Att utsiktstornet låg alldeles framme vid stupet mot samhället och vi avtecknades mot himlen högt där uppe gjorde att det var full uppståndelse nere i samhället.

Tillsammans med pojkarna upplevde jag min första film "Tre små grisar". Pojkarna hade gott om pengar, tjocka buntar med tyska inflationspengar, trots att det stod billioner på dem och de hade mängder av nollor var de inte värda ett öre. Tragiskt nog miste de den lilla flickan, hon hade tagit sig ner till Säveån, utan någon märkt det, där ramlade hon i och drunknade. Efter några år adopterade tant Karin o farbror Kalle en flicka.

En dag hände en olycka i skolan, två pojkar Karl Reschke och Rune Larsson lekte tillsammans kanske lite våldsamt som de flesta pojkar leker, då bröt Karl benet. När hans föräldrar frågade hur det tillgått sa han att det var Rune som var inblandad. Nu hör det till saken att Floda var ju väldigt utbrett. Rune Larsson bodde uppe vid gamla vägen vid småskolan och Karls föräldrar vid garverit i samhället, de kände inte till någon annan Rune än Nordgrens lille pojk. Så det blev jag som fick skulden, men det hela redde upp sig så småningom.

I missionshuset på andra sidan vägen bodde på andra våning familjen Johansson, vilka hade en pojke som hette Bertil. Han hade som mycket liten drabbats av barnförlamning och kunde bara med svårighet gå, han hade ledskenor på båda benen. Trots att han var mycket yngre än jag förekom det då och då att jag var uppe hos honom och lekte säkerligen inte för att roa honom utan för han hade så fina leksaker bl. a. ett fint leksakståg med växlar. Föräldrarna som hade det bra mycket bättre än vi uppskattade när några barn kom upp till Bertil, han var så sällan ute kunde ju inte röra sig som vi andra barn. Farfar till Bertil bodde också hos dem, det var en något förvirrad gammal gubbe som alltid sa "va-falls" när något inte passade, följden blev att hela familjen fick heta vafalls.

Trots knappheten saknade vi aldrig något. Allteftersom jag skrivit har jag ändrat uppfattning lite grann, vi var nog inte så fattiga som jag tidigare tyckt, mamma som alltid skött ekonomin hade det kanske svårt ibland att få det att gå ihop men mat saknade vi aldrig, och vi hade ju radio det var inte alla som hade, skridskor och skidor sakna vi aldrig. Lite leksaker fick vi på födelsedagar och julaftnar av mamma och pappa, det hände också att mormor kunde sticka till oss en present när hon hade råd. En gång fick Jonne och jag var sin grön leksaksbil av henne, de hade hon skaffat genom att samla rabattkuponger i Bergs kaffehandel. De mesta presenterna fick vi av morbror Gunnar han hade alltid med sig någon sak till oss, när han kom och hälsade på.

Många leksaker gjorde vi själva, en tillsågad brädbit med en kloss på, blev en utmärkt bil att leka med i sandlådan, faktiskt bra mycket bättre än de som hade hjul. Från Mora hade jag med mig en dalahäst som jag fått där, den åt Gun upp, inte hela precis men benen, hon prövade sina tänder på den så alla benen var avgnagda nertill, ett var avgnagt till hälften.

Pappa skaffade en gammal damcykel till mamma, nu skulle hon lära sig cykla. Efter många övningar där pappa sprang bakom och höll i pakethållaren gav hon upp, det var Jonne och jag som fick nöjet av cykeln, givetvis var det Jonne som med ålderns rätt hade den mest, men det förekom att jag någon gång då och då fick det stora nöjet. Jag hade tidigare lärt mig cykla på lånade cyklar och fy vad det var besvärlig när man skulle cykla under stången på en herrcykel nu var det mycket lättare.

Vi hade också en skrinda, en liten vagn med spjälsidor, Jonne kom hemdragande med den en dag alldeles full med gamla tidningar från början av 1900-talet, mest Allers Familjejournal, nu hade vi mycket att läsa och inte bara det, i tidningarna på den tiden fanns mängder med pyssel, ritningar, klippark så man kunde bygga borgar, bondgårdar, hela städer, dockteatrar och mycket annat.

Ett av mina uppdrag var att spänta kjölle, (stickor att tända i spisen). Så många andra uppdrag hade jag väl inte, kanske något ärende åt mamma då och då, springa fram till kiosken vid station och köpa Hela Världen, trettinian en tunn cigarett med pappmunstycke som mamma rökte och kanske ett brevkort, det var ett frankerat papper med gummerade kanter som bara var att vika ihop. Mamma skrev säkerligen minst en gång i veckan till mormor. En gång var jag i källaren för att hämta upp en flaska saft väl inkommen i köket skulle jag visa mamma hur man kastar diskus, ve o fasa jag tappade taget i flaskan som slog i spisen, hela köket var nedstänkt med saft men ändå fick jag inte stryk.

Mamma sa till mig en gång att jag var en bortbyting, att hon inte var min riktiga mamma, varför vet jag inte kanske jag varit olydig, när hon såg hur olycklig jag blev, förklarade hon att det bara var skoj, men det dröjde länge innan tårarna slutade.

Flera av morbröderna var ute på AK-arbete, det var något sorts nödhjälpsarbete som erbjöds arbetslösa, de fick ytterst lite betalt. Ivan och Yngve var i Varberg, de var med och byggde vägen till Getterön.

Nu kom vintern, kvällarna blev längre och i affären julskyltades det, Julskyltningen hos Johnssons bestod i att de satte upp ett stort bord på bockar inne på lagret, dit in fick man gå och titta på härligheten, tennsoldater, korkbössor, kanoner som man kunde skjuta ärter med, munspel, dockor, pennor, kritor och givetvis mängder med julprydnader, tomtar girlanger, julpapper till julgranskarameller, ja allt vad en liten pojke kunde drömma om.

Jonne och jag var lyckligt lottade med både skidor och skridskor, jag hade rundskridskor med remmar i början. Så fort det frös till uppsökte vi något ställe där det fanns is. Sävelången dröjde ju innan den var säker, men det fanns gott om små gölar som snabbt frös, många gånger var nog isen i tunnaste laget så det hände ofta att någon trampade igenom och blev blöt om foten, men sådana små bagateller bekom oss inte så mycket, värmen höll man ju uppe med att hålla igång. När snön kom var det herrgårdsgärdet som gällde, där var ganska brant men det planade ut långt och när man var liten behövde man ju inte börja högst upp, Jonne var duktig på skidor han hade ju börjat åka redan när vi bodde i Mora.

Varje söndagsförmiddag kom sporttåget, det var ett, ibland två tåg som anordnades från Göteborg till Floda, där de stod uppställda tills på eftermiddagen då de gick tillbaka till Göteborg. Ofta var vi pojkar inne i tåget och letade efter fimpar vilket givetvis var strängt förbjudet, både att röka och snoka i tåget.

På kvällarna höll många av ungdomarna till på stationen, mest pojkar skulle jag tro, detta skulle

nu beivras. En kontorist, Vinstam, skickade en kväll efter fjärdingsman Svensson för att få hjälp med att få ut pojkarna ur väntsalen där de gärna samlades när det var kallt ute. Det hade nog gått lite hett till för Svensson och Vinstam hade haft in några pojkar i bagagen och slagit dem med batong. Det blev givetvis väldiga rabalder efteråt.

Holger, banvakt Bodéns pojk, hade börjat vid järnvägen och var tillfällig stationskarl, säkert var det nog lite tufft för honom att på kvällarna köra ut kompisarna. Några var det faktiskt som hämnades på honom. Holger bodde hemma hos sina föräldrar i banvaktsstugan (Reds. Anm. Pålstorpshult). En natt var det någon som kastade en stor sten från berget på andra sidan järnvägen, rätt in i fönstret på andra våning, som tur var skadades ingen. Tant Bodén talade om för mamma att stenen kommit in genom fönstret och träffat grammofonen som startade. Det blev aldrig utrett vem som var skyldig. Holger blev sedermera Sveriges yngsta stationsmästare, men tyvärr varade det inte så länge, han var föreståndare för en hållplats och bluffade med hållplatsens statistik och därigenom lyckats höja hållplatsen till station. Svindleriet avslöjades förstås och Holger fick slut.

Hemma hade vi det trångt i köket. Mamma och pappa låg i en dubbelsäng, som drogs ut och bäddades, Jonne och jag låg i kökssoffan, vid fönstret. Det hände att vi kivades om vem som tog upp mest plats, då satte vi ryggen mot varandra och tryckte till vilket ofta slutade med att soffan gick isär, då måste pappa upp och sätta ihop den igen. Men samtidigt gav han oss en välförtjänt klatsch i ändan. Även om det var trångt så var det varmt och hemtrevligt. Ibland hände det, när vi lagt oss, att mamma läste högt för oss i någon ungdomsbok, som Jonne lånat på skolbiblioteket. Hon kunde konsten att läsa och betona, men så läste hon också mycket böcker, något som tydligen smittade av sig. En av hennes favoritförfattare var Sigge Stark. Rummet användes bara på stora helger och när vi hade främmande annars stod det oeldat och tillstängt långa tider.

På somrarna var Jonnes o min klädsel på vardagarna när vi var hemma, endast overall och tofflor eller gymnastikskor, så på våren tog mamma med oss till affären och köpte nya trätofflor och gymnastikskor de räckte i regel bara en säsong. Då brukade också zigenarna komma till Floda. De hade alltid sitt tältläger i grusgropen vid Stockholmsvägen, där den gick över Säveån. En dag, vi var på hemväg från skolan, stannade på bron och tittade ner på zigenartanterna, som diskade och tvättade vid åkanten, till saken hör att på våren, när pappa klippte oss, stubbade han oss ordentligt. Då tittade en av zigenartanterna upp, pekade på mig och sa, "titta en igelkott", då var det en som snopen fick fart på benen och sprang hem.

Då och då tog mamma med oss till sömmerskan fru Persson när det var dags för oss att få något nytt i klädväg, oftast var det före examen, säkert hade fru Persson mycket att göra vid sådana tillfällen, det var ju många barn som skull kläs upp. Fru Perssons man var bergsprängare, en riktigt tuff gubbe, om honom gick det en historia, att när han var inlagd på sjukhuset i Alingsås hade frågat den strame dr Brandberg, "är det du som är överdjävel på det här slakthuset".

En dag var det en intensiv rörelse på herrgårdsgärdet, den store tjuren hade kommit lös, man såg hur några karlar jagade runt efter tjuren, till sist lyckades rättaren få fast på rymlingen så allt slutade lyckligt.

Nu närmade sig examensdagen, dagen före blev det inte mycket skolarbete efter den sedvanliga morgonpsalmen och bön förhörde oss fröken på läxan, sedan började alla pryda skolsalen med blommorna vi haft med oss. Flera bar stolar och bänkar, fröken lät oss hämta alla hennes stolar, ändå räckte det inte att våra mammor skulle få sitta. Detta år ritade jag en stor viking på svarta tavlan. Jag fick också berätta sagan om "Mannen som kokade soppa på en spik", men nu efteråt har jag en känsla av att mitt framträdande som sagoberättare inte var helt lysande, jag var nog rätt nervös och stakade mig nog en del inför den stora publiken.

Vi var i Alingsås för att besöka Erikssons, de bodde i slutet på Viktoriagatan, när vi kom till Västra Långgatan tog bebyggelsen slut, på den tiden fanns bara några hus framför lasarettet, resten var ett stort gärde med några hus här och var.

Sommarloven var underbara. Det regnade aldrig --- bara solsken och bad ---. Vi hade vårt badställe på andra sidan Säveån. För att komma dit var det ganska lång väg över de båda landsvägsbroarna, så vi vadade över. Hur mamma och pappa kunde tillåta det, förstår jag inte, jag var ju inte gammal, kunde inte simma och det var stenigt och ganska kraftig fors som övergick i djupt vatten längre ner, men vi gick aldrig ensamma över, vi var alltid flera när vi vadade över. Förresten var jag en riktig badkruka.

En dag skjutsade Karl-Erik mig på sin cykel. Plötsligt mötte vi statspolisen som kom på sin motorcykel med sidvagn, som tur var tog det tid innan de fick stopp och vänt. Vi svängde fort in på Björks gård körde vidare och rätt in i en liten smutt bakom deras uthus. Där stod vi väl dolda när poliserna kom förbi och letade efter oss.

Stationen var mötesplatsen, det var där det rörde sig mest, på morgonen samlades barnen där på sin väg till skolan, och när posten öppnades var där mängder med hästskjutsar, det var kuskarna från alla herrgårdarna och större ställen som hämtade post och försändelser. På kvällen var det också liv och rörelse, då kom alla som jobbade i Göteborg och Alingsås hem. Där kom systrarna Torbjörnsson som alltid möttes av brodern, han var lite bakom, de hunsade och skällde på honom, han fick passa upp dem och bära deras väskor, fick alltid gå ett stycke efter dem. Där kom gods-herre Eriksson med dotter varje vardagskväll, där kom kanske direktör Berg som ägde Tollereds fabriker eller Doktor Holm som bodde på Nääs slott, dessa höga herrar hämtades i öppen landå om det var vackert väder och kaross om det regnade.

Det var fortfarande dåliga tider, det förekom ofta att det kom unga pojkar som var arbetslösa och gett sig ut på luffen, mamma som hade arbetslösa bröder, gav dem gärna kaffe och en smörgås och lät dem sova i den lilla lekstugan som pappa byggt till Gun. Mammas bröder var också ofta hos oss, alltid lättade det något för mormor. Morbror Anton kom denna sommar, han hade lånat en motor-cykel han stannade en tid hos oss. Vi diskutera om man kunde stanna med sladd och vända motor-cykel helt om. "Det skall jag visa er", sa Anton. Sagt och gjort, Anton tog motorcykeln, åkte bort till kaféet, startade och kom i full fart tillbaka till trekanten som var alldeles utanför vårt, men ve och fasa, ner för backen från station, också han i full fart, kom rättarns pojk Karl-Gustav på cykel, han skulle lämna abborrar till pensionatet. Kollisionen var oundviklig, bägge for runt och abborrarna flög i luften. Episoden slutade lyckligt, ingen skadade sig och cyklarna fick inte heller några större skador, abborrarna samlade vi ihop och sköljde av före avlämningen till pensionatet.

Vi barn höll till mycket på vår gård och lekte. Pappa och de andra farbröderna hade byggt upp en anordning, bara stolpar o tak, där de förvarade veden som behövdes. På somrarna när veden var uppeldad och skjulen stod tomma höll vi ofta till där, ibland var de speceriaffär kanske kontor eller kommandobrygga på en båt ofta var de polisstation med fängelse, polis o tjuv var något vi ofta lekte. Jämt skulle ju jag passa Gun, då var det utmärkt att sy in henne i finkan så visste man var man hade henne.

3:e klass - Folkskolan

Det var så dags att börja skolan igen, nu var man ju nästan vuxen gick i folkskolan. Vår fröken hette Vahlkvist, men vi fick ytterligare en fröken, slöjdlärarinnan Svensson, vi gick i syslöjd några timmar i veckan. Lärde oss sticka och virka lite grann, sydde en liten duk med olika stygn. Gryt-lappen, jag virkade blev inte så lyckad. Flickorna som var mycket duktigare i syslöjd, fick visa oss pojkar, som många gånger satt där och knavlade med virknålarna. Ulla skulle lära mig. När gryt-lappen var nästan färdig råkade hon av någon anledning stöta till bläckhornet så det blev en fläck på grytlappen. Den visades inte upp med de andra sakerna på examen.

Nu fick jag tillgång till skolbiblioteket, det var inte stort, två hyllor i en skrubb inne i lärarens

skolsal, kanske tre hyllmeter böcker. En gång i veckan fick vi låna, ofta var det Jonne som stod där inne i skrubben och lämnade ut böckerna. Vi fick inte själva gå in och välja.

På hösten kom mormor upp till oss, under besöket lånade pappa en eka. Mamma packade en kaffekorg och så bar det iväg. Vi var fem stycken i ekan, mormor, mamma, pappa, Gun och jag. Det måste vara ett drygt jobb för pappa, att ro från bryggan vid stationen, till Nääs, där Pappa visste att det fanns stora fina hallon att plocka. Vädret var fint, varmt och strålande sol så det var en underbar utflykt. Mormor och jag satt på aktertoften, på hemresan när vi satt och prata kom vi in på frågan rädsla, mormor påstod att hon inte var rädd för något, jag fråga om hon inte var rädd för åska. Nej, sa mormor, "åska skall man inte vara rädd för, händer det så händer det". Men jag fick henne till sist att erkänna att hon var rädd för råttor.

I radion talade de om kriget i Abessinien (reds. anm. Kriget inleddes i oktober 1935 och avslutades i maj 1936), hur italienarna bombade Addis Abeba. Om kriget hade jag ingen direkt uppfattning, det värsta var de svåra orden jag inte kunde uttala.

En dag reste vi till Göteborg för att följa av mammas kusin och Baby som skulle åka tillbaka hem till Amerika. I Amerikaskjulet var det fullt av folk som kastade serpentiner kramades och grät, när

de tog avsked av varann. Det var ganska högtidligt när Gripsholm tutade och lade ut, serpentinerna brast och alla människor vinkade med sina näsdukar.

Kapten Ahrenberg kom till Tollered för att göra uppstigningar med sitt flygplan. Jonne tog cykel och gav sig iväg dit, då bad jag mamma om pengar för att åka med bussen. Hon hade inga, du får springa fram till pappa och be honom. När jag kom till stationen var pappa ute och växlade. Springande båda jämte tåget, fick pappa upp portmonnän och gav mig tjugo öre som bussen kostade tur och retur för barn. Det var verkligen en upplevelse att få se ett flygplan på så när håll och få se när det lyfte och landade.

På kvällarna när det nu börja bli mörkt, hade vi en del fuffens för oss, vi gjorde ett paket med ett långt snöre och lade ut det på vägen. När någon kom och böjde sig ryckte vi till oss paketet och sprang. Höjdpunkten tyckte vi det var när bussen, på återvägen från station, stannade för att ta upp paketet och vi hade trollat bort det. Palla äpple var också en sport, men vi som var mindre, vågade ju inte själva utan då var vi med de stora pojkarna. Tänk att stjäla äpple från andra trots att vi själv hade två fina äppelträd, "förbjuden frukt smakar mest". Till och med knyckte vi äpple från vår granne som bodde vägg i vägg med oss, de hade ett vinteräpple som var så hårt att man knappt kunde bita i det, man tog en tugga sen slängde man det.

Karl-Erik och jag cyklade en dag till Hedefors för att hälsa på hans faster Lotta. Att det var mer än en mil dit bekom oss inte, vi fick saft och bullar och Karl-Erik fick en slant också, nog var det full valuta för resan.

På holmen, vår badplats på andra sidan ån, hade det kommit tivoli igen, med karusell, skjutbana, pilkastning och mycket mera. Tivoli var alltid ett välkommet nöje, i Floda var det tunnsått med förlustelser. Denna gång var karusellen så modern så den drevs med motor, de tivolin som tidigare

varit här hade haft karuseller som drevs manuellt, några större pojkar fick gå runt inuti karusellen och driva den runt, efter fem varv fick de åka en gång gratis, givetvis var Jonne bland dem. Positivet däremot vevades fortfarande, som vanligt var Jonne tjänstvillig, men som vi är kortväxta var det ganska besvärligt för honom, när veven skulle uppåt var det trögt och gick sakta men på väg ner kunde han hänga sig på den. Det gick fort och sakta, fort och sakta, musiken blev därefter. Många gånger har jag retat Jonne för detta.

Nu rörde det sig ordentligt i vårt lilla samhälle. Det hade kommit en byggmästare Svensson, han skulle bygga ett stort hus mitt emot stationen, bland sina anställda hade han en neger, "Negerolle". Det var första gången jag såg en neger i verkligheten, mot honom var det ingen som kom med några rasistiska glåpord, han var ---boxare---.

Samtidigt kom en bror till Svensson. Han hade en pojk som var lika gammal som jag, Sven hette han. Han blev min bästa kamrat. Som vanligt när någon kom ny till skolan fick han utstå mycket, han fick nästan slåss varje rast och givetvis blev jag inblandad, höll ju med Sven. Hans familj hade flyttat till Floda från Småland, därför fick han heta smålänningen. Han anförtrodde mig att han egentligen kom från Skåne, de hade bara bott en kort tid i Småland, men jag fick inte tala om det för någon, då kanske han fick ännu ett öknamn.

Det var inte bara nykomlingar som slogs, vi var uppdelade i två läger, vi pojkar från Floda och pojkarna från Nääs. Säkert varje dag var det något slagsmål och ibland flera. Henriks pappa var kusk på Nääs, vi hade faktiskt varit och hälsat på dem förra året, han och jag kom i delo om någonting så vi började fajtas lite granna. Henrik var en snäll och försynt pojk och trots han var ett år äldre än mig så fick jag övertaget, han var inte så van vid att fajtas. Då ingrep Henriks bror och trots han var tre år äldre än mig, gav han sig på mig. Detta skulle han inte ha gjort, Jonne kom farande som ett jehu, dök rätt på honom, slutet blev att de var de två som avslutade slagsmålet. Men Jonne hade räddat mig från stryk, det fick istället Henriks bror.

De flesta sattygen gjorde jag nog förstås tillsammans med Karl-Erik. Det fanns en gubbe som åkte runt med ett övahjul och sålde fisk, naturligtvis fick han heta övahjulet. Han byggde ett litet hus mellan vårt och Björks för att öppna fiskaffär. När huset var nymålat, låg Karl-Erik och jag i buskarna intill och kastade lerklumpar på väggen innan färgen torkat, resultatet blev ju att gubben fick skrapa bort leran och måla om hela väggen.

Julen närmade sig då eldades det i kakelugnen nu skulle rummet stå öppet under helgerna, där hade vi granen och taket kläddes med girlanger, vanligen köpta av papper, men ibland när det skulle vara riktigt fint, gav sig pappa o jag ut i skogen och plocka lummer, långa gröna slingor som växte i

mossan, av dem flätade pappa girlanger det var både vackert och luktade gott. Givetvis tog vi också hem granris som vi hade på trappan att torka fötterna på. Varje år efter jul, upplevde jag samma missräkningar den första var strax efter jul, när vi slaktade våra marsipangrisar. Det var tradition att vi fick var sin marsipangris till julen, den låg fint förpackad i en vit kartong med krusigt papper. Vi fick inte äta dem förrän julen var över. Då hade man många gånger tittat längtansfullt på den. När det var dags, gick man till verket beväpnad med en matkniv. Trots att jag var fullt medveten om att jag inte tyckte så särskilt mycket om marsipan, blev jag lika snopen varje gång när vi fick äta den. Den andra missräkningen var vid julgransplundringen. Varje jul köpte alltid mamma ett slags julgranskarameller i affären, det var små vita kransar med ett bokmärke i mitten. De var också något av en smaksensation, ungefär som att bita i söt krita.

Vintertid när Sävelången var frusen, transporterades bomullsbalarna till Tollered med häst och släde, det passade oss utmärkt, då kunde vi sittande på våra sparkar hålla fast där bak på slädarna och få snålskjuts ända nedifrån Floda upp till allén, därifrån hade vi en härlig utförsbacke tillbaka. Boris fick en bob i julklapp, vi stod i kö för att få åka med, givetvis fick vi aldrig hålla i ratten och styra. Karl-Eriks pappa såg den och gjorde en till Karl-Erik den var kraftigare inte riktigt så smäcker men väldigt fin ändå. Där fick man ytterligare en chans att åka. Själv tröttnade jag på att stå i kö för att åka, fick en emaljskylt av pappa som var cirka 40 x 120 cm, byggde på ett säte av två klossar och en bräda, böjde upp framsida och fäste med ståltråd, nu var min släde färdig och skulle provas. I herrgårdsbacken, den vanliga backen vi åkte spark och släde i, gick det inte alls, då provade jag på herrgårdsgärdet där det var lös snö, där var den perfekt, den riktigt flög fram, men den gick inte att styra, monterade en bräda på högkant där bak som roder, sedan fungerade den galant Att det var ganska farligt tänkte jag aldrig på, släden var ganska tung, och när man svängde hände det ofta att man välte och då kunde den ibland komma farande i luften över huvudet på mig, jag kunde varit huvudlös nu.

Så började vårterminen, fröken hade bestämt att alla skulle köpa nya pennor, radergummi, skriv- och räkneböcker, även om de gamla inte var slut. Detta ansåg mamma vara slöseri, vilket det givetvis var när det inte fanns så gott om pengar. Andra skoldagen följde mamma med mig till skolan och lät lärarinnan få reda på det, --- och det med besked---. Resultatet blev att jag fick fort-sätta med mina påbörjade böcker men även att fröken efter detta fick ett "gott öga" till mig, det blev många åthutningar i framtiden, givetvis många väl motiverade men även några lite orättvisa.

På hemväg från skolan hände att jag skjutsa Boris. Utanför plåtslagare Ivarssons mötte vi Boris pappa "fjärdingsmannen", han lossades inte se oss, jag hörde aldrig av något, men stackars Boris fick stryk.

Till påsken brukade mamma färga påskägg, med skalet av röda o gula lökskal skapade hon många

vackra färger på äggen. På påskaftons kväll var vi påskkärringar det inbringade alltid lite godis och kanske några småpengar Givetvis hade vi samlat ihop påskeld. Den hade vi alltid mitt ute på herr-gårdsgärdet där var det ingen risk att elda och den sågs från hela samhället.

Det blev dags för att sälja majblommor, fröken sa ni skall fråga hemma om ni får sälja och hur många ni ska ha, mamma sa nej, du får inte sälja några. Hur jag tjatade gav hon inte med sig, jag visste ju hur jag skulle få skämmas inför klassen när jag inte skulle ta några. Så blev det också, nästa dag när jag sa att jag inte skulle ha några, det blev alldeles tyst i klassen och fröken tittade på mig men sa inget.

Det kom främmande från Olskroken, en godsvårdare som pappa tidigare varit arbetskamrat med. Någon särskild plats för de främmandes kläder fanns inte, de lades i regel på den stora uppbäddade sängen i köket. När kvällen kom och de främmande rest hem, fick mamma se ett kryp på det vita sängöverkastet, hon skrek i högan sky, "här är pankor". Ut på gården åkte alla sängkläderna som borstades och skakades innan det var dags att ta in dem igen. Mamma var vettskrämd att vi skulle ha någon ohyra, hon satt då och då med en finkam och kollade att vi inte hade några löss, då fick vi sitta framåtlutade över en tidning medan mamma bearbetade håret ordentligt, några löss fick inte förekomma.

Varje år marscherade A II från Göteborg till Vårgårda med alla sina hästar och kanoner, i regel rastade de över natt i Floda, denna gång på Skinnskallen. Den öppna platsen strax nedanför småskolan, där vi brukade sparka boll. Då svärmade vi alla småpojkar runt bivackerna och tyckte det var väldigt spännande. Ofta höll vi till där ganska sent, hände det då att kockarna fick potatis över kunde vi få några att äta, vilket vi var tacksamma för, det var lik så några timmar sen vi hade ätit.

Morbror Olle kom upp och hälsa på, han var arbetslös, så det blev ju en lättnad för mormor eftersom han inte kunde betala för sig hemma. Under tiden han var hos oss, fyllde han år. Mamma hade köpt ett paket tobak hos Johnssons och slagit in i ett paket. På födelsedagens morgon gick hon in till Olle med kaffebricka och paketen. Olle låg i soffan i rummet, han öppnade paketen, slängde den ifrån sig och sa, "sån skit röker inte jag". Tydligen var han på väldigt dåligt humör, något vidare tacksamt var det inte.

Min skolkamrat John Pettersson, hans pappa var dräng på Floda herrgård så de hade det säkert knapert, bar varje dag in ved till fröken och uträttade ärenden åt henne. Han och jag blev osams om något med slagsmål som följd. Medan vi höll på som bäst tog John ett tag i örat på mig och ryckte till så att örat lossnade nertill. Tydligen var det jag som utgick som segrare för John sprang hem och skvallrade. Nästa lektion kom fru Pettersson. Framför mig stod nu John, fru Pettersson och lärarinnan och skällde ut mig, att det blödde från örat, tog de ingen notis om.

På fritiden lekte vi mycket indianer och vita och det fanns gott om skogsdungar, där vi kunde bygga hyddor och smyga oss bland buskar och träd. Ofta kunde Boris och jag sitta någonstans och berätta för varandra vilda historier, då lossades vi att Boris var Buffalo Bill och jag var Texas Jack, så berättade vi om det vi läst i dessa ungdomsböcker. Mekano som de flesta pojkar hade, var en leksak vi hade verklig glädje av, det var många kvällar och regniga dagar som vi sysselsatte oss med att bygga olika maskiner och konstruktioner.

En kväll lade vi ut lurpaket uppe på vägen vid lastkajen, det var Sven, Boris och jag, en skulle gömma sig bakom lastkajen och sköta snöret medan två skulle ligga på andra sidan vägen och signalera genom att vissla om det kom någon man borde varna för. När det var Boris tur att sköta snöret hände det oturliga att hans pappa kom cyklande, vi hann inte varna Boris och han blev så rädd att han inte vågade dra in paketen. Fjärdingsman stannade tog upp paketet följde snöret och där fick han se Boris, han sa bara "du går hem". Det blev stryk för Boris när han kom hem.

Nybygget vid stationen var nu färdigt, det blev ett riktigt litet torg där framme. Där öppnades ett nytt kafé "Schweizercafét", och flera affärer bl.a. Kooperativa. De kom och agitera för att mamma o pappa skulle bli medlemmar och handla där, det gick förstås inte, de var ju låsta med motbok hos Jonssons affär.

4:e klass – Folkskolan

Skolan började igen, där fick vi en angenäm överraskning. Vi hade fått ny lärarinna! Fröken Vahlkvist som vi haft tidigare, var inte bara fröken hon var fru också, nu skulle hon vara hemma för att föda barn. HURRA! Den nya fröken var inte bara snäll och trevlig, hon var snygg också, när hon började hade hon en klänning i cowboystilmed fickor i skinn som liknade pistolhölster. Gissa om vi blev förtjusta i henne.

Det kom en ny kontorist på stationen, Klas Svensson. Svensson var kortvuxen och då Classon som var rätt lång och kallats Klas blev de förstås kallade Storklas och Lillklas, men givetvis

aldrig så de hörde det. Svensson hade en pojk, som hette Tage, han var i Jonnes ålder och kom nu med i gänget, han var hårt hållen hemma och var rädd för sin pappa, där vankades det ofta stryk. Efter något år började Tage som notisbud på centralen i Göteborg. Det gick bra för honom i början, han kom sedan in och fick expeditionstjänst och hade goda möjligheter, men så gjorde han något fiffel och fick slut.

Vintern kom med snö och is och dagarna fylldes med skid- och skridskoåkning. Pappa var faktiskt med oss någon gång och åkte skridskor. På kvällarna samlades vi ofta vid stationen med våra sparkar, så gick vi i gäng till den branta herrgårdsbacken, var inte den sandad så gick det fruktansvärt fort nerför. Det förekom att vi kopplade ihop sparkarna i en rad och åkte sparkparti, oftast var det Jonne som styrde, då satt han på andra sparken och styrde med den första. Det var inte alltid det gick smärtfritt nerför backen, hastigheten var hög och raden av sparkar svår att styra så det hände då och då att vi åkte upp mot muren och välte hela raddan, alla for i en hög men konstigt nog var det ingen som skadade sig.

Detta år är den enda gången jag varit med om att hugga julgran i skogen, många gånger har jag sedan varit med och köpt gran, det har varit svårt nog, tänk då att pulsa i snön och hitta en gran som passar. Pappa hade talat med rättarn på herrgårn, så hans pojk Karl-Gustav och jag fick traska ut i skogen en dag, det tog lång tid och långt traskande i snön innan vi hittade granar som passade och sedan skulle de ju bäras hem också.

Varje vinter hade vi ett fågelbord utanför köksfönstret som var livligt besökt, ofta satt vi på köks-soffan innanför fönstret och tittade men i regel flög fåglarna när man kom nära. Läste i Allers att man kunde göra ett litet titthål i en kartongbit och sätta i fönstret, detta var ett bra förslag nu kunde jag titta hur mycket jag ville och se dem på några decimeters håll utan att skrämma dem.

Då våren kom och påsken närmade sig beslöt Karl-Erik och jag att vi skulle tillverka krut. Vi hade tagit reda på att det behövdes kol, salpeter och svavel. Kol och svavel fanns i Björks verkstad, svavel användes när de fäste staketstolpar i sten och kol användes ju till ässjorna, det var inga problem det var bara att hämta. Salpeter fanns i Johnssons affär så det köpte vi. Sedan stod vi inne i Björks uthus och laborerade, vi blandade och provade men tydligen fick vi aldrig rätt blandning. Det blev aldrig någon vidare kraft på vårt krut och tur var väl de, vad hade inte kunnat hända, så som vi handskades med vårt krut o tändstickor.

Påsken kom och som vanligt samlade vi till påskeld på herrgårdsgärdet, det var ett drygt slit, men vi var många som hjälptes åt. Som oftast på påskafton regnade det, det var omöjligt att få fart på elden, då kom Karl-Eriks pappa, rätt så i gasen, han hade med sig bensin, givetvis till ingen nytta det bara flammade upp och slocknade igen. Med hjälp av mängder av tidningar lyckades vi till slut få fart på elden.

En dag kom läraren in i vår skolsal, han hade med sig en bok till mig. Han hade märkt att jag lånade mycket böcker, det hade kommit nya böcker till skolbiblioteket. Boken var inget vidare, bara en massa sagor.

När jag var med Karl-Erik var vi ofta inne i deras mekaniska verkstad, vi fick var sin metallbit och använda de verktyg vi ville, Karl-Erik hade verkligen tumme med sin pappa. Men kanske var det med tanke på Karl-Eriks framtid som han lät oss hållas där. I verkstaden var det alltid liv och rörelse, alltid var det någon maskin som var kopplad till transmissionen i taket. Transmissionen var en lång axel under taket som räckte over hela verkstaden, på den satt remskivor över varje maskin så maskinerna kunde kopplas på och av vid behov. Rätt farlig lekplats för klåfingriga pojkar. Inget hände och skoj hade vi.

Mamma nynnade och sjöng ofta, en sång hon brukade sjunga för oss, gick så här:

Mamma lilla steker du sill

nej jag stuvar rovor

du får göra hocket du vill

bara jag får skovor.

Ofta hade vi folk hemma, mest ungdomar det var Björks flickor Gärd och Bollan, Florells Tutti och givetvis förkom det pojkar också.

Denna sommar började jag köra ut tidningar på mornarna. Jonne hade kört ut Göteborgs Posten ett bra tag. Han hade ett stort distrikt med många tidningar, det hände ibland att jag hjälpte till för att tjäna en hacka. Det kom två herrar till Floda som tog upp prenumerationer på en ny tidning Göteborgs Morgonpost, när de kom till oss frågade de om någon av oss pojkar ville bli tidningsbud. Jonne var redan upptagen och jag var inte särdeles intresserad men mamma tyckte att jag kunde ta det. Egentligen var det ganska vansinnigt att för den struntsumman åta sig jobbet. Dessa herrar hade åkt runt i bil och fått en abonnent här och var utspritt över hela Floda, det var endast ett fåtal tidningar och betalning därefter. Men Jonne och jag samarbetade, vi tog tidningar för varandra, på det viset blev det något så när drägligt.

Nu när vi gick i fjärde klass bjöds på nyheter, vi fick lyssna på skolradio, det var läraren som släppte till sin egen radio, när vi skulle lyssna fick vi byta klassrum, vi fick gå in i lärarens klassrum, vilka moderniteter. Jämte skolan bodde ett äldre par som hade härliga plommon vi köpte, plommonträden växte i hönsgården, nu kan man undra, tvättades plommonen innan de såldes, vi tvättade dem inte.

Gjorde ett dockhus till Gun. Det fanns fyrkantiga sockerlådor som passade utmärkt, Att såga ur fönster och en dörr gick lätt, spikade fast lådan på en platta och så fick huset en trädgård. Johanssons hade slängt ut en vissen azalea, borrade ett hål i plattan och fäste azalean, vips fanns det ett äppelträd framför huset. Om Gun någonsin lekte med huset är inte säkert, det blev i varje fall inte målat. När huset blev gammalt lekte vi brandkår med det. Jag hade fått tag i en gammal flit-spruta, om man sög in vatten i den kunde man spruta ganska långt. Nere vid ån ställde vi huset, stoppade i träull, och tände på. Det blev en präktig eldsvåda som släcktes omgående, för att kunna använda huset vid många eldsvådor.

Ett av våra farligaste tilltag Karl-Erik och jag sysslade med var att skjuta med karbid. Karbiden knyckte vi i verkstaden, där fanns hela tunnor med karbid. Vi plockade i karbid i en flaska fyllde på vatten, fort i med en kork, som säkrades med ett snöre, skakade flaskan och sprang därifrån. Vilka fruktansvärda skador kunde ske om flaskan exploderat i händerna på oss eller någon kommit i närheten av flaskan. Vansinne!

Det hade kommit en tältbio, det var ett stort mörkt tält, med vanliga träbänkar utan ryggstöd, givetvis höll vi till i närheten. När det var dags att börja och alla biobesökarna strömmade in, gick Boris och jag fram till hans pappa som stod och pratade med biografägaren. Är det era pojkar frågade biografägaren, ja den ene, sa Boris pappa, då kan de gå in gratis. Det var just de orden vi väntade på.

I nedre kanten på herrgårdsgärdet, vid landsvägsbron, restes ett stort tält. Det var Missions-föreningen, som skulle hålla möten på kvällarna. Vilken uppståndelse och prat det blev i samhället, när den eller den frälst sig eller någon varit framme och vittnat.

Det kom tivoli till Stenkullen givetvis cyklade vi dit, där fanns alla de vanliga attraktionerna, bl. a. fanns där tittskåp. Det var en apparat man fick titta i, samtidigt som man vevade på en vev på sidan, där inne bläddrades bilder fram på ett sätt så att det såg ut som figurerna rörde sig. Oftast var det en dam som klädde av sig men slutade när hon stod i vidlyftiga gammaldags underkläder. Vi var hungriga och gick till tältet där de sålde korv, då hade korven tagit slut, vi fick köpa bröd med senap för fem öre.

Eskil en pojke i min ålder var son till en av mammas ungdomskamrater. Han skulle vara hos oss några veckor. En kväll gick han och jag till Nääs. Där var danslekar varje kväll nu när kursdeltagarna var där. Vi var just på väg hem när vi stötte ihop med Jonne. Han sa till oss att vi kunde åka med honom i kanoten, det var en gammal enmanskajak som vi hade. Jag ville inte, kunde ju inte simma, men Eskil ville så gärna, så vi trängde ner oss alla tre i kajaken. I början gick det alldeles utmärkt, vi höll oss nära stranden, men när vi paddlade över en vik vickade vi till och tog in vatten och kantrade. Plötsligt låg vi i vattnet och skrek på hjälp, kanoten sjönk när vi klamrade oss fast vid den, Jonne och Eskil kunde simma men jag sjönk, det brusade som orgelmusik i huvudet på mig, då dök Jonne ner och rädda mig. Väl uppkomna, kom räddningen från stranden, de hade hört våra rop och ryckt loss en eka någon nyckel till låsen hade de inte. Kors vad skäll vi fick, det förtjänade vi verkligen. Denna sommar när det var hög tid för mig att lära mig simma blev det inte mycket badat för Rune, hade inte så stor lust.

Stinsen hade stor trädgård där gräset skulle slås då och då, detta gjorde pappa. När lien skulle slipas fick jag följa med honom fram till magasinet, där fanns en stor slipsten i magasinet den fick jag stå och dra, ett riktigt slitgöra tyckte jag. Men jag mådde bra när jag var med pappa när han slog, där fanns gott om frukt och bär.

Morbror Yngve var uppe och hälsa på oss. En dag ville han prova kanoten. Vi sjösatte den vid klappbryggan där det var lugnvatten. Yngve krånglade sig ner i den och sköt ut, väl ute på ån tappade han paddeln. Där satt han panikslagen och skrek att vi skulle komma ut med en paddel till honom. Det var långt till forsarna vid garveriet, så någon större fara var det inte. Nedanför landsvägsbron lyckades vi hala in både honom och paddeln. Han paddlade inte tillbaka.

Jonne och några killar luntade på holmen på andra sidan ån. Plötsligt tog elden överhand de slog allt vad de orkade med ruskor utan resultat. Då var de tvungna att ropa på hjälp, några karlar sprang dit och hjälpte till att släcka elden. Någon större fara var det inte tal om, någon bebyggelse fanns ju inte på holmen, möjligen hade några träd strukit med.

En ful ovana hade jag, ofta satt jag och vägde på de bakre stolsbenen när jag satt vid köksbordet, pappa bad mig många gånger att sluta. När jag kommit på att jag kunde balansera på ett stolsben gick det riktigt illa, vaxmattan höll ju inte för sådana övningar, det blev hål mitt på golvet. Då fick jag faktiskt lite lätt stryk, välbehövligt, men mest skämdes jag för jag burit mig så illa åt. Mamma o pappa fick ju en ganska stor onödig utgift.

När vintern kom var det full fart med skidorna, Boris hade fått nya skidor i julklapp, vi stod och prata på herrgårdsgärdet. Boris var stolt över sina nya skidor, han kallade dem vid namn, den heter Blixten och den Vinden, samtidigt pekade han på skidan med staven, tydligen väl hårt, staven var också ny och vass, ---skidan sprack snett över---. En lång tid efteråt var jag med Boris hemma, tant Agnes sa då att det var styggt att jag fördärvat Boris skida, han hade tydligen ljugit ihop något för att klara sig från stryk. Jag svarade inte, tittade bara ner, denna gången klarade jag återigen Boris från stryk.

Någon skolbespisning fanns inte, vi som hade lång väg till skolan hade smörgåsar med oss och en flaska mjölk, vintertid kanske mjölkchoklad i en flaska omlindad med tidningspapper samt stoppad i en strumpa för att hålla värmen, trots detta var chokladen alltid kall när man skulle dricka den.

Jag var mycket tillsammans med Boris nu. Vi kom överens om att bygga en hydda, han visste var vi fick tag i begagnade brädor. Vi hade väl hållit på en vecka med snickrandet och släpandet av virke, som vi hämtade från ett bygge nedanför där Boris bodde. Då fick polisen (Boris pappa) telefon om stöld av virke vid bygget, det var bara att riva och bära tillbaka alltihop. Boris hade faktiskt sagt till mig att han hade tillåtelse att hämta virket. Obs det blev ingen polisanmälan.

En sport, som vi utövade i skolan var ganska livsfarlig. På andra sida vägen, mot Floda, växte höga granar. Vid varje långrast klättrade vi så högt vi kunde, där satt vi och gungade och ropade till varandra, tänk om toppen brutits av.

En dag sa läraren till oss, i morgon skall ni ha 50 öre med er, för då skall det hända något trevligt. Nästa dag körde en lastbil in på skolgården, på flaket som var överbyggt fanns många burar med exotiska djur, hemskast tyckte vi den stora boaormen var som en av karlarna bar runt. När han talade om att den med lätthet kunde krama ihjäl en människa tyckte vi det var väldigt spännande när var och en fick klappa den. Mängder av djur förevisades, sköldpaddor, myrslokar, papegojor, kanariefåglar och många andra små djur. Roligast hade vi åt en liten markatta som de släppte lös, när det sedan var tid att köra satt den högt upp i ett träd och löd inte karlarna när de ropade på den. Detta var höjden av spänning. Men skötarna visste på råd, med ett äpple i handen lockades den lilla markattan ner och var snart återpassad i sin bur.

En söndagseftermiddag tog vi pojkar tåget till Lerum där det fanns biograf. Biljettpriset var lågt men det var komforten också, vi som köpt de billigaste biljetterna fick sitt längst fram alldeles framför bioduken på låga bänkar utan ryggstöd. Vad gjorde det vi var unga, hade inga stora pretentioner, "och varit på bio".

När vi var i Alingsås för att handla, oftast var det kläder hos Katz de hade affär i hörnet Nygatan - Norra Strömgatan, i regel gick vi då till Kopps kafé på Nygatan. Det blev då alltid en stor kak-smörgås med kokt skinka och senap. Någon enstaka gång när det var möbler som gällde, var vi hos Nicolina Petterssons möbelaffär på Torggatan. Var vi då på andra våning kunde man ibland se när slaktarna kom och bar stora djurstycken på ryggen in i saluhallen på andra sidan gatan. Vid avresa från Alingsås satt jag ofta och läste "Elektroapparat" på det vita huset på andra sidan bangården.

Tidigt på våren varje år, kom grisbilen till Floda. Säkerligen hade de annonserat i någon tidning innan, för det samlades en hel del gubbar med cyklar, kärror och hästskjutsar borta vid kaféet, innan den kom. Det blev ett skrikande och grymtande, när gubbarn valde ut sina griskultingar, tog dem i svansen eller en bakfot och stoppade dem i en säck eller låda.

Ett tag byggde vi lådbilar, Jonne sprang o drog mig, när han kom bakom jordkällaren ökade han farten. Där fanns en liten smal stig med sluttningen mot jordkällaren på ena sidan och på andra sidan en stensatt mur ner mot åkanten, som bestod av vassa stenar. Naturligtvis välte jag ner mot stenarna, stigen var ju alldeles för smal. Trots att jag kom med huvudet före och fick lådbilen över mig, blev det bara små skrapsår. Jag kom på idén att i stället för lådbil bygga mig en motorcykel. Den gick riktigt bra och i stället för att gå och dra lådbilarna på plan mark som de andra pojkarna, kunde jag sparka mig fram.

Karl-Erik Ivarsson, plåtslagarns pojk, var jag med då och då. Bakom plåtslageriet var skogen, där höll vi till och lekte indianer o vita. Hans mamma inpräntade i oss hur viktigt det var att ha väl-putsade skor, faktiskt tror jag att det verkade lite granna.

Någon gång då och då, kom det en skärslipare som gick omkring och frågade om någon hade några knivar eller saxar som behövde slipas, oftast var det svartmuskiga karlar i slitna kläder. Vanligen hade de en anordning på cykel, som kunde drivas med tramporna när de slipade, vi tyckte det var spännande, att de sysslade med knivar verkade farligt.

Hela familjen Nordgren åkte till Göteborg vi skulle gå på Liseberg, säkerligen var det en stor upplevelse men märkligt nog är det annat som fastnat i minnet. Två andra saker som pappa visade oss på vägen dit, först statyn bältespännarna på Avenyn den fascinerade mig verkligen och sedan det mest spännande av alltihop pappa visade oss kafé Pelikan på Södravägen där servitrisen jobbade och sett Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson hon larmade polisen som sedan tog dem på Boråsvägen.

På sensommaren, det hade varit en riktigt het dag, kom Pettersson, drängen på herrgården, ner till ån för att bada. Vi såg honom på andra sidan, han hade svarta badbyxor var kritvit på kroppen förutom huvud och händer som var kraftigt solbrända och lyste röda.

5:e klass - Folkskolan

Skolan började igen, femte klass med lärare, Orvar Armini en fin och duktig lärare, han hade oss också i träslöjd. Numera cyklade jag till skolan. Vi nerifrån Floda som hade lång väg åt våra smörgåsar i skolan men Karl-Erik Ivarsson bodde närmare han sprang hem på frukostrasterna. En dag frågade han om han fick låna min cykel för fem öre, givetvis, i fortsättningen lånade han min cykel ofta. Bra affär tyckte jag.

Var tillsammans med Sture Kärrman, vi var några stycken som luntade i närheten där han bodde, så tog elden överhand, panik förstås. Sture sprang hem för att hämta hjälp, Stures pappa var målarmästare och hade verkstad nedanför där de bodde. Alla målarna kom springande, med deras hjälp var elden snart släckt och vi kunde pusta ut.

Nu skulle skoltandvård börja. Plötsligt en dag kom en man in i skolsalen. "Tandläkarn", vi fick alla sitta kvar i våra bänkar tills han undersökt oss. Hittade han en riktigt dålig tand, tog han fram sin tång och ryckte direkt. Allt eftersom han undersökt, fick de som var klara gå ut, medan de som var kvar nog var lite bleka om nosen. En tid efteråt fick jag kallelse till tandläkaren i Tollered. När dagen var inne åkte jag med Knacka-Johan, ångbåten, till Tollered. Satt snällt och lydigt med tandkortet i handen, mellan relingen och ryggstödet fanns en springa, i den tappade jag kortet. Detta var förargligt, maskinisten fick krypa ner i kolboxen under durken och hämta kortet. Inte nog med detta, innan Tollered hade jag lyckats att upprepa händelsen. Denna gång var inte maskinisten lika vänlig när han kröp ner. Vid passerandet av bron vid Nääs måste de fälla skorsten för att komma inunder.

I Allers såg jag en ritning på en båt, inte för att ha i vattnet utan för att leka med på land, den

kunde byggas av stora packlådor. Bakom tvättstugan fanns ett litet gärde där gårdens fruar torkade tvätten, där satte vi igång Boris och jag. Pappa hade gott om stora packlådor, vi fick en riktigt fin ångare tyckte vi, med skorsten och ratt. Där höll vi till och lekte rätt länge, men när vi tröttnat, var det som vanligt pappa som fick städa upp efter oss.

Jonne började som springpojk på Carl R Johanssons rederikontor i Göteborg, då skippade jag Göteborgs Morgonpost och övertog körningen av Göteborgs-Posten som var ett mycket större distrikt. Nu var det mörkt på mornarna vid utkörningen, när jag närmade mig Gyllenhammars (reds. anm. Oscarshöjd) och skymtade de vita statyerna i trädgården, som liknade spöken rös det i mig och tramporna fick extra fart. I Negerbyn (reds. anm. Vid Drängsered nära löparspåret??) var det också besvärligt, där jagade mig en bulldog varje morgon och där måste jag åka samma väg tillbaka, hela tiden vettskrämd. Däremot bekom det mig inget att köra över kyrko-gården för det besparade mig en lång omväg, men en mörk regnig morgon just när jag rundade kyrkan, flög det upp en stor svart fågel precis utanför kyrkdörren, då slog hjärtat några extra slag på mig. Nu när jag tjänade pengar sparade jag ihop till en grammofon. Den köpte jag genom annons i en veckotidning, resegrammofon och två skivor, på den ena skivan sjöng Sven Olof Sandberg, Gamle Svarten och på den andra var det en hambo. I Axel Johnsson affär kunde man köpa billiga bruna skivor som var av någon sorts pappmaterial.

Någon gång under terminen kom Dr Holm föreståndaren för Nääs och lyssnade på under-visningen, han var ordförande i kommunens skolnämnd. Fröknarna var alltid högröda i ansiktet av nervositet när han dök upp, på lärare Armini som vi hade från femte klass märkte man inget, han var lugn och säker. Mer sällan kom skolinspektören på besök då var det allvarligare, då var till och med vi ungar lite skrajsna.

Det hände då och då att det var lite bråk på gång, jag var osams med Karl-Erik Björk, då ropade han, tvåkronorstjuvens bror! Saken var den att för en tid sedan hade Jonne varit framme en kväll hos pappa på stationen och när gubbarna var ute och expediera ett tåg, blev frestelsen för stor för Jonne, han knyckte två kronor i biljettkassan. Detta uppdagades och Jonne fick stå till svars för vad han gjort. På station var en bra stationsmästare så det redde upp sig utan några följder. Nu hör det till saken att en tid efter, när vi hade samlats en morgon för att gå till skolan, gick Karl-Erik o jag in i Schweizercafét, han skulle köpa snask. När man kom innanför dörren fanns en disk med mängder av konfektyrer, som låg skyddade bakom en glasruta, nu var det Karl-Erik som inte kunde motstå frestelsen, han stack in handen bakom glaset och grabbade till sig en chokladbit. Vad vi inte märkte var att innehavaren stod i trappan upp till kaféet och såg det hela. När Karl-Erik hade handlat gick vi till skolan. När vi hade slutat dagens lektioner och vi skulle gå hem sa läraren. "Det har hänt något på Schweizercaféet i morse. Den som vet med sig vad som skett bör gå dit och ordna upp det". Några efterräkningar blev det inte här heller. Bägge har de blivit bra karlar, som gjort rätt för sig, åtminstone kan jag svara för Jonne. Jonne var en av de mest hjälpsamma människor jag känt, han har alltid ställt upp när någon behövt en hjälpande hand. Men vad fick de för åsikt om mig, jag hade ingen tanke på att stjäla, men jag stod ju där inne med Karl-Erik och inte sladdrade jag på honom.

På vägen till skolan hände det att vi stannade till när vi kommit upp för herrgårdsbacken, där var en härlig vy över det lilla samhället nere vid ån, var det en vindstilla kall dag kunde man se röken stiga upp från stugorna där nere. Ibland när det var riktigt kallt kunde det hända att vi smet in en stund i lagården för att värma oss, där var kogubben i full fart att sköta om alla sina kor.

Jonne fick ett par bandyrör i julklapp, när isarna lagt sig tjatade jag till mig att få låna dom på vardagarna när han arbetade. Egentligen var det dumt av mig, jag åkte mycket bättre på mina vanliga skridskor. Jonnes rör var alldeles för stora, kängorna var gjorda av gummi så jag kunde inte hålla skridskorna raka under mig utan vinglade fram som en skadeskjuten kråka.

I Kooperativa hade de fått in något nytt, rostat ris, man fick en stor påse för tio öre, även till Floda kom nyheter.

Läraren fyllde år, in i klassrummet kom tredje och fjärde klass med sin fröken och sjöng, "Den första gång jag såg dig", vi satt där snopna, vi hade vetat att läraren fyllde år men inte gjort någonting. Efteråt sa han att han var besviken på oss.

Boris o jag skulle visa film i vår vedbod. Vi ordnade sittplatser och hängde upp ett lakan vi fick låna av mamma. Allt var ordnat och åskådarna kom inträde var fem öre. När alla bänkat sig gick det inte så bra, vi hade tänkt ersätta den elektriska lampan med en ficklampa, tänk om vi hade haft vett att kolla innan ---fiasko---.

Gun o jag var bjudna till Bertils födelsedagskalas i deras nya hus de nyss flyttat till, efter saft o kakor var det lek och stoj tills Bertil fick fingrarna i kläm i de stora skjutdörrarna som fanns mellan rummen. Leken avstannade men som tur var klarade Bertil sig utan några men och efter en stund när tårarna slutat fortsatte leken.

På våren, jag var 11 år och skolan hade pågått ett bra tag, jag var ute och inkasserade för tidningen, körde i vält i en nedförsbacke och fick ett slag av stången i ryggen. När jag kom hem hade jag fått ett väldigt håll i ryggen. Mamma bäddade ned mig, försökte med varma grytlock, men inget hjälpte, barnmorskan kom in tog febern som var hög. Läkaren som tillkallades konstaterade dubbelsidig lunginflammation, det blev att åka taxi till lasarettet i Alingsås. När pappa lämnat av mig och stod i dörren för att säga adjö, grät han, den enda gång jag sett pappa gråta. Det fanns inte penicillin på den tiden, så chanserna att klara sig igenom dubbelsidig lunginflammation var mycket små, men när krisen var över och jag kvicknade till, var glädjen stor hos mamma och pappa, jag hade klarat mig. Först låg jag ensam i en liten sal, när jag blev bättre fick jag flytta ut i en sal med sexton sängar, bara farbröder och jag, då blev jag ompysslad. Överläkaren hette Brandberg, det var en sträng herre, när ronden gick skulle alla som kunde stå upp vid sänggaveln. I den ena ändan av salen låg en man med svåra brännskador, han hade kört vält med motorcykel som hade tagit eld, när de bytte bandage luktade det i hela salen.

Det blev ingen mer skolgång för mig den terminen, var bara med på examen. För att lossas att jag kunde, räckte jag försiktigt upp handen, då och då, plötsligt fick jag en fråga, givetvis kunde jag inte. Efter examen kontaktade läraren mamma o pappa och sa att det vore bra om Rune kunde få börja realskolan, mamma o pappa hade faktiskt inte råd med det, men sa att om jag väldigt gärna ville fortsätta skolan, så skulle de försöka allt vad de kunde för att ordna det, men du får själv avgöra, vad väljer en pojk på 11 år utan några påtryckningar? Det blev ingen realskola.

Några gånger sov jag över hos Boris när hans föräldrar var borta, då undersökte vi hans pappas skrivbord som stod i verandan där pappan hade sin expedition, i skrivbordet fanns mycket vi inte fick röra, handbojor, batong och pistol, pistolen var oladdad förstås, men det var spännande ändå.

Trots att det var hög tid för mig att lära mig simma, blev det inget av denna sommar heller. Mamma sa nej de gånger jag ville gå att bada. Någon simskola var det absolut inte tal om, dit måste man ju gå även om det var dåligt väder. Du måste tänka på dina lungor.

På lastkajen stod stora cementrör, Boris och jag tyckte de var lämpliga att smygröka i, vi fick tag i små skivor att ha över, så hoppade vi i rören, lade skivorna över, att röken silade upp tänkte vi inte på, nåja det var ingen som såg oss. När vi rökt färdigt och klättrade upp välte en av oss, röret naggades i kanten och blev förstört, vi var länge rädda för upptäckt. Vi knallade fram till station. Utanför Kooperativa stod luffaren Segerlind, (han som kallades möbel), han hade varit inne och köpt sex flaskor öl, på stående fot drack han upp allesammans.

Vi hade satt smattror på våra cyklar och körde motorcykel, smattrorna var en vikt kartongbit fastsatt med klädnypa vid framhjulet, med ett snöre från klädnypan till styret kunde man reglera kartongbiten mot ekrarna så det smattrade högre eller lägre. Vi gjorde också armborst som vi blev ganska bra att skjuta med, vi kunde göra dem ganska så kraftiga så vi sköt långt med dem, det farliga var att vi satt en spik i spetsen på pilarna. Hur lätt kunde inte en olycka hända. Ofta höll vi till på skinnskallen, så kallades en liten gräsplan, strax nedanför småskolan. Där sparkade vi boll om kvällarna. Jag hade fått fotbollsskor i födelsedagspresent av morbror Gunnar, var faktiskt den ende som hade fotbollsskor, men vad hjälpte det, jag var ändå sämst och fick alltid stå i mål.

Var en tid med Stig Börjesson, hans pappa var kusk på herrgården. Vi var några pojkar som bildade en hemlig klubb, Stig visste om ett loft i ett av uthusen i herrgårdens trädgård, där höll vi till när skolan slutat för dagen och hade våra klubbsammanträden. På ett möte kom vi överens om, att göra en längre cykeltur kommande söndag. Mamma gjorde i ordning smörgåsar och en flaska saft till mig. På söndagsmorgonen var det bara Stig och jag som ställde upp, vi vänd cyklarna mot Alingsås och startade med gott mod. När vi kom till Alingsås rastade vi i en liten dunge vid Mariedal, där njöt vi våra smörgåsar och saft, hela stan låg framför oss i solskenet, -- äventyr--. Stig hade en moster på Floravägen dit åkte vi nu för Stig ville hälsa på sina två kusiner. När vi kom dit sa Stigs moster att vi måste äta middag hos dem, vi var naturligt vis inte svårbedda. Sedan fortsatte vi till Torp och hälsade på farfar som bjöd på eftermiddagskaffe innan vi vände kosan hemåt.

Hela skolan marscherade en dag i samlad tropp, till den nya biografen. Givetvis blev det trängsel vid dörren när vi alla pojkar skulle in på en gång, lärarn stod och tittade på oss. När det var slut, kom vi sist ut. Då sa lärarn lite syrligt till mig, "först in i säcken sist ut".

Mitt i terminen hade det kommit en ny pojk, Stig Jonsson en göteborgare, duktig var han, trevlig och kvicktänkt, han behövde inte slåss på rasterna som annars var vanligt för nykomlingar han var stor och stark också. Strax före påsk beslöt vi att vara påskkärringar som vanligt, då skall vi lära oss en sång så vi kan sjunga ordentligt, sa Stig och föreslog "Möte i monsunen". När vi sedan var ute och sjöng på påskafton, blev säkert de vi sjöng för ganska trötta på oss, möte i monsunen har sexton verser, kanske fick vi pengar för att sluta.

Ganska långt in i skogen bakom prästgården, bodde fru Haggren med sina söner, hon var änka. Hur hjälpsamma de vuxna pojkarna var vet jag inte men fru Haggren fick slita hårt för familjen. Hon bröt ris och plockade blommor som hon sålde på torget i Göteborg. Ofta hände det att hon efter en sådan resa tittade in till mamma och fick en kopp kaffe. Mamma, Gun och jag var uppe och hälsade på dem en gång. De spelade grammofon och mamma dansade med killarna, en av skivorna var: Flickan i Havanna. I den skogen brukade förresten pappa och jag plocka bär, jag fick tidigt börja följa med ut i bärskogen. Hela tiden vi bodde i Floda, höll pappa oss med bär och inte nog med det, han skickade varje sommar flera sockerlådor med lingon till mormor. Säkerligen var det kärkomna sändningar, mormor behövde dem så väl. En gång när vi var ute höll vi till i närheten av ett hus, plötsligt kom en gubbe ut och stormskällde på oss. Pappa var inte rädd av sig så han svarade med samma mynt, så gubben vände och lommade in i stugan.

Målarmäster Kjellberg hade en gammal öppen bil stående utanför Björks verkstad. Nu skulle den bogseras till Kjellbergs, för Björk ville inte ha den där längre, problemet var bara att alla däcken var borta. Detta hindrade inte, bilen bogserades bort på fälgarna och i bilen satt alla vi ungar som bodde runt omkring. Kjellberg hade förresten stor familj, 18 barn.

Albin Ström skulle hålla fördrag. Han kom en kväll, satte upp en talarstol på holmen. Det kom ganska mycket folk, Ström var känd för att inte skräda orden vid sina politiska tal.

Ofta var jag framme hos pappa på stationen, när godset lastades och lossades i lokalgodståget. Det förekom ofta höga diskussioner och att dessa mest var på skoj, förstod inte jag, tog dem på allvar och tyckte inte om att de bråkade så.

En gång när vi åkte till Alingsås köpte jag en kamera, den kostade två kronor, men var därefter också, inga som helst inställningar, när man skulle ta kort fick man fälla upp en fyrkantig ståltrådsanordning framtill och kika i ett fyrkantigt hål där bak. Formatet var ganska ynkligt 2,5 x 3,5, Tyvärr finns inga kort kvar som visar vad jag åstadkom som fotograf.

Boris, Sven och jag hade byggt en hydda av gamla bräder. Ingången var på ovansidan av hyddan som hade platt tak. Vi krigade mot Karl-Erik Ivarssons gäng. Vi satt inne i hyddan och tryckte. När vi hörde några smög omkring utanför, rusade Boris upp ur luckan men kom nerramlande med en gång. Gunnar Häger hade i stridens hetta klämt till honom i huvudet med något batongaktigt. Boris svimmade, så leken fick avbrytas. Inga men och givetvis fick inte de vuxna veta något om våra hårdhänta lekar.

På sommarlovet körde John Pettersson ut mjölk från herrgården. Varje dag kom han med häst och en liten vagn fullastad med mjölkflaskor. I regel hade jag kört färdigt med tidningarna när han kom ner till Floda, då passade jag på och åkte med runt. Jag fick köra, detta var jätteskoj att sitta där med tömmarna, hästen lunkade på, solen sken, underbara dagar. John var också nöjd, det gick ju fortare när vi var två.

NTO hade bildat en scoutklubb i Floda, där gick jag med. Vi höll till i kommunalhuset vid kyrkan, lärde oss knopar, orientering, scoutreglerna, sjöng och hade det trevligt, några gånger var vi ute i naturen och hade lite tävlingar för oss. Som scout skulle vi ha scoutkläder, det var inga större bekymmer, ledaren ordnade så vi fick köpa begagnade kläder. Boris fick skjorta och scouthatt, jag betalade själv så för min del fick det räcka med skjorta och mössa. På söndagen, efter vi fått kläderna, tog vi på oss dem och vandrade genom skogen till Gråbo, där var en farbror som pratade med oss, han tyckte vi var käcka scouter och vi fick 25 öre var som genast omsattes till godis.

I radion lyssnade vi på Familjen björk och Barnens Brevlåda med farbror Sven, vid middagstid hördes tidssignalen och klockspelet i Stadshustornet samt dagens dikt och på mornarna var det gymnastik med Bertil Uggla. Vasaloppet hörde vi naturligtvis varje år, alla betydande händelser sändes bl.a. minns jag när prinsessan Ingrid svarade ja till kronprins Fredrik det var uppe hos Boris jag hörde det, ett referat av en fotbollsmatch mellan Sverige och Italien hörde jag också hos Boris, när Italien gjorde mål blev Boris pappa så arg så han skrek "djävla gipsgubbar".

6:e klass - Folkskolan

Så börjar skolan igen, sjätte klass, nu var man stor, gick i sista klassen folkskolan. Några timmar i veckan hade vi läsning, i tur och ordning fick vi läsa högt i Nils Holgerssons resa. Detta hade vi börjat med redan i femte klass och när jag tjuvtittat i boken sett titlarna "Skogens guld och Havets silver" tänkte jag att där blir nog boken mera spännande, nu när vi kom till dessa kapitel och det kom fram att skogens guld var lingon och havets silver var sill blev jag ganska snopen. I närheten av skolan hade det öppnats en lite affär i källaren, där köpte vi torkade äpplen. På långrasten träffade vi en dag luffaren Möbel, han satt på grässlänten utanför skolan och snart var han omringad av alla oss barn. Han ljög och berättade historier för oss, han sade att han hade en stor fabrik som tillverkade korgar, som han sålde över hela Europa.

Intresset för flickor hade börjat vaknat så smått. Karl-Erik Ivarsson och jag sjöng serenad för Ulla-Britt som bodde på andra våning, över kaféet, "Du är min hela värld," tänk vad flickorna inne på kafét hade roligt just då. Givetvis hade jag tjej, Bojan hette hon. Tjejerna kallade mig Putte, det var ett smeknamn jag gärna accepterade. Förr när vi var ovänner och pojkarna retades och kallade mig Rötott, slutade det i regel med slagsmål.

Någon gång då och då fick vi på skolans bekostnad bada i källaren på det nya huset vid station. Där hade ordnats bad för allmänheten, en liten bastu och en pytteliten bassäng.

Vi sparka boll på den lilla ängen intill vår tvättstuga, plötsligt gick bollen i fönsterrutan, kvickt hämta vi en liten stege, tog ut fönstret och gick till Johnssons affär där de satte i en ny ruta, som jag betalade. Mamma, som märkt den febrila verksamheten bland oss, ville veta vad vi höll på med, men ingen sa något. Hos Johnssons fick hon i alla fall reda på att vi varit där och lagat en ruta, så det var bara att bekänna.

Var framme vid station, där fanns nästan alltid folk, när jag kom dit hade det samlats några karlar som diskutera politik. Pappa stod ibland dem, de agiterade för kommunisterna och påstod att röstade man på något annat parti än kommunisterna, t. ex. socialdemokraterna så gav man nazisterna en röst. Detta förstod jag inte och tyckte det var märkvärdigt. Pappa hade alltid svarta skor, det tyckte jag var dumt, bruna som var så snyggt. Att pappa måste ha svarta skor till uniform hade jag ingen tanke på.

Vid andra skolrasten en dag upptäckte vi svart rök över samhället, på långrasten fick vi reda på att tjärpappsfabriken brann, så väldigt mycket lärde vi oss inte på resten av lektionerna intresset var hela tiden nere i Floda. Äntligen var lektionerna slut. Sven och jag sprang allt vad vi orkade och när vi kom till herrgården sneddade vi över herrgårdsgärdet som var nyslaget. Sven höll på att trampa på en liten harpalt som låg och tryckte, den sprang upp vettskrämd och löpte iväg över gärdet. När vi kom fram var branden över, bara lite stockar som låg och pyrde i stengrunden.

Det var söndag, vi var några stycken som köpte ett paket trettinian. I isbingen vid Sävelången fanns ingen is kvar, där tyckte vi att vi var skyddade för insyn, satt där på eftermiddan och rökte och hade det angenämt. Vi fantiserade att nästa sommar skulle vi ut och tälta, vad vi skulle ha med oss att äta och vi skull köpa en femtiopaket trettinian. När jag kom hem kände mamma att jag rökt, sa "kom här, du har rökat," luktade på mig och gav mig en redig örfil. Trots dessa sporadiska försök att röka blev jag ingen vanerökare vid så unga år.

Redan nu danades mitt intresse för tågresor, ---pappas förtjänst---, när han hade en ledig dag hände det att mamma gjorde smörgåsar åt oss, vi satte oss på tåget och åkte en runda, utan direkta mål. I Nässjö var jag väldigt imponerad över passagen, en trappa upp, som gick över spåren.

Apropå spåren, vi kickade lite boll bak stationen vid ångbåtsbryggan. Det var väl inte den allra bästa plan precis, där gick ett spår efter kajkanten som användes när Nääs Fabriker fick sina vagnar med stora tunga bomullsbalar, men där var ingen trafik så det fick duga. Vi hade hållit på en stund när Boris la upp en vacker lyra, Sven som var barfota såg risken att bollen skulle hamna i sjön, rusade fram med blicken stadigt på boll, satsade med högerfoten och klämde till ---i rälsen---! Stackars Sven, foten började svullna direkt och blev blå det gjorde inte gott. Vi skjutsa hem honom på cykel, som tur var fick han inga men av skadan Några dagar efter var det full fart igen.

Som de flesta pojkar hade jag ollonpistol, ett ganska ofarligt vapen, men jag fick chans att för några kronor byta med en kille som hade en borrad ollonpistol. Nu blev vapnet med en gång lite farligare, den kunde man ladda med ollonpatron och luftgevärskula, en enda gång siktade jag på en fågel, men missade förstås. Sedan använde jag aldrig någon kula.

För att ha sysselsättning på kvällarna gick jag med i Missionsföreningens juniorer, var kanske inte så lyckat, fick binda borstar och sjunga psalmer, det blev inte så många gånger jag var med.

När vintern kom med snö hade vi hittat ett nytt ställe att åka skidor. I parken alldeles framför slottet på herrgården var det lite brantare än i herrgårdsgärdet, även om det var kortare åksträcka. Där passade det utmärkt att bygga hopp.

På mornarna använde jag Guns spark när jag körde ut tidningarna, den var så liten och behändig, även hennes cykel fick jag låna, när det var barmark, mamma tyckte nog att jag behövde ha det så lätt som möjligt. Rundturerna på mornarnas ensamhet gav mycket tid att tänka och fundera, en morgon funderade jag ut hur man skulle kunna utvinna dricksvatten av havsvatten. Fram på dagen talade jag med läraren om det, han trodde det var möjligt och tyckte det var duktigt.

Nu blev vi en till i familjen Nordgren, när vi vaknade på morgonen den 9/1 berättade pappa att vi fått en liten syster. Jonne o jag ville nog hellre vi hade fått en liten bror som vi kunde lära en massa ofog, men när vi fick se det lilla knytet tyckte vi allt att det var underbart. Gladast tror jag Gun var som fick en sån docka som lillasyster.

Det anordnades brandkårsfest för att samla in pengar till en frivillig brandkår. Där såldes lotter, fanns fiskdamm och alla de vanliga muntrationerna. På kvällen var det dans, då lärde Ulla Sand mig att dansa vals.

Att det var trångt nu i vårt kök, när vi var sex personer är förståeligt, många gånger längtade man efter en egen liten vrå i lugn o ro. Det förekom ibland att jag kröp in i garderoben och satt och läste vid skenet av en ficklampa. De bästa böckerna var: Texas Jack, Buffalo Bill, Robinson Crouse, Boerkriget och så deckarna förstås.

Mamma kom hem från affären när hon plockade upp varorna sa hon "de behöver en springpojk där inne i morgon, jag lovade att du skulle få komma". Nästa dag klockan åtta inställde jag mig hos Johnssons, det var inget tyngre arbete och inte många ärenden heller, den största upplevelsen var när jag fick följa med ett av biträdena upp för att äta lunch (lunch hade jag aldrig ätit förr) vid ett dukat bord med tygservetter uppassade av en piga.

Fortsättningsskolan

Efter folkskolan började fortsättningsskolan. Den delades mellan vår lärare, Orvar Armini, och läraren på Högsboholm, Gustaf Nygren, bägge bra och hyggliga. Vi skulle åka till Högsboholm

för att spela bandy mot killarna där så på rasterna tränade vi landbandy på skolgården. Gick rätt bra tyckte vi. På hal is gick det sämre, vi fick stryk med sex tre. Den som tog det värst var vår lärare Armini.

Vi kom på en sport som var helt idiotisk. Vi hade tillverkat riktigt fina slangbågar, det var väl inte så konstigt, de flesta pojkar hade väl slangbågar, det farliga var att vi hämtade små runda järnbitar på Björks verkstad, dessa uppstod när de stansade ut runda hål i tjock järnplåt och var knivskarpa på en sida. Med dessa låg vi, fyra pojkar, uppe i det långa vagnslidret på herrgården och sköt på varandra. Givetvis hade vi satt upp lämmar som skydd, men hur lätt hade vi inte kunnat mista ett öga.

Var på barnförbjuden film i den nybyggda biografen, strax innan den började kom Boris pappa, fjärdingsmannen in. Som vanligt satt vi på första bänkraden, han gick fram tittade sig runt omkring, pekade på mig och sa, "Rune du är inte femton år, du går ut". Det var en liten snopen kille, med röda kinder, som fick resa sig framför alla biobesökarna och luffa ut. Det förekom sedan att vi då och då drog oss upp mot biografen, när det gick barnförbjudna filmer, men in kunde vi inte gå. Vi strök runt väggarna och lyssnade.

Någon gång var vi med de större barnen, något som var populärt var gömme. Vi yngre gick med allvar in för gömme, men hur var det med de större? Jonne och de i hans ålder sprang alltid tillsammans med någon flicka när de gömde sig. Men de fick inte vara i fred många minuter förrän de var uppletade.

Tänk vad illa vi behandlade våra cyklar. Vid station fanns en trätrappa med ett tiotal trappsteg, det förekom aldrig att vi gick nerför den, ---cyklade---.

Pappa talade om att han sökt förflyttning till Alingsås, detta var ett hårt slag tyckte jag, nu skulle jag mista alla mina kompisar och hur skulle det gå med fortsättningsskolan och läsningen hos prästen som jag börjat. Detta var nu inget bekymmer, mamma och pappa hade ordnat så jag skulle få gå färdigt skolan och konfirmeras i Floda. Resa de dagar det behövdes.

Alingsås nästa

Så en dag stod pappa, mamma, Gun, Gittan och jag och väntade på tåget, Jonne var i Göteborg och jobba, jag stod med Gittan på armen, när tåget kom in. --- Alingsås nästa --.

Reds anm: Enligt församlingsboken sker utflyttning till Alingsås 1937-12-13.